13 mars 2009

Omöjligheten i att avköna nörden har aldrig varit tydligare

Gah! Jag skulle ju släppa det här ämnet, men nu kan jag såklart inte hålla tyst längre.
Bakgrunden är alltså Lisa Magnussons krönika. Julia skriver ett bra inlägg med kritik mot Magnusson-artikeln. Isobel ger bra kritik som specificeras i kommentarerna till inlägget, där också en intressant diskussion förs med Magnusson herself och en hel del andra. Magnusson skriver ett uppföljningsinlägg där hon förklarar mer hur hon menade, med hänvisning till Skottans inlägg.

För det första tror jag inte heller att Lisa Magnusson menade någonting personligen mot någon i sin debattartikel, naturligtvis inte, men det finns ju en anledning till att folk mailat länken till mig och bett mig skriva om den. Jag fick så fantastiskt mycket respons på – framförallt första – nerd chicks-inlägget och hela min ingång till det var att det pratas för lite om nördbrudars identitetsproblem medan nördkillars blivit ett populärkulturellt fenomen.
Därför är det tråkigt när man hamnar på en nivå som bara blir brudbashing och som kommer att handla om utseende och hora/madonna.
Kan vi inte diskutera tonårigt utanförskap och efterföljande vuxennojor på något annat sätt?
Varför är det okej för män att kokettera med sitt utanförskap och sin rädsla för att ta kontakt med tjejer när det räcker med att man som kvinna snuddar vid ämnet för att få höra att de snygga tjejerna inte har det så lätt heller?
Hela min poäng med inlägget var att avköna nörden; präglad av utanförskap, töntstämpel och att aldrig få hångla, men istället hamnar vi i ett läge där begrepp som hora och flickvänsmaterial används.

Varför är det så jävla fult att som kvinna vädra sina fulnojor och den kvarvarande tonåriga känslan av utanförskap öppet?
Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?”. Ingen skulle diskutera fina, smarta pojkar och pojkvänsmaterial och det gör mig fucking förbannad när jag själv inser vilken omöjlighet det är och varför, för det pekar på hur olika villkor vi faktiskt har.
Hur kommer det sig att Jocke Berg i 40-årsåldern kan skriva en låttext med raderna Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår/Men i själen din, ja långt långt in/Ekar tonåringens vrål och hur kan Nordpolen få sitta i en morgonsoffa och vara svåhåår och missförstådd? Varför har Mats Jonssons hela serieframgång byggt på hans uppväxt som töntkillen från Kramfors och varför var Martin Kellerman som mest älskad när han var down&out; bostadslös och nydumpad.

Hela utanförskapet och självhatet, trånandet efter kvinnor och olyckliga kompiskärlekar bygger på manlig kokettering och en obönhörlig narcissism. Från Dantes olyckliga kärlek i Beatrice och Kirkegaard som fan dumpade sin tjej för att han hellre var olycklig och misantropisk än lyckligt kär, fram till dagens eviga ältande med utanförskapstexter och snyggbrudar man aldrig fick hångla med.
Framgångsrika män har alltid koketterat med alltifrån sitt arbetarklassursprung, sina pennalistiska erfarenheter från skoltiden, hur fula de ansetts vara och inte minst alla brudar som de inte fick hångla med eller som inte ville ha dem.
Nog fan har de satt det i samband med sin oh so oerhörda intelligens och storhet och påpekat att det var deras begåvning som fick dem att klara sig ur sin uppväxt av utanförskap och töntstämpel. De har alltid utgått ifrån sin subjektiva känsla av utanförskap och då spelar det ingen roll hur många groupies de får knulla med eller boksigneringar de håller, de kommer ändå att vara fula tönten eftersom det är rätt gångbart att vara det.

Så fort kvinnor försöker närma sig ämnet blir det fult och pinsamt. Då omkodas det i subtila hintar om klassförakt (framgångsrika medelklasskvinnor med dålig självkänsla ställs mot Linda Rosing), brist på systerskap och man får veta att man borde växa upp, sluta vara så narcissististisk, hålla käften och gå i terapi (vanligaste hatkommentaren på min blogg).

Därmed inte skrivet att man ens behöver kokettera. Det jag förespråkar är inte en dagisversion av jämställdhetsdiskurs där argumentationen ligger på nivån "amen männen får ju, varför får inte jag?". Däremot anser jag att det är intressant att få har påpekat mäns kokettering, medan det räcker med att ämnet lyfts litegrann hos kvinnor för att det ska anses egocentriskt och koketterande.

