3 februari 2009

Revenge of the nerd chicks del III: På andra sidan dikotomin

Bloggpassningen ligger på mig igen, efter Julias senaste inlägg. Själv försöker jag övertala fröken Skott att starta ett sidobloggprojekt med mig efter alla våra great minds think alike-inlägg och mindre offentliga mail till varandra, om att vara duktiga, starka tjejer som alltid setts som begåvade och försöka ha fungerande relationer och en fungerande självbild. Samla upp alla våra tankar och texter på temat där istället. Och jaa, jag vet att Ronnie Sandahl-referenser är det tröttaste som finns, men Vi som aldrig blev kallade hora kom liksom ändå upp som namnförslag.

Hursomhelst. Nu kommer del tre. Den om vad som händer med fula tjejkompisen, nördtjejen, när hon fattar att det finns de som inte alls är intresserade av hennes begåvning, intelligens, humor och intressanta tankar längre. Inte nog med att de är attraherade av hennes utseende, det är också allt som de är intresserade av hos henne.
Det här är alltså efter att hon faktiskt börjat få ligga, långt efteråt.
Då hon haft en del onenightstands av typen “vi har utbytt två fraser med varandra på dansgolvet, jag har ingen aning om vad du heter, men skitsamma” och en del utpräglade enbart sexuella relationer.

Om man utgår ifrån en så simpel dikotomi som fula, men smarta och roliga tönten som man blir vän med vs snygga tjejen man är attraherad av och vill hångla/ligga med, hamnar självbilden här i ett väldigt problematiskt läge.
För hela min självkänsla har alltid varit beroende av att jag är just smart, intressant, rolig och bra på att diskutera. Är man inte snygga tjejen som folk vill hångla med, lägger man ju desto mer kraft på att vara allt det andra. Det är klart att man överkompenserar på vissa håll, när man förutsätter att man saknar allt på andra håll och jag har lagt – och lägger fortfarande – så oerhört mycket stolthet i att jag är smart, beläst, begåvad och bra på att diskutera.

För mig blev det en gigantisk chock när jag insåg att det fanns människor som jag hängde med som inte alls var särskilt intresserade av vare sig min D-uppsats i lingvistik, mina tankar kring heteronormativitet eller mitt skönlitterära skrivande. De ville ju bara ligga. Inte heller verkade de förstå min svarta och sarkastiska humor eller mina populärkulturella referenser. De var mer inne på att förstå hur man knäppte upp min behå.
Därmed inte sagt att alla som jag släpat hem från krogen har varit the brightest kids on the block eller att jag varit ute efter någonting annat än sex och sen hejdå. Men att de inte ville lära känna mig var en helt annan femma.
För om jag inte var smart, intressant och rolig att umgås med och om jag själv inte såg någon slags attraktionskraft hos mig själv. Vad blev kvar av mig då?

Sedan kommer nojan. Över vad folk ska tänka och tro.
Eftersom alla vet att hon är en slampa och ingen man tar seriöst är det klart att man inte lyssnar på hennes långa monolog om intersektionella perspektiv på den svenska integrationspolitiken. Hon vill ju egentligen bara ligga.
Eftersom hon skriver knullblogginlägg är det naturligt att man inte kan ta hennes politiska, akademiska och intellektuella blogginlägg på allvar, hon är ju någon jävla oseriös sexbloggare som ligger runt egentligen.
Jag har ju försökt att kämpa emot de där tankarna. Jag har blivit förbannad, både på mig själv och på de föreställningar som gjort att den här dikotomin sitter benhårt i mig. Antingen är jag en smart och seriös kvinna som håller på mig och därigenom blir tagen på allvar, eller så är jag den flirtiga slampan som relationsflexar och därmed förlorar sin dignitet och sin pondus.

