Det är som om det är ett område som feminismen och genusdiskussioner har släppt fullständigt. Som om man i några år tyckte att det var intressant, sedan märkte att ingenting hände och därför la ner det. Genuspedagogik existerar väl fortfarande på en del dagis, men det här med att gå på klädföretag verkar alla ha gett upp.
Trots att kids borde vara den mest prioriterade gruppen av alla att förhindra könsindoktrinering från tidiga år.
- Jag förstår inte varför det ens är av intresse att definiera honom som pojke, sa min chef och konstaterade att han väl på något sätt snappat upp på dagis att han var en pojke, men att han ibland hellre var tjej, ibland bebis, ibland en katt och ibland en daggmask, likt förbannat.
- Är det några som är omedvetna om att det finns två kön och att det har en utstakad roll utifrån vad de fötts som så är det barn, sa hon, så varför tvinga dem att bli medvetna om det vid så tidig ålder?
Jag stod mest och tänkte på att vi fortfarande inte uppnått acceptans kring att folk går runt och definierar sig som daggmaskar när de känner för det.
9 kommentarer:
Angående normer och könsindoktrinering så har vi fått till en liten serie med normbilder på Facebook, jag är inte säker på att det går att se alla om man inte är vän med författarna ifråga, men de flesta borde gå att se: http://www.facebook.com/home.php#/note.php?note_id=54304363087 (man får klicka sig vidare därifrån...)
jag tror att det också är liksom lite tabubelagt att "statuera" exempel med sitt barn? den förälder som klär sin son i rosa går liksom för långt, den använder sitt barn till syften som barnet inte vet något om. eller den förälder som vägrar sin dotter tyllkjol och så blir hon mobbad och fan vet. alltså det är skitsvårt, men jag är helt övertygad om att det inte kommer att börja med att konsumenterna en dag ba, nä nu köper vi inte den här skiten längre. man måste ju klä sin ungar och just nu finns det inget att välja på som inte är helt galet könskodat. H&M måste också ta lite ansvar!
Jag kämpar för denna sak genom att, sedan deras födsel, ge mina brorsbarn "könsneutrala" leksaker och kläder vid jul och födelsedag. Typ pussel, kritor, spel och sånt. Inte helt uppskattat av föräldrarna alltid, men jag försöker iaf.. he he..
Heja mig!
Elin, jag lovar, den här diskussionen finns bland småbarnföräldrar och på dagis. Och inte bara på söder, faktiskt.
Alla gånger jag klagat på Lindex för att deras fina könsneutrala babykläder bara går upp till stl 80 (dvs knappt ett år) och att nästan alla kläder därefter är marinblå/grå/svarta med superhjältar eller har volanger eller puffärm (jag skämtar inte, jag letade ihjäl mig för ett tag sen efter helt vanliga färgglada tischor till min unge, men hittade ingenting utan puffärm) så säger personalen att "jo, det är en del som klagar". Det finns förresten massor av könsenutrala kläder också, men de är dyra.
Och jättejättemånga förskolor håller på med genuspedagogik, även om en hel del föräldrar blir otroligt upprörda och ryter om att de inte vill att dagis ska göra deras söner till bögar (slutledningen där är väl lite oklar...)
Det är väl där något hemskt intressant ligger. Att vi ser två diametralt olika sätt att uppfostra barn i Sverige i dag. En grupp där pappor tar ut en hel del föräldraledighet och där man köper könsneutrala danska dyrkläder i orange manchester och vill ha genuspedagogik på dagis och jag säger inte att de är jämställda, men de försöker. Och en grupp där papporna max är lediga ett par veckor på sommaren och då samtidigt som mamman och som leder upplopp mot genuspedagogen på dagis för att de är mot indoktrinering av barn och tycker att det är klart att man märker att en kille är en kille från början och våran har minsann gillat bilar sedan han låg i magen och politikerna ska minsann inte komma och bestämma över hur vi vill ha det.
Det är mycket svårt att inte se en klassdimension. Det är mycket svårt att inte se en stad/land-dimension (även om den är mindre tydlig). Om vi faktiskt tror att vi påverkar våra barn genom vår uppfostran kommer vi att fostra två olika släkten som knappt kommer att förstå varann.
(Sedan finns också Linda Skugge-familjerna där papporna är frånvarande svin och aldrig torkat upp kräks eller skött en nattning fastän mammorna är moderna karriärkvinnor, men den gruppen är så konstig att jag inte vet hur jag ska hantera den.)
"den använder sitt barn till syften som barnet inte vet något om"
Intressant är ju att den formuleringen funkar åt alla håll.
Linnea: Tack för tips! Ska kolla in om det går att se.
christina: Jag tycker ju att det är ett problem åt andra hållet också. När man börjar göra sitt barn till det perfekta genusexemplet och köra något slags genusprojekt med sin unge. Men å andra sidan är det ju det som man gör när man kör på i könsspåren också.