21 kommentarer:

Hustrun sa...

Satan vad bra du skriver, igen och igen.

It's all gonna be fine sa...

Word! Och: det hustrun sa!

chall sa...

Så bra skrivet!! Ser fram emot boken. (oavsett vad du skriver om nästan, eftersom det är ditt språk och formuleringar som gör att det är extra njutbart. Även om dina åsikter naturligtvis är skarpa och klara också!)

Uffe.... jag säger bara Uffe. Ingen har väl sagt koketterande där va? Och kanske är det så att det är mer "romantiskt" med en kille som är "lite på glid/mitt i sin skaparkris/snart färdig med romanen/whatever else" medan tjejer som är så inte talas om eller är "terapibrudar".

Det jag tycker är lite intressant/lustigt är varför det är "värre" att gå i terapi än att supa ned sig/isolera sig som nördmannen ofta gör. Inget snack om att han ska "socialierseras" på samma sätt som hon.

Manu sa...

Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?

Förmodligen inte. Men en annan förklaring till detta än den du ger kan vara att de snygga killarna som var populära då till stor del också är populära nu. Och till skillnad från Rosingtjejen har de inte degraderats till att bli allmängods och hävstång åt nördkillarnas självförtroende.

D.v.s. just det faktum att Rosingtjejen bekostas av nördtjejens egoboost är ett förhållande unikt för kvinnor, och en konsekvens av ett sexistiskt sammanhang.

Att belysa detta är därmed relevant ur feministiskt perspektiv.

Elin sa...

Hustrun och It's gonna be fine: Tack!

Chall: Tack och ja absolut. Uffe. Jag säger också bara Uffe.

m4nolo: Jag håller med dig. Det är relevant. Som jag skriver under jämförelsen med Sandahl så inser jag ju själv att det är en omöjlighet av de könade skäl som du räknar upp. Samtidigt finns det en risk med belysandet och det är att vi inte kommer vidare. Den analysen är viktig, fine, men för att slå sig ur skillnaden kanske det bara krävs action.
Sedan ställer jag mig något kritisk till att de snygga killarna från högstadiet fortfarande är de snygga och populära och om det är så stor skillnad mellan killar och tjejer där. Öht tycker jag att hela klyschan "de som vara populära på högstadiet är losers (underförstått arbetarklass) idag" är så jävla tråkig. Det finns säkert många som det har gått bra för också. Jag har försökt undvika den, bedöm själv om jag har lyckats.

Manu sa...

Jag tycker också att resonemanget är tröttsamt i och med att framgång nog trots allt är överrepresenterad i gruppen "populära i högstadiet".

Däremot så tror jag att den är mindre överrepresenterad i den kvinnliga halvan av denna mängd. Bl.a. p.g.a. den delmängd av populära tjejer som på äldre dagar blir sedda ner på såsom verkar vara fallet med Linda Rosing.

Så ja jag tror det är skillnad på tjejer och killar här. Det är klart det finns killar som var populära då men som är losers idag. Men i fallet Rosing verkar det vara samma egenskaper som gjorde henne populär då som gör att man ser ner på henne idag. Och jag tror inte samma motsvarighet finns hos män.

...Eller, när jag tänker efter så kanske det visst finns manliga egenskaper som uppvisar samma inkluderande/exkluderande resultat. Men det skulle inte vara en diskussion om sexistiska strukturer. ...Tror jag.

Anonym sa...

Nu riskerar jag nog att hamna i dagisversionen av jämställdhetsdiskursen, men alltså: Mats Jonsson, Ulf Lundell, Ronnie Sandahl etc etc - klart man hatar dom! Koketterande manliga narcissister som tycker att dom är intressantast i världen för att dom var mobbade/fula/whatever när dom var små och som aldrig kommer över det. Gud, det finns typ inget jobbigare. Jag förstår din efterlysning av den kvinnliga nörden och hennes perspektiv, men seriously - vill vi hamna i det DÄR? Måste den kvinnliga nördberättelsen vara lika narcissistisk, perspektivlös och irriterande som den manliga? Inte meningen att peka ut din eller nån annans texter, men jag håller nog med Lisa om att det finns en tendens att älta sitt utanförskap på högstadiet även hos kvinnliga skribenter, hur framgångsrika dom än är idag. Och mest stör det mig att klassperspektivet saknas i den diskussionen.