Att jag slutade ha one night stands har egentligen mest att göra med det som Julia var inne på: Jag vill helst ha sex med människor som jag faktiskt på riktigt vill ligga med (och helst dessutom har fått kämpa lite för). Folk vars hjärnor jag tänder på likaväl som deras kroppar. Men det handlar också om att jag måste veta att personen ifråga har fattat att jag är intressant som människa och inte bara som kropp innan vi ligger med varandra.
Att jag oftast försöker bli vän med människor efter att vi avslutat den typen av relation hänger förmodligen ihop med samma sak. Jag måste veta att jag är intressant och bra även när jag inte är liggbar längre.
Med honom som jag hänger lite med nu gick nojan så långt att jag tillslut frågade rakt ut om han bara var ute efter sex och bekräftelse eller om jag fortfarande var en intressant människa att diskutera och hänga med också.

Det intressanta är, för mig som flexar mellan könen likaså, vilka olika reaktioner det ger upphov till. Den här nojan att jag inte skulle tas seriöst inträffar liksom bara när det kommer till män. Förvisso kan det handla om att samtliga one night stands har varit män, men de odefinierade, oseriösa relationer med tjejer som jag haft har jag aldrig räknat in i den här nojan. För mig har det varit självklart att det inte spelar någon roll att jag ena kvällen hånglar loss med henne, nästa kväll diskuterar psykiatrisk vård och är övertygad om att hon lyssnar på mig och tar mig på allvar.
Det handlar alltså snarare om vilka föreställningar om män som finns inbakade i den här dikotomi-nojan. Som om jag saknat dignitet i alla politiska diskussioner som jag haft med mina ligg, bara får att de också fått ligga med mig. Som om jag måste sluta att ha seriösa diskussioner med mina killkompisar, när de vet att jag också är fuckable. Som om han som jag hänger med nu glömde alla våra genusdiskussioner så fort jag visade pattarna för honom.

Det finns så mycket i det här som är svårt. För det första finns det ju ingen jävla dikotomi, det finns inte smarta och fula tjejer och snygga, inte lika smarta men fuckable tjejer. Det vet vi ju. Jag också, som fan.
Det handlar inte bara om att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar, slåss mot dem, diskutera dem och debattera dem med varandra. Det handlar inte bara om att diskutera synen på kön och såväl kvinnlig som manlig sexualitet och dito relationer. Det handlar också, uppenbarligen, så oerhört mycket om att ständigt slåss med sig själv, sin självbild och de föreställningar som man själv bär med sig i ryggraden. Och det är ju naturligtvis det svåraste av allt.

22 kommentarer:

Grovt Initiativ sa...

"Den här nojan att jag inte skulle tas seriöst inträffar liksom bara när det kommer till män."

Det är inte bara att duna föreställningar om män gör detta. Tror jag. Av alla miffon som kommenterar här och på LSM på ett sånt sätt att du inte kan tas på allvar för att du bloggar liggande också borde man väl kunna få lite hjälp till en sån bild av män. De är ju mestadels män. För att inte tala om det vrålpuckade att skrivande om relationer skulle vara en motsats till intellektuellt. Fyfan.

I vilket fall gillar jag det här spåret. Mindre vem som får ligga minst och mer självbilder.

that guy sa...

det var i och med inlägget om intellektuella konstnärskvinnan jag först började läsa här ofta. hur skulle jag nånsin låta ett par tuttar komma emellan det. dessutom är jag ass-man.

Anonym sa...

Vad är det du vill säga? Föräldrar med beteendestörningar får feta barn. Så, här rakt i ditt ansikte. Sluta skyll på samhället, ideal och annat. Tröttsamt.

/Trött

isabelle sa...

det är svårt det där med roller. rätt som det är går man från att vara den som bara refererar till obegripliga tyska artonhundratalsfilosofer och gömmer sitt morbida ansikte bakom luggen, till att vara den sexiga, det är en svårhanterlig identitetsmetamorfos. båda rollerna lockar mig. jag fascineras av hur folk aldrig kan hantera att man är båda. "du är mycket mer än vad du ser ut att vara" har jag fått höra...när jag vill göra ett intellektuellt intryck och rör mig i prettokretsar måste jag dölja mina bröst, för jag har märkt att det är svårare att få ögonkontakt och seriösa samtal när man har 85E. för att inte tala om hur män blir beskyddande och ber en att sitta stilla och röra sig mindre så att man inte ska riskera att bli våldtagen (sic) (det fick jag höra på bokmässan av en person som jobbar med samhällsprogram, min kompis som har mindre bröst och betedde sig likadant fick inga förmaningar).

chall sa...