Isobel: Jag är helt övertygad om att det finns en diskussion bland småbarnsföräldrar och en massa småbarnsföräldrar som orkar med att kämpa och ifrågasätta i butikerna också för den delen. Men det ser ju jag, som lever i en kontext där de enda diskussioner om barn som förs är av typen "helvete, kondomen sprack". Jag efterfrågar mer diskussion om det i mediala forum och dylikt, det verkar ha försvunnit helt.
Jag håller med dig om utvecklingen. Thomas Johansson, som snart kommer ut med en ny bok om familjeforskning, har varit inne på samma spår. Har haft en del diskussioner med honom om att han väljer att alltid exemplifiera med medelklassen och mer specifikt den s.k. "kreativa klassen" när han pratar om att samhället har gått framåt och det finns många jämställda familjer idag.
Men det var nog det som gjorde mig extra glad med att ha den här diskussionen med en av mina chefer på den arbetsplats där jag aldrig tagit upp en genusdiskussion överhuvudtaget eftersom genusingången är mer på en "pojkar är pojkar och flickor är flickor"-nivå.
(Haha, den kategorin är den konstigaste.)
eff: Jag håller helt med dig. Och jag tycker, som skrivet ovan till christina, inte att det är helt enkelt hur man ska förhålla sig till det.
linda: Ja, det måste vara tröttsamt med en sådan omgivning när man själv tillhör den andra kategorin av föräldrar.
En reflektion utifrån min egen utveckling. När jag insåg att det fanns en ständig uppdelning av samhället i kvinnor/kvinnligt och män/manligt var just klädesbutikernas barnavdelningar ett uttryck för denna samhällsordning som var väldigt tydligt. Senare har jag insett att där även finns lönediskriminering, trafficking, snuskiga chefer som tafsar på sina anställda, en föräldraledighet som egentligen borde kallas mamma"ledighet", hat mot icke-heteros osv osv osv. Att butikerna gör skillnad på rosa och blått och på fint-att-se-på/bra-att-leka-i känns numera så... fjuttigt? (Att det sedan inte går att se ena delen av ett system som fjuttigt när systemet i sin helhet är åt helsike har min reptilhjärna inte riktigt hajat ännu.) Jag har också upplevt det som att man gräver sin egen grav om man talar om barnkläder - att de mediala diskussionerna kring det ledde till att feminism sågs som en ideologi för bittra, träiga kvinnor som klagade över petitesser. "Våldtäkt handlar om makt" genererar tveklöst bättre debatter än "det är hemskt att barnkläder ser ut som de gör". Nu för tiden krävs det att jag ska få syn på ett extremt sexanspelande flickplagg för att jag ska tänka speciellt mycket över det. Vilket i sig känns ganska vidrigt när jag skriver om det här och nu.
Well, jag och sambon lär ju skaffa barn en vacker dag. Som mamma lär jag bli mer upprörd; jag vill vara mor åt ett barn i första hand - inte åt en flicka eller en pojke. Jag vill inte vara gravid och veta att i min mage finns (troligtvis) antingen ett subjekt eller ett objekt.
Jag måste bita mig i läppen för familjefridens skull varje gång jag hälsar på brorsan och hans familj. De har en dotter och en son vars leksaker, kläder, prylar matchar deras kön i alla avseenden. Min bror hävdar med besserwisserns säkerhet att "det beror på biologin" när vi diskuterar 9-åriga flickans fåfänga. Jag minns inte att jag själv när jag var liten (född 1972) skulle välja bland otaliga rosa outfits varje morgon och jag anser naturligtvis att det är föräldrarna som styr in barnen i detta beteende. Eller så är det även samhället i övrigt (kompisar, skolan) som påverkar.
Det gör ont i mig varje gång jag ser hur min brorsdotter ger uttryck för sitt dåliga självförtroende och ger efter för pojkarnas vilja.
Läs gärna den här artikeln om färgen rosa: http://www.aftonbladet.se/kultur/article2116849.ab
Det intressanta är att många tycker att pojkflickor är tuffa, men småkillar som gillar kläder, glitter, dans "riskerar att bli bögar". Lika mycket som det är sorgligt att min brorsdotter har dåligt självförtroende är det att min brorson inte vill kramas med farmor längre för att det är mesigt.
*gapskrattar* vilket härligt inlägg. Särskilt det där med daggmaskar. Och något som inte alls hör hit; när jag var liten, runt två år, var jag med mamma ute och rensade rabatterna på mitt eget lilla vis. Mamma stod och vände jord när hon började märka, att alla maskar var så rena. Så jordfria. Så höjer hon blicken och ser mig. Jag sitter med en mask i händerna och håller upp den och slickar den ren, fram och tillbaka. Nej! Usch! Blä! Släpp!
:D
Skicka en kommentar