Min poäng: den manliga nördberättelsen suger. Jag vill ha kvinnliga nördar, men förstår inte varför vi (ja, jag var också en) måste inta samma positioner som de manliga nördarna har gjort och bli lika jobbiga som dom är.

Anonym sa...

herregud vilket enfaldigt babbel. hur många gånger ska man orka höra den här diskussionen?
stäng ner bloggosfären. det är en olycka att vem som helst numera kan göra sin röst hörd.

Elin sa...

m4nolo: Nej, det blir inte samma sexistiska strukturer, det tror inte jag heller.

Znai: Haha, väl rutet. Men jag håller inte med. Jag tycker ju att mkt av det de här männen gör ändå är bra och sällan tröttsamt och jag tror att det finns ett behov av att skriva/blogga/teckna osv om ens uppväxt och tonårstid. Dels handlar det ju om att utforska underdogpositionen men sedan också för att de mekanismer som präglar oss som barn och tonåringar finns kvar i oss och påverkar oss mer än vad vi tror.
Det är inte koketterande och såklart det är självcenrerat, men det kan också göras allmängiltigt på ett sätt som är intressant och bra.
Jag tänker på det min lärare, författaren Gertrud Hellbrand, sa till mig när jag kört fast med mitt romanprojekt och sa att allt jag skrev bara blev gnäll.
- Elin, den mesta litteratur som skrivs är egentligen bara gnäll. Det handlar bara om att gnälla på ett väldigt bra och välskrivet sätt.

Ano: Du har inte funderat på att stänga av datorn? Det torde vara lite enklare än att stänga ner bloggosfären.

Rasmus Karlsson sa...

Anonym: nej, jag tycker förvånande nog inte att vi ska stänga ner bloggosfären. Tvärtom tycker jag att Elin m.fl. har lyft upp en hel serie frågor vilka, inte minst för oss män som kommit att spela upp den här storyn (ful/nörd i gymnasiet och sen för många relationer som vuxen), manar till självreflektion.

Grovt Initiativ sa...

att de populära männen inte åberopas som att det skulle vara synd om dem har nog mest att göra med det faktum att de antingen hamnar i mannen-som-norm som inte pratas om alls, samt för att de kvinnor som var populära fortfarande kan ses som varande i helt vanlig kvinnlig underordning och därför tyckas lika synd om idag.

L sa...

Många kvinnor, inklusive undertecknad, känner igen sig i hur mellan- och högstadietiden karaktäriserades av ful/smart och snygg/korkad. Jag vill minnas det om ett sätt att hålla oss tjejer i tyglarna. Hur man än vred och vände på det var kontentan alltid att man brast någonstans (eftersom jag var duktig i skolan var jag automatiskt ful, mina ansett snygga kvinnliga klasskompisar fick höra att de var blåsta bimbos, en roll de med tiden kom att anspela på). Killarna var också uppdelade i nördar/ickenördar, men deras nörderi ansågs lite attraktivt och sammanföll inte med någon grad av snygghet.

För övrigt känns det symptomatiskt att kvinnor som talar om sina uppväxtår döms ut som bittra. Låt oss äga våra egna historier och samtala om dem, goddamnit.

Anonym sa...

Utan att kriga med någon eller ta någon i försvar: problemet med den här smart/ful-i-skolan-diskursen är att den blir så väldigt ensidig då dom ungar som var poppis back then aldrig deltar i den. Vare sig med några beskrivningar eller förklaringar. Och skulle de ens försöka så har de varken det språk eller de arenor som krävs för att bli "godkända" i debatten.

Dessutom tror jag man måste vara medveten om att alla "stories of my life" alltid är just stories. Dina tolkningar av vem du var i andras ögon är alltid bara tolkningar. Och jag skulle nog misstänka att flera gamla klasskompisar skulle bli framför allt förvånade om de fick klart för sig vilken enorm betydelse ofta avsiktslöst beteende från deras sida inneburit.

Jag är 40 år nu och min erfarenhet är att poppis-ungarna från plugget lagt hela skoltiden bakom sig och inte önskar sina gamla klasskompisar annat än gott. Oavsett roll på den tiden.

