15 mars 2009

En skyldighet gentemot mig själv

Gustav har förvisso redan skrivit en väldigt bra analys av kommentarerna hos mig, Julia och Isobel och jag ska alldeles strax släppa det här ämnet men jag måste ändå poängtera just det som Gustav skriver.
For fucks sake. Det handlar om självbild. Vilken självbild man har fått och vad den gör med en och hur den sitter i ens ryggrad, fastän den inte överensstämmer med den bild som andra har av en idag. Det är inte koketterande att bli påmind om den, det är bara jävligt jobbigt för en själv, men att skriva om det är ett sätt att ventilera det.

Jag skiter fullständigt i vad mina högstadieklasskompisar gör idag. Att börja prata om att de där coola då är de som fick barn tidigt och jobbar på Ica idag är så jävla tröttsamt och – som Eric påpekade – måste man faktiskt dra in en klassanalys i det resonemanget. Tanja gör en klassanalys av högstadiegrupperna som jag känner igen på pricken.
Jag är helt ointresserad av dem och de är helt ointresserade av mig och jag har fan inget revanchsug överhuvudtaget. Den enda som jag någonsin har velat ha revanch på är mig själv. För hur jag mådde och behandlade mig själv under de första 20 åren av mitt liv. Det vill jag ha tillbaka, det vill jag förändra och det har jag också gjort.

Meningen ”jag fick inte hångla på högstadiet” betyder egentligen ”jag hade kanske fått hångla om jag någonsin klarat av att gå på de där festerna, men det gjorde jag inte för jag satt hemma och karvade upp mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers och hatade mig själv och mitt liv istället”.
Meningen ”jag var en outsider” betyder egentligen ”jag var paniskt blyg och rädd för andra människor och satte mig själv i en outsiderposition genom att vara rädd för att interagera med människor”.
Meningen ”jag hade en taskig tonårstid” handlar mindre om att jag inte fick hångla på högstadiet, att jag hade få vänner eller fick mitt hjärta olycklig kärlek i killkompis-krossat. Det handlar främst om att större delen av min tonårstid var en dimma av ångest, sömnlöshet, BUP-besök, skolkande, självskadebeteende och ätstörningar.

Jag tänker vara så jävla stolt över mig själv för att ingen som träffar mig idag ser resterna av den som jag har varit. Att jag faktiskt tog mig ur allt det där.
Men det betyder inte att den personen inte lever kvar inom mig, vare sig den blyga som aldrig vågade säga någonting, hon som satte sig i outsiderpositioner eller tonårsångesten. Det betyder inte att jag inte blir förvånad när jag inser att andra människor inte ser henne i mig idag.

Och man kan tycka att jag borde sluta älta och bara se den som jag är idag, men det handlar inte om ält och för mig är det en fucking skyldighet till mig själv att komma ihåg var jag har varit och att det finns rester kvar av det idag.
Mitt CV är helt oväsentligt i sammanhang, liksom antal personer som jag legat med, hur min kropp ser ut eller hur många bloggläsare som jag har. Det här lever jag med ändå och är det en enda sak som jag är stolt över i mitt liv är det hur jag blivit som människa efter alla de åren då jag bara stod ut.
Tycker man att det är narcissistiskt, egocentriskt och ointressant av mig att då och då kräkas ut tonårsminnen, ångestrester eller grabbdunkar i min egen rygg för att jag lever, är stark och mår bra kan man faktiskt strunta i att läsa de inläggen.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Nej, Elin, det är inte att säga det du gör nu som är narcissistiskt eller ointressant. Tror att många som kommenterat "fel" geggar ihop dig med andra som säger mindre klassanalytiska och privat-psykologiska saker. För det som provocerar många tror jag är just revanschlusten och hatet mot högstadieklasskompisar som aldrig menade så värst illa med sin ev negligering.

Som genompsykologiserad på ungefär samma tema kan jag bidra med min högst privata erfarenhet att det var när man fick en fusion mellan den gamla ledsna personligheten och den nya gå-påiga till nåt slags mittemellan och ärligt som det blev riktigt bra. Med hur man mår. (Även om man kanske blev lite mer trist och ospeciell åt båda håll).

Lycka till med allt!
Kram Nilla

N sa...

Let’s be clear about one thing, det är aldrig ointressant. Den narcissistiska aspekten av bloggar är oändligt fascinerande. Kanske inte så mycket navelskådandet eller ältandet i känslor och händelser. Det tror jag vi alla sysselsätter oss med då och då (I know that I do). Nej snarare är det lusten och önskan att föra fram det, så att säga, producera det inför andra som gör det så förbannat intressant. Sättet det produceras på -just att det inte finns någon form av gestaltning eller ens sublimering av känslor och händelser, att allt bara läggs fram, de facto, så som det är, explicit, bidrar i alla fall till att öka mitt intresse. Så varför skulle vi sluta läsa?

Jonna sa...

vet inget annat att skriva än Tack.
så jävla bra formulerat och på pricken.
Word!

Anonym sa...

Ja! "Nä nu jävlar" Asbra :D

Genom alla dessa diskussioner om självbild och hon-nördighet har jag lyckats släppa skammen över att inte alltid ha en bra/sammanhängande självbild.

Tack Elin.

//sevenofsix/Alex

Anonym sa...

Du verkar vara jävligt bright. Vill bara tipsa om att censur stavas just så och inte cencur.

I övrigt rockar du!

Elin sa...

tack.

Anonym sa...

Obs, min tidigare kommentar ska inte tolkas som att jag inte tycker det är intressant när du skriver personligt. Ju personligare desto intressantare tycker jag. Det jag skrev var mer en allmän fundering som handlade om så himla mycket mer än nerd chick-inläggen (som jag förresten tyckte var väldigt kul att läsa), om vilka historier som berättas i media och på vilket sätt dom berättas osv osv. Men det är en större och krångligare diskussion. So to sum up så hoppas jag att du inte slutar skriva om tonårsminnen och ångestrester, för jag tycker fortfarande sånt är roligast att läsa.

Bobbi sa...

Hej, och heja Elin, bra rutet!
Jag håller med dig till tusen procent. Man har banne mig rätt att dryfta allt det där och det är långt ifrån egocentriskt/narcissistiskt. Fattar inte ens kritiken.

Anonym sa...

Jag har följt alla dessa fantastiskt intressanta och välskrivna inlägg i debatten kring hon-nörden, utseenden och dom som både fick och aldrig fick ligga, dom som var destruktiva, "fula" och hade ångest kontra dom som var snygga, populära osv... ja ni vet.

Det är många gånger på pricken beskrivet. Även här.

Men. (och jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det låter märkligt) Någonstans får jag bara en ännu större tomhet när jag tänker på den grupp som aldrig finns i diskussionerna. Såna som var som jag. Helt vanlig. Och helt osynlig. Varken snygg eller ful, varken populär eller nörd, men så fylld med ångest och rädslor och destruktiva familjeförhållanden att ingen och ingenting fick komma innanför fasaden. Alla vi som var Duktiga Flickor, som aldrig söp, aldrig låg med killar, aldrig skar sig i armarna eller vågade göra uppror, aldrig vågade någonting över huvud taget - utan bara gick sönder inuti.

Och jag vet inte varför jag skriver det här just nu, just hos dig, men jag saknar det perspektivet i debatten.

Grovt Initiativ sa...

anonym: skriv det perspektivet! redan hälften på gång i denna kommentar, och det är lovande.

Anonym sa...

häj, finfin text och jag älskar diskussionen! vet du om någon har skrivit trashiga-snygga-bruden-perpektivet än? *funderar på´t*