18 maj 2009

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

39 kommentarer:

Sjumilakliv sa...

MYCKET bra skrivet, även om jag snurrade in mig i HBT-begrepp där ett tag. Är själv hetero, så jag kan inte påstå att jag känner igen mig i det du skriver - däremot förstår jag att det kan vara svårt som bisexuell att hitta "sin" plats i HBT-sfären. Man spelar i båda lagen, som du säger. Oavsett vilket, hoppas och önskar jag att folk ska få älska vilka de vill - strunt samma vad det kallas.

Rebecka sa...

Mycket, mycket bra.

Julia sa...

Säger som på Twitter: <3!

Fingerat sa...

Mycket bra :)

Céline sa...

Det här är så himla bra skrivet, tack! Som rätt så nyutkommen bisexuell tjej (och dessutom med feminina fysiska attribut) utsätts man för så mycket utfrysning och härskartekniker från infekterade flatkretsar.

helena sa...

Du är så jävla bra!

Tätortstimotej-anna sa...

Så bra! Jag vill gärna kommentera lite smartare, men jag måste tänka först

lilithsvalin sa...

Som bi är man tydligen konstig och oförmögen att bestämma sig och någon slags förädare verkar man också vara. Inte får man vara med i heterovärlden och inte i homovärlden heller. varför dessa snäva normer?

Anonym sa...

*applåderar*

jumbledwritings sa...

Så himla bra. Stämmer precis. Jag undrar själv vart halv-tjejiga halv-grabbiga flator passar in någonstans. Verkar som alla jag träffar är antingen eller, för att generalisera grovt och göra folk irriterade.

Men viktigt och bra skrivet.

christina sa...

det där om att bisexuella inte finns... för mig känns det tvärtom. finns heterosexuella/homosexuella? är inte det bara en kategorisering människor gjort för att det är enkelt, påbjudet och normativt trevligt? hur kan folk så säkert säga sig veta att de aldrig kommer att träffa någon av samma kön som de kan bli intresserade av? det är så skumt att med flit vilja välja bort hälften, så där rakt av, utan att fundera över varför. om det är så är det väl så, men då kan det lika gärna vara precis tvärtom för någon annan, ergo: det finns inga klara sexualiteter.

V. sa...

Jag tror att det är monogami-normen som ställer till det. Hur är det möjligt att vara både-och när man definieras så mycket utifrån de relation man för tillfället har, typ. Bisexualtiteten flyter liksom. Och jag älskar den för det, trots att det ger mig problem. Sen undrar jag lite varför vi tvunget ska ha flatornas godkännande. Varför är det viktigt? Låt dem hållas, om de är dryga, så fixar vi våra egna bisammanhang om vi behöver. Och det är ju trots att så att välja en man som primär relation är att välja ett enklare liv, i förhållande till världen. Även om det är lätt att glömma när man jämför sig med en cool-storstads-flat-klick, som man önskar att man var som. Och till sist, massa pepp till dig som skriver om det här! Jag tänker på det nästan jämt.

Hanna sa...

Fantastiskt inlägg.

Tanja Suhinina sa...

För nåt år sen kom jag att tänka på att jag inte hade tänkt på min sexualitet/romantiska läggning i termer av homo/bi/hetero på evigheter, överhuvudtaget. Däremot i termer av ickemono/poly/anarkist. Jag hade liksom helt glömt bort att det fanns nån annan skala än hur många relationer av vilket slag man kunde ha samtidigt.
I övrigt blir jag alltid ledsen när ett community som jag tycker borde rimligtvis vara normbrytande är jäkligt normativt. Poly-svängen (ze offishal, liksom) verkar jääkligt så.

jojo sa...

så otroligt nödvändig text för mig att läsa just nu! fantastiskt, det här är sånt som gör att man måste älska din blogg. har tyvärr för mycket mos i huvudet för att bidra med någon smartare kommentar än så. identifierar mig i dig väldigt mycket dock. skulle gärna se att nån kom på hur man ska slippa känna sig som den där Katy Perrybruden/schlagerbögen i många sammanhang.

Ylva sa...

gud så bra. som vanligt!

Fabulous sa...

Klockrent!!

Hög igenkänningsfaktor och en mycket bra blogg! Tack!

Elin sa...