Du skriver ofta bra om både klass och kön. Men just den här diskussionen borde kanske alla vi (inkl bloggbrudar och Uffe Lundell) som ändå har ett schysst liv lägga åt sidan snart. Är vi så smarta som vi påstår finns det ju lixom mer akuta frågor på den här planeten att ta tag i. För det lär ju inte göras av de osmarta?

L sa...

Anonym: Varför skulle de som var populära på den tiden inte ha språklig förmåga att berätta sina versioner?

N sa...

Jag vet inte, är inte hela den här texten bara jävligt koketterande? Är inte den här meta-diskursen lite tröttsam? Är inte t.ex. Marit Bergman en nerdchick? Och sysslar inte hon med samma sak som Lundell gjorde än gång i tiden? Är inte du och dina kolleger kanske tronarvingar till Linda Skugge och andra kvinnliga krönikörer som kom fram på 90-talet?
Alltså, underdogperspektivet är alltid en bra historia, förutsatt att man kan förmedla den. Det gäller oavsett om författaren är man eller kvinna. Men som alltid med berättelser som är personliga -det är en tunn, tunn linje mellan ärlighet och självupptagenhet.

Anonym sa...

L: Språklig förmåga, jo det kanske de har. Beroende på hur man definierar språk. Men om jag utgår från min egen skola (enkelt nog) så ser jag ju att de som var den där poppisklicken där och då inte läst vidare och inte är vana att använda språk på det sättet. De skriver lite på facebook och nåt enstaka e-mail och vet inte hur man debatterar på någon metanivå. Inte för att dom är speciellt ointelligenta utan för att dom gjort andra saker, har andra yrken och andra liv.

Det gäller inte bara denna diskussion utan faktiskt alla diskussioner i samhället att de intellektuella underdogsens (mellanskiktet av elever i varje högstadieskola) perspektiv aldrig är med. Syns de i media blir det som bäst som offer för nåt mögelhus i Expressen. Något som jag tycker är rätt problematiskt.

Det finns hundratusentals riktiga människor med känslor, åsikter och livserfarenheter MELLAN akademiska debattörer/krönikörer och Big Brother-Linda.

Det är deras berättelser som är osynliga på riktigt.

Elin sa...

http://paparkaka.com/?p=1043

Eric Goesta Rosén sa...

Min syn på det hela är ju mer ur något slags klassperspektiv. Att de som nu koketterar med hur nördiga/fula/icke-sexiga/tillbakadragna de var på högstadiet - män lika mycket som kvinnor - ofta utgörs av trygg medelklass som egentligen alls inte var något av de där epiteten. De fulaste, mest mobbade, minst sexiga och mest tillbakadragna är fortfarande just det, samtidigt som de snyggaste mest högljudda coolaste högstadiemänniskorna allt som oftast hamnat i just något slags otacksamt pöbelslödderfack (big brother-blondinen och tribaltatuerade Ayia Napa-killen).

De som nu ventilerar sin tonårs fulhet och utsatthet var och är ofta just trygga medelklassungar som det gick bra för redan då.

Mer klass än kön from where I stand, även om jag inser att jag är sjukt otydlig i min kommentar här.

Anonym sa...

Tack för en intressant inblick i en manlig subgrupp jag ännu inte stött på själv, jag hoppas ingen tror att en majoritet av svenska män beter sig som narcissisterna i texten!

Elin sa...

Eric: Jag håller med dig om klassperspektivet och det är synd att det har bortkommit litegrann i diskussionen. Men faktumet är ju att det är underdogismen som är det centrala, man vill fortsätta vara en underdog även fast man idag tillhör en priviligerad grupp och en hegemonisk kulturell medelklass. Det är inte särskilt intressant att vara priviligerad och högt i hierarkin, det har alltid varit mer intressant att vara den som sparkar uppåt vilket nog är orsaken till att så många (Jocke Berg är ju ett lysande exempel) vägrar släppa det.
För att förklara sin priviligerade situation använder man sig av sitt forna utanförskap för att på något sätt ursäkta att man själv är i en annan klass än högstadiemobbarna idag.

Anonym sa...

De tjejer som var poppis i mitt plugg (för mer än 15 år sen) är de som fortfarande i dag är mest framgångsrika och uppburna. Vill därför ifrågasätta föreställningen att alla snygg-tjejer slutar som Linda Rosing.