See you in the next life

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.