Tack fina ni! Underbar kollektivism i kommentarsfältet har vi skapat i alla fall.

christina: Jag håller med dig, så tänker jag också och jag önskar att det vore så enkelt för andra.
V: Absolut, hög personlig igenkännelse på den. Enligt Magdalena Gustafssons avhandling om bisexuella kvinnor är vi ofta mer öppna för polygama relationer för att man inte hamnar i ett sexuellt fack då. Det är ju att hårddra det, finns många monogama queerbrudar, men jag tror att tanken finns hos många.
Nej, det är inte viktigt med flatornas godkännande. Problemet är väl snarare att bs/queer/icke-straighta kvinnor som icke är flator inte organiserar sig på annat vis och blir osynliggjorda i HBT-rörelsen. Där är det ju för det första männen som dominerar, precis som på andra ställen, och de kvinnor som märks är flator. Fler sammanhang för oss, jag efterlyser VERKLIGEN också det!
Tanja: Jag vill såklart veta mer om hur poly-svängen är normerande. Upplys mig!

j sa...

Fantastiskt. Så otroligt viktig text, då jag har haft liknande tankar det senaste. Det finns verkligen ingenstans jag känner mig så utanför som flatakretsar. Jag har ett väldigt avslappnat förhållande till mitt utseende och (feminina, flickiga) stil, men så fort jag hamnar i dessa kretsar och ser dessa nedlåtande blickar blir jag väldigt medveten om min kropp och framtoning, och vill bara försvinna från jordens yta.

Det här var visserligen ett steg ifrån bitjejdiskussionen, men du var ju även inne på snävheten inom HBT-rörelsen, och det räcker för att jag ska brusa upp. Tack för din text.

Linnea sa...

(Elin, jag har gjort det här förut. Det här är så för långt för att vara en kommentar. Borde jag skaffa en blogg/ett liv? Jag blir hetsig och engagerad av dig, se det så. På riktigt, ursäkta, är det här smickrande eller bara freaky? Nu är det som det är. Den som vill scrolla får!)

Problemet med alla queer/poly/homo/straight-kretsar som bygger gruppidentiteter kring dessa prefix (dvs de allra flesta levande människor tyvärr, me included) är att det är så jävla utmattande att fortsätta ifrågasätta, och så himla skönt att vila ut i en ny norm. Alla samförstånd är första steget i ett normbyggande, och efter ett stort normbryt (heterosexualiteten) så är det klart att det är sjukt mycket skönare att hitta en homo-homogen gemenskap än att en massa bisexuella ska paja.

Självdefinierade normbrytargrupper gillar att glömma att Normen är inte bara ett ondskefullt fenomen "de normala" håller på med, det är bara en idé om "how we do what we do". Det kan vara en soft och kärleksfull grej, se exempel "vänskap." Sen blir det sjuka problem om gruppen "we" blir ointaglig utifrån "what we do", och inget utrymme finns för små eller stora förskjutningar av vad det egentligen är som "vi" "gör". Men i större sammanhang är det oftast inte en jävel som orkar se när det normbrytarnas grupp blivit inom-normerande, roligare att vara stolt över att man "brutit med normen". Vilken jävla norm? Typ vi klarade level ett, nu kan vi softa här för evigt.

(obs även folk i straightkretsar har den här normbrytarkänslan ifall nån inte vet det, varenda kotte överhuvudtaget bygger självkänsla = identitet på en idé om att "jag gör min alldeles egen grej oavsett vad nån säger". Sen kan normbrytandet vara att vägra karriär och softa på konsum, eller skita i jante och bli börshaj, eller ligga med hundra tanter eller bli hindu eller vika ut sig i Moore) Det är HUR LÄTT SOM HELST att hitta en norm att bryta mot. Och samtidigt skapa hundra nya! För Normen finns inte, norm-erna however - överallt. (För att bygga normbrytarcredd i min bok är det så att säga inte storleken det kommer an på, det är hur många du avverkat.. gubbskratt.)

Normen är en kulturell fantasi och det är såklart härligt att mass-fantisera i grupp, men inte när det blir lagar och förordningar i fantiserandet. Det blir liksom lite hycklande. Det räcker inte att säga "men vi är ju alla queer på den här klubben! Öppensinnade anarkistiska freeeaks!" Eh, jaha är det därför vi kollar snett på tjejen där som hånglar med en solariekille? Eller patronizar folk som lever monogamt/bi/på landet?