"För om jag inte var smart, intressant och rolig att umgås med och om jag själv inte såg någon slags attraktionskraft hos mig själv. Vad blev kvar av mig då?"
ett par bröst och sånt?

skämt å sido, min sån grej löstes lite när jag började doktorera och insåg att bättre "sky mig" finns in än att raggas på och när frågan kommer "va gör du?" svara "doktorerar". Ja jisses vad få personer det fanns kvar som ville hänga/ligga/ragga. Fast om jag inte sa det var jag liggbar... ^^ it is all very confusing.

Men jag känner igen problematiken, antingen den svåra seriösa kvinnan med stort K eller bruden som ligger runt (som man inte tar på allvar). Själv trodde jag lite att det skulle ändras ju äldre jag blev. Lite, en mogen kvinna som tar för sig sexuellt emn som är effektiv och har ett bra jobb.

well.... jag kanske inte är tillräckligt mogen (läs, gammal?) men hittills verkar min tes vara fel. Män faller inte för den starka kvinnan på samma sätt som kvinnor faller för den starka mannen. (mycket generalisering här. farligt).

Min vurm för one night stand slutade när jag insåg hur mycket av mitt förspel som beror på att jag känner någon typ av attraktion och att "ööööhhh" inte riktigt räcker. (spelar noll roll om det är fylla eller annat.) Att det sen också var mer givande att ha sex fler gånger med samma var kanske en annan sida av samma mynt?!

Elin sa...

GI: nej och det är väl det jävligaste av allt. samtidigt som jag tror att jag slöt min egen bloggcirkel lite i det här inlägget. typ strukturer och föreställningar OCH självbild och hur den påverkas av de förstnämnda två. för fan vad jag har ångest varje gång jag relationsbloggar eftersom det inte är lika "fint".
jag skulle behöva läsa mitt eget inlägg om intellektuella kvinnor från i somras varje dag, högt för mig själv. men att diskutera självbild och hur den påverkas är ju egentligen det mest intressanta. självbilden påverkar ju i sin tur relationer och hur vi ser på andra.

that guy: shoulda figured du var en ass-man. det är ni alltid. jag är ju all about the tits. eller inte mina egna då, men andras.

Anonym: vanligtvis är det här en typisk kommentar som jag avvisar, men eftersom din är så jävla stört out of the blue kan jag inte låta bli att publicera den. om inte annat för att exemplifiera för andra vilken typ av kommentarer jag får avvisa varenda fucking dag från den här bloggen. what's wrong with you people? men bra att du förklarade för mig hur det låg till.

isabelle: WHUT?! men jag blir så förbannad så jag dör. vaihelvete.
och ja jag känner igen det andra.

chall: det är svårt det där med presentationer också. numera kör jag på frilansskribent och skriver på en roman eftersom det är det som jag HELST vill göra. no shit att jag låter som ett stuck up pretto. men vafan, egentligen handlar det mest om att ta fem djupa andetag och inse att man skiljt alla jävla agnar från vetet.
att jag har assymetrisk, kort flatfrisyr gör också sitt till. den här raggningsrepliken "du skulle vara jävligt snygg om du hade långt hår" doesnt really do it for me.

Elin sa...

that guy: och sedan anser jag väl att det finns en väsentlig skillnad mellan att vilja känna mig irl och det som jag skriver på bloggen. men jag fattar vad du menar.

Julia sa...

chall: Jag har läst (och bloggat om, tror jag) att kvinnliga journalister ute på raggningsstråk bör säga att de är sjuksköterskor eller frisörskor. Du kanske också ska testa?

