7 februari 2009

Fortsatta hänvisningar

En anonym kommentar i förra inlägget undrade vad som händer med underdogsen när de blivit overdogs med en underdogidentitet, har de inte tendenser till att bli elaka då? Vilket, som det också påpekades, har skrivits om både på den här bloggen, hos Julia och hos Fredrik.
Sedan läser jag det här från Charlie's view och reagerar över följande:
Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Och jo, jag säger word as fuck, det finns föga könsskillnad där, och håller fast vid min teori om att det ofta är dem som idag uppfattas som "bad boys/girls" som är de som fick hångla minst i högstadiet.

Sedan skriver Tanja väldigt bra om huruvida man ska fortsätta att diskutera utseende/vikt, utifrån LouiseP och Sanna Raymans inlägg i frågan. Hon sätter som vanligt huvudet på den där spiken, exakt där den ska sitta.

7 kommentarer:

Den tjocke konsulten sa...

Eftersom det är så subjektivt vad som är snyggt och intressant har jag svårt att förstå när det "blir bra"?

Jag tycker du är snyggare på din presentationsbild än vad Elin Kling är på sin men spelar det över huvud taget någon roll vad jag tycker?

Desperado sa...

Vad gäller framgången och succén för de unga fula nördtjejerna som sedan blir vackra, får status och blir attraktiva. När de fyller 45 så kommer rynkorna och menopausen och då får samtliga köpa färgglad sjal, stor brosch, långa örhängen och börja gå på statsteatern delta i studiecirklar med dystra väninnor i samma situation. Vinet blir utbytt mot ört-thé. Pulsen lika het som fiskens. Livet lika vilt och varierat som moraklockans. Egentligen är kanske summan av kvinnors tid som eftertraktade ganska lika.

För att parafrasera herr Warhola: Varje kvinna har femton år som attraktiv och eftertraktad kvinna. För några inträffar det tidigare, för andra lite senare.

Livet är ett intressant elände...

Anonym sa...

Har aldrig funderat på det tidigare, men visst finns bad girls. Visst är jag en "bad girl groupie". Visst stökar det till en jävla massa i mitt liv, mest hela tiden. Tack för insikten!

Och förresten; bloggen är grym! Vet inte hur det kommer sig att en kvinnlig språkvetare formulerar alla de saker som jag som manlig teknolog funderar över, men du gör det. Kanske är de sociala rollerna inte så könsbundna som många tror.

Elin sa...

Konsulten: Ja, när blir det bra eg? Klart snygghet är subjektivt, men det innebär ju också att min relation till mitt eget utseende är subjektiv. Vilket texterna har handlat om. I ryggraden sitter fulhetsnojan, sedan kan jag generellt se ibland att jag ser rätt bra ut och jag skulle inte vilja byta min stil och mitt utseende mot Elin Klings ever.
Dessutom är jag en bekräftelsehora så klart vad andra tycker spelar roll. Dock förändrar det inte ryggradskänslan.

Desperado: AHAHAHA. Men hur lång snygghållbarhetstid har män då? Varför pratar man inte mer om det?

Ano: Vad glad jag blir. Och jag håller med dig: De sociala rollerna är inte så könsbundna som många tror. Fint att jag kan bevisa det ibland genom bloggen.

Desperado sa...

Livet är ganska orättvist eftersom män bara är attraktiva mellan 15 och 20 oavsett vad de än gör. Innan dess saknar de hår och därefter har de för mycket och för litet på fel ställen dessutom...

Anonym sa...

Jag sitter här och ömmar lite för den tjocke konsulten. För nånstans misstänker jag att det är som han lite mellan raderna antyder: att tjejer som har en craving efter bekräftelse inte alls nöjer sig med att få den av vem som helst. Det kan få vara aldrig hur många töntiga killar som åtrår och älskar dom. Men dom räknas inte.

Och samma sak gäller förresten för dom killar som långt upp i medelåldern ojar sig över uteblivna framgångar på högstadiediscona. Det hade inte räckt med vilken kvinnlig uppmärksamhet som helst.

Och på det viset blev dom stående. Dom "fula" tjejerna vid en vägg och dom "fula" killarna vid en. Medan dom byggde upp hat och dålig självkänsla och mindervärdeskomplex för att dom inte fick dansa med dom fyra ungar som var mest poppis.

Jag var inte bättre.

Tycker förresten Tanjas poäng (trots sin poäng) ändå bör kompletteras med insikten om att vi (=framgångsrika, friska, välartade västmänniskor) måste vikta om våra concerns. Vi kan inte behöva cancer för att lära oss att "värdera livet rätt" som det brukar heta.

Det långa talets korta mening (och alls inte menat som kritik): Det är ett bra första steg att vi erkänner när vi är bekräftelsehoror. Men sen gäller det nog faktiskt att slåss mot det. Inte acceptera det som en identitet.

/Fula ankungen som blev en hyfsad anka, gifte sig med en hyfsad anka och tycker att svanar är överskattat.

Tanja Suhinina sa...

Jag har läst både Maja Lundgren och Nina Björk i intervjuer uttala sig om hur det känns att ha varit en snygg mediekvinna och plötsligt bara *ta-dah* bli tant. DO NOT WANT!

Jag lovar, en del av poängen i Tanjas poäng är just att det suger att vikt och utseende ta upp så mycket av unga kvinnors tanketid.