Grejen är ju precis det som Christina skriver: (och Foucault, hej gott sällskap) det finns inga sexualiteter, det finns bara sexuella handlingar. Ponera att jag är kvinna och att jag kanske bara tycks bli sugen på att initiera sexuella handlingar med män - det innebär inte att jag "ett hetero", det innebär att jag tycker det är hett att ligga med män. En bög då kanske. Allt skit kommer sig ur just binära könskategorier och sexualiteterna som begrepp, samt senare grupperingar, där den s.k. "queer-kretsen" inte är värst men kanske mest hycklande.

Dom goda nyheterna är att sexualiteterna inte funnits så särskilt länge! Några generationens feltänk kan vi väl vrida rätt.

Låt oss allihopa hela livet leka "Hitta Normen"! (ledtråd, förmodligen är den väääldigt nära ditt eget headspace, och transparent.) Okej, dunk för akademikerqueertänksnormen ett två tre! På nästa, kom igen - "Hitta Normen!" dunk för bisexismen ett två tre!

P.s Normer jag spanar på, men ännu inte hundra Hittat: "marginaliserade sexualiteter borde inte ha såna behov av att benämna sig som grupp", "asexualitet finns den" och "jag behöver inte probelamtisera gangstarap mmm extotism".

= Brasklapp, jag är också fett osympatiskt normativ. Hitta Normen!

Niklas sa...

Visst är det beklämmande med den homosexuella matrisen. Det är trist att monosexuella ser oss bisxuella som ett hot, och allra mest homosar. Jag har läst otaliga inlägg på Qruisern om "fejkflator" som EGENTLIGEN och så vidare. Och bland byxbögarna (straight acting-bögarna) finns en fjollofobi, en transfobi och en bifobi. En vän till mig blev mer eller mindre utfryst för att han som bög blev ihop med en man som hade övergivit sitt heteroliv. Exemplen är otaliga.

Men det som nästan är ännu mer beklämmande är den iver så många bögar och flator visar att vara Precis Som Ni i ett litet radhus med Volvo och vovve. Vadan denna rusning till altaret, detta knäfall för heteronormen, denna protestmarsch baklänges in i en fadd, tvåsam och uteslutande borgerlighet? Stonewall känns mycket, mycket avlägset.

Mollis sa...

Otroligt bra text Elin! / Mollan

Elin sa...

Darlings, jag är sämst. 5 kommentarer som skulle publiceras blev istället avvisas när jag tryckte på fel knapp. Kommentera igen och jag är hemskt hemskt ledsen. Det här är anledningen till att jag inte ska kolla datorn innan jag druckit kaffe.

Tanja Suhinina sa...

Go team Linnea!

Mina erfarenheter av "polycommunityt" är egentligen ganska små, men å andra sidan som just följd av att det jag såg utstrålade så mycket sekt/heterogenitet/norm att jag fick klaustrofobi. Jag har framför allt vart och föreläst på Sexdagarna på SU där föreläsaren föremig också pratade poly, men var dessutom med i svängen. Och sen var jag i en panel på en polykonferens i en scoutstuga. Och så har jag sett "polyfolk" i lite sammanhang och hört andra berätta.

De har säkert sjukt trevligt, men jag kände så mycket olycksbådande vibbar att jag la benen på ryggen innan jag kanske get dem alla chanser de förtjänade. Men liksom. Eh. Alla såg likadana ut i termer av kläder/smink/frisyr. Det gick bra att säga saker som "vi polysar" och "ja, här är det ju inte så mycket normer än, men det kanske kommer i framtiden". Det kändes obehagligt, så jag lät bli att lära känna dem närmare. Om inte annat verkade det inte finnas så mycket vilja från communityts sida att ha mig med.

Jag måste nog säga att det är litegrann så att jag känner såna vibbar från väldigt mycket sammanhang där folk organiserar sig av sex/relationssynsorsaker och det är rätt mycket därför jag nu sitter med min blogg och skriver ut i etern. Fast jag egentligen uppskattar dialog och de gångerna jag mött vettigt folk som dessutom hade icke-monogama erfarenheter har det varit grymt givande. Jag känner just nu att jag verkligen saknar såna samtal.