Jonathan sa...

Jag fattar ingenting. Jag har aldrig legat med någon som inte haft en favoritförfattare jag kan relatera till, och väldigt få personer som inte är intresserade av romanska språk. Och aldrig blivit raggad på av nån som läst mindre än 1 roman/avhandling i månaden (eller åtminstpne, på ett övertygande sätt, gett sken av det).

Det fungerar utmärkt, så fort jag inte får ligga på ett år eller två, kan jag skylla det moderna samhällets låga bildningnivå (detta är möjligt eftersom jag helt saknar självdistans).

Och det känns alltid jobbigt när jag inte fattar någonting av "kvinliga erfarenheter". Goddag genusridå.

Tanja Suhinina sa...

Nu ska jag utnyttja dina kommentarer som associativt plank

1) Jag känner inte att det finns någonting oförenligt mellan flört-Tanja och intellektuella Tanjan, men jag vet också att min uppfattning om hur jag ska förföra folk är väldigt svartvitfilms-manlig. Alltså, jag kör på roligt och smart och imponera och "hey baby jag vill ligga med dig", som hade jag mustasch och rökte sådär sexigt. Det är nog lättare att få ihop den flörtprofilen med att "kunna tas på allvar".

2) Jag och en supercool kvinnlig bekant pratade om det här engagerat och bondande i höstas. Eller, mailade. Att vi båda är så trötta på att komplimangerna man ska vara tacksam för är att man är smart, rolig, originell, ovanlig, "inte som alla andra"... medan vi båda är så fed up med det att vi knappt ens kan få fram ett tack, trots att det ju är sant och de som säger det menar det och tycker om de egenskaperna i oss. Istället längtar vi båda efter "snygg häck!" och andra trashiga ytliga komplimanger, för det hade varit värdefullt och nytt och fräscht. Men försöker man charma folk med hjärnan och kollen blir det såklart "smart" och "cool", inte "fin häck" man får.

3) Jag håller nuförtiden på att bonda med en kille som är rätt häftig och kul och väldigt mycket av sånt som normalt tillskrivs mig. Det är grymt skönt att med honom slippa vara den roliga och smarta som gjort skumma saker. Grymt befriande. Nu när jag tänker efter är förutsättningen för att en sån grej ska funka frånvaro av dikotomi i form av "han - rolig och intressant, hon - söt och lyssnar med öppen mun och glittrande ögon", alltså det du pratar om. Hade någon tagit min vanliga plats och förpassat mig till motsatsplatsen hade det inte funkat, men här är det inte det att jag inte längre är intressant och rolig, utan att jag inte är teh intressant och rolig.

that guy sa...

bloggen är pure intellektet bara, that's all.

och jag har sett boken så jag vet du är all about the tits. men inte sagt att jag är ointresserad av bröst, det har bara ytterst sällan varit the selling point för mig. kanske inte heller ass å andra sidan, men den är smidigare att bekvämt komma åt ur fler vinklar... ja jag är praktisk.

Elin sa...

Jonathan: jag har ju heller ingen självdistans, men jag har väl mer sett det som sociologiska studier när jag legat med folk way below min bildningsnivå. för övrigt skulle jag dö om jag inte fick ligga på ett år eller två. har haft celibatperioder på någon månad, då jag försökt ersätta sexuell stimuli med intellektuell dito. ungefär som de grekiska filosoferna gjorde i deras manliga vänskap (förlåt, snöat in på sexuella relationer i antikens grekland). men palla.
fast nu var det, som redan skrivet, längesen jag låg m ngn som inte gav mig intellektuell stimulans aswell.

Tanja: jag känner att jag mer och mer blir en Nina Hemmingsson-serie här. "åh vilken snygg rumpa du har!" "jaha, är jag inte smart då?"
"åh, vad smart du är!" "jaha, vad är det för fel på min röv då?"

that guy: hahaha. och ja, den berömda boken ja. tänker inte på att folk alltid ser den när de kommer hem till mig.

