Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.