Revenge of the nerd chicks del III: På andra sidan dikotomin

Bloggpassningen ligger på mig igen, efter Julias senaste inlägg. Själv försöker jag övertala fröken Skott att starta ett sidobloggprojekt med mig efter alla våra great minds think alike-inlägg och mindre offentliga mail till varandra, om att vara duktiga, starka tjejer som alltid setts som begåvade och försöka ha fungerande relationer och en fungerande självbild. Samla upp alla våra tankar och texter på temat där istället. Och jaa, jag vet att Ronnie Sandahl-referenser är det tröttaste som finns, men Vi som aldrig blev kallade hora kom liksom ändå upp som namnförslag.

Hursomhelst. Nu kommer del tre. Den om vad som händer med fula tjejkompisen, nördtjejen, när hon fattar att det finns de som inte alls är intresserade av hennes begåvning, intelligens, humor och intressanta tankar längre. Inte nog med att de är attraherade av hennes utseende, det är också allt som de är intresserade av hos henne.
Det här är alltså efter att hon faktiskt börjat få ligga, långt efteråt.
Då hon haft en del onenightstands av typen “vi har utbytt två fraser med varandra på dansgolvet, jag har ingen aning om vad du heter, men skitsamma” och en del utpräglade enbart sexuella relationer.

Om man utgår ifrån en så simpel dikotomi som fula, men smarta och roliga tönten som man blir vän med vs snygga tjejen man är attraherad av och vill hångla/ligga med, hamnar självbilden här i ett väldigt problematiskt läge.
För hela min självkänsla har alltid varit beroende av att jag är just smart, intressant, rolig och bra på att diskutera. Är man inte snygga tjejen som folk vill hångla med, lägger man ju desto mer kraft på att vara allt det andra. Det är klart att man överkompenserar på vissa håll, när man förutsätter att man saknar allt på andra håll och jag har lagt – och lägger fortfarande – så oerhört mycket stolthet i att jag är smart, beläst, begåvad och bra på att diskutera.

För mig blev det en gigantisk chock när jag insåg att det fanns människor som jag hängde med som inte alls var särskilt intresserade av vare sig min D-uppsats i lingvistik, mina tankar kring heteronormativitet eller mitt skönlitterära skrivande. De ville ju bara ligga. Inte heller verkade de förstå min svarta och sarkastiska humor eller mina populärkulturella referenser. De var mer inne på att förstå hur man knäppte upp min behå.
Därmed inte sagt att alla som jag släpat hem från krogen har varit the brightest kids on the block eller att jag varit ute efter någonting annat än sex och sen hejdå. Men att de inte ville lära känna mig var en helt annan femma.
För om jag inte var smart, intressant och rolig att umgås med och om jag själv inte såg någon slags attraktionskraft hos mig själv. Vad blev kvar av mig då?

Sedan kommer nojan. Över vad folk ska tänka och tro.
Eftersom alla vet att hon är en slampa och ingen man tar seriöst är det klart att man inte lyssnar på hennes långa monolog om intersektionella perspektiv på den svenska integrationspolitiken. Hon vill ju egentligen bara ligga.
Eftersom hon skriver knullblogginlägg är det naturligt att man inte kan ta hennes politiska, akademiska och intellektuella blogginlägg på allvar, hon är ju någon jävla oseriös sexbloggare som ligger runt egentligen.
Jag har ju försökt att kämpa emot de där tankarna. Jag har blivit förbannad, både på mig själv och på de föreställningar som gjort att den här dikotomin sitter benhårt i mig. Antingen är jag en smart och seriös kvinna som håller på mig och därigenom blir tagen på allvar, eller så är jag den flirtiga slampan som relationsflexar och därmed förlorar sin dignitet och sin pondus.

Att jag slutade ha one night stands har egentligen mest att göra med det som Julia var inne på: Jag vill helst ha sex med människor som jag faktiskt på riktigt vill ligga med (och helst dessutom har fått kämpa lite för). Folk vars hjärnor jag tänder på likaväl som deras kroppar. Men det handlar också om att jag måste veta att personen ifråga har fattat att jag är intressant som människa och inte bara som kropp innan vi ligger med varandra.
Att jag oftast försöker bli vän med människor efter att vi avslutat den typen av relation hänger förmodligen ihop med samma sak. Jag måste veta att jag är intressant och bra även när jag inte är liggbar längre.
Med honom som jag hänger lite med nu gick nojan så långt att jag tillslut frågade rakt ut om han bara var ute efter sex och bekräftelse eller om jag fortfarande var en intressant människa att diskutera och hänga med också.

Det intressanta är, för mig som flexar mellan könen likaså, vilka olika reaktioner det ger upphov till. Den här nojan att jag inte skulle tas seriöst inträffar liksom bara när det kommer till män. Förvisso kan det handla om att samtliga one night stands har varit män, men de odefinierade, oseriösa relationer med tjejer som jag haft har jag aldrig räknat in i den här nojan. För mig har det varit självklart att det inte spelar någon roll att jag ena kvällen hånglar loss med henne, nästa kväll diskuterar psykiatrisk vård och är övertygad om att hon lyssnar på mig och tar mig på allvar.
Det handlar alltså snarare om vilka föreställningar om män som finns inbakade i den här dikotomi-nojan. Som om jag saknat dignitet i alla politiska diskussioner som jag haft med mina ligg, bara får att de också fått ligga med mig. Som om jag måste sluta att ha seriösa diskussioner med mina killkompisar, när de vet att jag också är fuckable. Som om han som jag hänger med nu glömde alla våra genusdiskussioner så fort jag visade pattarna för honom.

Det finns så mycket i det här som är svårt. För det första finns det ju ingen jävla dikotomi, det finns inte smarta och fula tjejer och snygga, inte lika smarta men fuckable tjejer. Det vet vi ju. Jag också, som fan.
Det handlar inte bara om att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar, slåss mot dem, diskutera dem och debattera dem med varandra. Det handlar inte bara om att diskutera synen på kön och såväl kvinnlig som manlig sexualitet och dito relationer. Det handlar också, uppenbarligen, så oerhört mycket om att ständigt slåss med sig själv, sin självbild och de föreställningar som man själv bär med sig i ryggraden. Och det är ju naturligtvis det svåraste av allt.