Samtidigt har jag ju alltid fattat behovet av att vistas bland likasinnade och hur skönt det kan vara att slippa förklara sig. Och sedan rätt nyligen, i samband med nyinledd relation, fattat hur skönt det dessutom är att ha regler att följa istället för att behöva _tänka_ i varje situation och se hur grundregeln "var en hygglig människa" ska tillämpas just där. Det är ju snorjobbigt att inte ha manual att RTFM:a. Nu tycker jag att friheten jag har att just få känna efter och tänka på vad jag vill och va de andra vill och vad vårt möte kan innebära är värd alla vårigheter den innebär, men man kan inte bortse från att det är svårt att freestyla.

Elin sa...

Äsch, jag har ju kvar dem på mailen. Jag lägger in dem manuellt.

0taxidermy0 sa...

Hög igennkänningsfaktor. Loves it. Minns så många gånger när jag försökt engagera mig queeraktvistiskt och blivit pratad över huvudet på och utsatt för precis alla härskarteknker.

Hanna Persson sa...

Lika bra som alltid, om än lite bättre.
Det är alltid en svår balansgång som jag kanske inte kan applicera på min sexualitet men dock i andra sammanhang.

Grovt Intiativ sa...

mina kondoleanser till alla tjejer som undrar hur man har sex med andra tjejer, ty de har nog jävligt ruttet dude-focusing sex själva. förhoppningsvis får några vaginalorgasmer i alla fall så man inte måste gråta alltför länge.

Anonym sa...

jag undrar ju lite då: om man nu skulle komma på att man var bisexuell; MÅSTE man absolut sätta sig in i allt det skrivna; det är ju ändå bara åsikter och teorier som andra har om en. Ingen når ju in i skallen på mig om jag kommer på att jag faktiskt gillar tjejer med. Ingen har ju att göra med om jag vägrar läsa om queerteorier bara för att jag vill vara min egen och ha mitt sexliv i fred. jag tycker allt har blivit så jävla hypat de senaste femton åren. Som om att homo- och bivärlden liksom grävde sin egen grop när de skulle identifiera sig själva utifrån heteronormativet.
Ergo: Varför identifiera sig utifrån något som man inte är?//Lena

jojo sa...

kan du inte skaffa en blogg Linnea? För det du skrev var så sjukt jävla bra. ville bara säga det:)

Åsa sa...

klart man orkade läsa (apropå twitter-funderingarna..) intressant o viktigt! I like :)

Anonym sa...

Känner mig dum bland alla smarta kommentarer, men jag undrar vad en "humlatröja" är lite mer exakt?

Joanna sa...

i'm with you on this one.
min tjej är lesbisk och har dessa åsikter om bitjtjer. jag är också flata (i think :p) men har identifierat mig som bi sen högstadiet.
på ett sätt kan jag förstå flatornas rädsla för bitjejer då tyvärr många (absolut inte alla) har varit med om tjejer som har lead them on men sen gått tillbaka till pojkvännen.

Grovt Initiativ sa...

jag fick lära mig i och med detta att humla är slang för bisexuell. på nåt slags göteborgshumor-basis genom kopplingen bi och humla då.

Elin sa...

j: Tack själv! Skönt att fler har liknande erfarenheter och berättar om dem, även om det är tråkigt att läsa såklart.

Linnea: Jag kan bara hålla med flera i det här kommentarsfältet: Du är så JÄVLA bra! Skaffa en blogg tjejen, jag vill läsa mer av dig!

Niklas: Jag håller med om att radikalismen i queerrörelsen är helt bortblåst och ersatt av en vilja att närma sig heteronormen. En vilja att visa upp att "vi är som ni". Jag är kluven till det. Dessutom skapar det nya hierarkier inom HBT-världen också. En lesbisk kvinna som jag läste genus med var skitförbannad över det och sa bland annat att förr kunde man enkelt avfärda frågor om giftemål och när man ska skaffa barn med att man var lesbisk. Nu har den hetsen kommit till HBT-rörelsen också, på gott och ont.

Tanja: Uhuu, jag förstår. Jag får jättemycket ut av samtal med människor i liknande relationssituation, eller med liknande tankar, just för att jag har ett behov av att placera mig själv och känna en större styrka i mina egna tankar. Men att ingå i ett kollektiv av den sorten har jag fått nog av.

0taxidermy0: Tack för ditt fantastiska inlägg som länkade hit! Kanonbra var det!

