19 mars 2009

Högstadiet revisited

Ironiskt, betänkande alla inlägg om tonårstid och identiteter, anordnade jag och de två gamla klasskompisar från högstadiet som också är boende i Göteborg en alternativ klassåterträff igår.
De andra hade sin uppe i Östersund i fredags. Vår var av det mer opretentiösa slaget i form av några öl på Kellys.

Det konstaterades att vår klass faktiskt var en bunt freaks allihop och efter några öl till för mig och C. hann vi gå igenom alla högstadiecrushes också.
Det underligaste med den tiden var den konstanta känslan av olyckligt kär. Det fanns liksom inget annat state of emotion än ständigt kär i någon som man aldrig skulle få. Det här var dessutom på den tiden då det räckte med att någon pratade med mig för att jag skulle förälska mig i personen ifråga. Jag brukar tänka på det när jag suckar över min nutida kräsenhet. Det var faktiskt inte bättre förr.

T., som var den andra av oss tre som klassåterträffade, blir för övrigt min kombo om ett par veckor. Ja, jag ska flytta ihop med en högstadieklasskompis när jag lämnar den alltföra dyra lägenheten på fortet. Cirkeln är väl sluten eller nåt.

6 kommentarer:

Bobbi sa...

Haha. Konstigt med förälskelse. För mig är det mera så som du beskriver nu än på högstadiet. Trots att jag ska föreställa vuxen har jag perioder när jag förälskar mig i allt och alla på det där ganska oreflekterade sättet. Det är rätt jobbigt. Jag var inte lika mycket sådan på högstadiet. Undrar vad det beror på.
Ann Heberlein skrev i "Jag vill inte dö..." om förälskelse som något som drabbar den som söker något den inte vet vad det är... Vet inte alls om det är så, men kanske ligger det något i det. Är slutsatsen då att om man är kräsen vet man mer vad man vill ha/är mindre förvirrad?

Grovt Initiativ sa...

http://www.dagbladet.no/2009/03/10/nyheter/innenriks/fengsel/5216306/

christina sa...

jag minns ändå att det var en bra sak att vara olyckligt kär. det fanns en trygghet i att vara som alla andra flickor som absolut måste vara kära i minst en person åt gången och då allra helst klassens stökmiffo. så här var det redan på mellanstadiet tror jag mig minnas. vi flickor hade då alltid ett gemensamt intresse att avhandla, nämligen vem som var mest olyckligt kär och i vem. jag var olycklig av konvention, kärleksmässigt liksom. tror aldrig jag växlade ett ord med objekten irl, iaf inte förrän kanske sent på högstadiet.

isabelle sa...

bobbi: vad intressant det som ann heberlein sa, jag känner igen mig. ibland förälskar man sig snarare i en värld som representeras av en person än en människa. man projicerar gamla drömmar och förhoppningar på personen, ofta handlar det om en längtan till något som man inte tror att man kan nå själv, nåt fjärran från ens egna referensramar. måste läsa heberleins bok.

Elin sa...

GI: hahaha! likt!

christina: absolut var det väldigt mycket en tjejbonding grej också. det är väldigt intressant när jag pratar med killar om vad de sysslade med på mellanstadiet. de dämde dammar, spelade dataspel; liksom LEKTE. på mellanstadiet bakade jag och mina tjejkompisar kakor, borstade varandras hår och pratade om vilka killar i klassen som var snygga.

Bobbi och isabelle: Ann Heberlein är så klok. jag håller helt med henne om det och du definierar det väldigt bra isabelle. högstadiecrusharna var så mycket en längtan efter NÅGOT. och jag har upplevt det långt senare i livet också. det är mycket lättare att förälska sig och gå upp i förälskelsen och projicera sina drömmar på en person om någonting annat fattas i ens liv.

christina sa...

javisst, så var det. och jag ville hellre göra bomber av klorex och socker än att prata om killar, men det var svårt att få igenom på projektmötena minns jag. jag alternativhängde lite med andreas och försökte bygga bomber och prata modellflyg med honom, men det gick inte heller vägen för då måste jag vara kär i honom enligt den unisona klassrösten, och det ville jag ju inte ställa upp på. så jag kammade hår jag med.

plötsligt blir jag lite förbannad här, mest på rebecca, sådär 16 år eller så i efterhand. och på nico också. jävla skitungar som inte lät mig hålla på i fred! skönt, nu har jag pinpointat källan till detta. allt är deras fel.