Isobel sa...

Fan vad jag har haft ett blogginlägg i den här diskussionen liggande ett tag, men jag förmår mig inte att publicera det helt enkelt eftersom jag så gärna vill vara en person som inte längre bryr mig om att killar i Ludvika tyckte att jag var ful eftersom jag var smart, herregud jag är för i helvete 32 år och alla människor som har sett bilder på mig hatar mig när jag luftar de här nojorna eftersom de tror att det är något slags sjukt koketteri. Nåja. Det om det. Ett sidospår: Varför vill du helst ligga med folk du fått kämpa för att få ligga med? Är inte det något slags konstigt hållapåsig-ideal, där det roliga är jakten, jadajada och sexet blir ett spel? Vad är det för fel på att båda omedelbart inser och agerar utifrån attraktionen (om vi dessutom antar att den attraktionen gäller mer än könsdelar)?

Elin sa...

Isobel: Det vore helt fantastiskt att läsa, synd att du inte förmår att publicera men förstår. Det är jävligt svårt att lufta nojor av det här slaget utan att bli anklagad för att kokettera (alternativt börja noja själv för att man kanske uppfattas så).

Svaret på din fråga kräver minst ett blogginlägg för sig och är min största akilleshäl när det kommer till fungerande relationer. Jag har jobbat som fan på det under hösten, bör tilläggas, och jag har till och med tagit ett par privata relationsbeslut som gjort att jag insett att jag kommit en bit på vägen för att sluta vara den där jägaren.
Jag gick till och med så långt att jag gick till biblioteket och lånade He's just not that into you, väl gömd under några diktsamlingar av Aase Berg naturligtvis, men ändå.
Saken är den att jag hatar spelet, jag hatar att jaga, jag hatar att vara den där som vill ha det som är lite svåråtkomligt. Men att jag likt förbannat har varit mycket så och fortfarande måste jobba på att inte vara så handlar nog till syvende och sist om min benhårda tro på att allt som är värt att ha i livet ska man ha kämpat sig till.
Spelar ingen roll om det är jobb, utbildning, erbjudanden, förhållanden eller tillfälligt sex. Har jag inte fått jobba lite för det förtjänar jag det inte.
(Och jag sätter punkt där för att inte börja skylla på min arbetarklassbakgrund och kristna uppfostran som grund i att jag blivit sådan. Taking it to far.).

Joel Larsson sa...

"Men att de inte ville lära känna mig var en helt annan femma."

Visst är det tillintetgörande för egot? Men här har ju flera gånger redan formulerats det faktum att ju större urringning, desto mer inställsamma men även nonchalanta blir killars inställning till dig (tjejer blir väl mest missunsamma). Vill man vara både snygg och creddig får man försöka vara dendär tjejen som faktiskt klär i glasögon. Men det innefattar ju även att man måste vara lite svårfångad; att vara slampig och creddig är en arketypisk orimlighet.

Är det ingen som tänder på vackert hår? Kanske bara är vi hårlösa som fascineras av det...

Grovt Initiativ sa...

Fördelen på köpet med att se tjejer i ögonen istället för ner på tuttarna är att man lättare får till det också.

Elin sa...

Joel: men jag vill inte att det ska vara en arketypisk omöjlighet.

GI: och helt plötsligt inser jag varför jag så sällan scorar med tjejer.

Anonym sa...

Jag tycker att den här uppdelningen av sexuellt utlevande vs. intellektuell är mycket gymnasial. Författarmännen (Uffe, Casanova, Hemingway) har ju fått ligga rejält mycket genom historien, vilket du redan har uppmärksammat (konstnärsmannen osv). Smarta män får ligga. Punkt. Fast inte Tobias Billström väl? Och inte 95% av Chalmers? Bland allt detta snåriga teoretiserande verkar det nästan som att du ser ditt sexuella jag som en bonus, varje gång det sker, att det på något sätt är väsensskilt från din EGENTLIGA person?