Lena: Självklart inte. Det går alldeles utmärkt att vara bisexuell/queer/icke-straight/whateva utan att ha läst en enda queerbok eller ha något som helst samröre med queer- och/eller HBT-rörelsen. Men hur mycket man än vill komma ifrån att definiera sig enligt heteronormen eller vara sin egen utan att positionera sig utifrån den är det, enligt min erfarenhet, jävligt svårt. De kallar den inte norm för inte, liksom. Därför kan det kännas enklare att läsa och prata för att sätta sig in i ett sammanhang i alla fall. Jag önskar att det inte behövde vara så för min egen del, men så är det.

Ano: Gustav undrade också, jag förklarade och nu har han redan förklarat här. Jag minns när pappa frågade vad humla-texten på min tröja betydde, jag svarade bisexuell och han ba "hmm jaha...bi också blir det humla" och sen skrattade han i tio minuter. HBT-rörelsens största problem efter deras identitetspolitik är helt klart att den verkar ha samma ordvitshumor som min pappa.

Joanna: Jag förstår dem också. Men jag tycker att det är på riktigt tråkigt att vi inte kan mötas någonstans.

Alla: TACK för alla kommentarer!

Johanna sa...

Jag instämmer med alla föregående kommentarer - mycket bra skrivet, du lyckas verkligen sätta fingret på denna problematik. Jag gillar att du verkligen tagit dig tid att vrida och vända på frågan så pass ordentligt. Mycket hög igenkänningfaktor på hur heterosamhället är så uppskattande/fascinerade/etc av den bisexuella tjejen. Jag gillar det också - men har också fått frågan "vad gör tjejer när de har sex med varandra?" som jag ibland verkligen ansträngt mig för att förklara, men samtidigt är det rätt tröttsamt ju. Gissa liksom.
I mycket tror jag att det handlar om att folk verkligen vill att man ska välja sida - det är ett orosmoment att inte kunna placera folk i fack. Kanske för att det får folk att själva börja fundera över sin sexualitet, eller alla sådana uppdelningar överhuvudtaget. Isåfall en bra sak tycker jag.

För övrigt så tycker jag att det vore mycket tråkigt att välja bort halva hälften av alla människor. Man vill ju hitta den som är bäst för en själv, oavsett sort.

Malou sa...

Välskriven, ärlig & tankeväckande text. Personligen tycker jag att det här med kategorier - som till en början kan kännas så självklart fantastiskt frigörande, att äntligen få sätta nån sorts stämpel på sig som känns rätt & att få göra det av alldeles egen vilja, inte för att någon annan prompt trycker den på dig - blir allt jobbigare för varje dag jag lever.

För vad är egentligen bisexualitet om en inte tror på en binär könsuppdelning? Om en kan tända på folk av en massa olika kön, på folk som inte anser sig ha nåt kön eller på folk som anser sig ha många kön på en gång? Eller på folk som tycker att kön är fullkomligt irrelevant som definierande kategori...

Pansexuell? Är det bara jag som förknippar det till att vilja ha sex med allt som rör sig eller inte rör sig? Att tända på precis allting hela tiden. Antagligen visar detta bara än tydligare på mina egna normerande praktiker & tankegångar, men jag tycker att det är lite trist att ens relationer till andra så lätt ska skrivas in i kategorier som avslutas med -sex eller -sexuell. Eller för den delen att ens relationer ska delas in i nånting överhuvudtaget. Jag tror att jag har nån sorts relation till alla personer jag någonsin träffat. Det känns väldigt naivt och lite underbart.

Men ja, grundfunderingen: begreppsdefinitioner & kategorier - kan de någonsin vara frigörande? jag tror det, men det känns ändå som att det då handlar så mycket mer om att förklara/försvara än att bara... vara.

Anneli sa...

Det här var ett av de mest välskrivna och huvudet på spiken inlägg som jag sett på länge! Det är första gången jag tittar i din blogg, men jag är imponerad. Och känner igen mig.

relationer sa...

sexuell kan ju vara ett ord att använda - och för min del skulle jag då kunna säga att jag är sexuell ibland och ibland inte. och jag attraheras av folk ibland och ibland inte och jag letar ingen äkthet, men får stå ut med att då inte vara äkta - och därför inte heller behöva respekteras.

jag är inte homo, hetero eller bi och jag är inte monogam eller polygam.

in between... allt som är begripligt för folk.

och visst behöver jag just därför emallnåt prata med andra som är in between på sina sätt. för jag behöver känna mig lite begriplig ibland - annars blir det mycket ensamt.