Men Vi Män tänder inte på Dum Blondin, på samma sätt som att Ni Kvinnor inte tänder på Dum Musklo.

Och vi som läser din blogg vet visserligen inte hur du beter dig i verkligheten, eller vad som är sant och inte, men om någon snubbe verkat ointresserad av dina genusteorier när man efter åtta öl och en massa hångel huttrandes/kuttrandes står på Järntorget och ska åka hem kan det också ha berott på att det inte riktigt varit läge.

Du är begåvad, smart OCH sexig, och det är helt normalt. Själv har jag skrivit en roman, men lyckas ändå ibland ge min flickvän 3-4 orgasmer när vi humpar. Jag ser ingen motsättning i det.

Växelbruk. En gammal uppfinning som funkar.

Isobel sa...

Fast det är ju ingen arketypisk orimlighet! Detta finns också med i mitt opublicerade blogginlägg, nämligen att någonting någonstans på vägen från Ludvika-eländet till i dag faktiskt helt transformerades.

Jag blir visserligen fortfarande förvånad av det (jag blir ju å andra sidan fortfarande förvånad över att folk alls tycker att jag är attraktiv, obs, ej koketteri) men massor av män man träffar i dag går ju uttalat igång på att man är både författare/framgångsrik skribent/smart och intellektuell och samtidigt ser ur som jag. Och jag är ju utseendemässigt stabilt placerad i tits'n'ass-facket. Och har urringningar.

Elin sa...

Ano: Nu handlar det här inlägget å andra sidan primärt om min självbild, om inte det har framgått. Precis som de andra inläggen i nerd chicks-inläggsserien gör. Och är det någonting som framkommit med all önskad tydlighet i såväl inlägg som kommentarer så är det väl hur jävla svårt en självbild är att rucka på.
Naturligtvis vet jag att jag får vara allt och fuck no att jag börjar prata genus i det exempel som du beskriver. Det är inte det som är poängen. Poängen är att jag i ryggraden känner av en underliggande dikotomi, som bland annat GI skriver först om i alla de här kommentarerna. Jag skriver också på en roman och knullar och ser ingen motsättning i det i praktiken, men i mitt självmedvetande är det någonting annat och det här var ett sätt att försöka diskutera det.

Isobel: Jag har iofs också gjort det till en grej att ha urringat och kortkort, som går beyond att jag trivs i det. Hela femme-kulturen inspirerar mig jättemycket, den handlar mycket om det. De flesta män som jag träffar går ju också igång på kombon smart och intellektuell samt snygg (även om jag inte ser mig själv som det). Ändå ligger den här nojan kvar i bakhuvudet.

Julia sa...

Det handlar ju lite om att man ser den sexuella personen som något väsensskilt från ens egentliga jag - det är ju det som är hela grejen, om man alltid tänkt på sig själv som hon som inte får ligga.

Anonym sa...

Elin: Ja, självbilden handlar det om ja. Min poäng kanske var att de män som du vill ha inte ser någon motsättning i att du är sexuell och samtidigt intellektuell, ERGO: varför bry sig om vad resten av mänjävlarna tycker? Och de brudar som tycker du är slampig bara för att du hånglar med två personer på samma kväll, är det samma brudar som du är intresserad av? Min poäng är nog bara att man inte kan pleasa alla, och att det finns män som jag, som gillar tjejer som är sexuella OCH intellektuella, män som dessutom anser att de tu hänger ihop. Men precis och exakt, det vet du ju också redan!! Du vet ju allt i teorin, så... Jag kanske har fel när jag uppfattade det som att du eftersöker ett sätt att omsätta det i realitet och slippa tänka på det där sättet något mer?
Ehuru! Just nu är jag bara väldigt rädd för att vad jag än skriver ska uppfattas som idiotiskt/provokativt/meningslöst, så jag struntar i att kommentera mer på den här bloggen. Lycka till med romanen dock, jag tror på dig!