Dagens gästbloggare är Anakonda.
Det regnar små rosa och vita blomblad från träden och landar på det nygröna gräset, precis som det gjorde då för två år sedan. Jag har satt mig här för att minnas. Ångestdippar och gråtattacker, magkatarr och plötsligt näsblod, vad är det med mig? Jag mår ju bra nu. Tills jag kom på att det är en årsdag, tvåårsdag. Körsbärsträden är inte bara ljus, värme och kärlek, inte bara ett löfte om vår och sommar, utan också en påminnelse om ensamhet, övergivenhet och livskris.
Saker-under-huden-Elin har en given roll på min resa till detta nu. Mitt eget bloggande också. Det är med ambivalens jag nu i sista stund sätter mig ner för att skriva detta gäst-bloggs-inlägg. Rädsla för att kanske fastna i det underbara bloggträsket igen. Jag som äntligen lyckats frigöra mig och blivit drogfri från beroendet att sortera mina tankar i offentligheten. Det var när mannen dök upp och fyllde mitt liv med större mening, njutning och glädje som jag stegvis slutade blogga. Det var en befrielse. Jag satsade på att leva nuet snarare än att skriva om det. Inte längre trycka ner känslor för att sedan skriva av mig dem i bloggen. Ett försök att leva i känslomässig närhet och ärlighet.
Den enda blogg jag regelbundet fortsatt att läsa är Elins blogg, numera Always keepin’ it real. Inte längre som en aktivt deltagande och alltid kommenterande läsare som under Saker-under-huden-eran, utan snarare som en fluga på skärmen. Tills Elin i mars skrev inlägget Don’t take my kindness för weakness/Radical honesty theory. Det träffade mig så djupt att jag var tvungen att kommentera, precis som så många gånger förr.
Jag har precis som Elin gjort allt för att inte vara the good girl, ”som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet … ett offer som inte står upp för sig själv.” Jag lever precis som Elin i spillrorna av krashade relationer på grund av att de inte tålde sanning, rakhet och kommunikation. Men det går inte, som Elin skriver, att vara i en relation där man inte kan prata öppet om vad man känner och tänker. Att kunna göra det är en förutsättning för den tillit och närhet vi alla söker. Elin citerar Brad Blanton: ”Tystnad är den värsta sortens lögn” och jag ryser av den träffande sanningen.
”Kindness har inget med weakness att göra… För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.” Det är i spännvidden mellan Elins sympatiska mjuka ådra och hennes jävlar anamma och styrka som jag träffas. Tillsammans med hennes klarsynta och träffsäkra analyser; från det privata, närgångna, detaljerade, till de stora samhälleliga penseldragen. Jag speglar mig och inspireras.
Mitt bloggande blev min terapi, precis som många andra litteratur- och konstuttryck. Bristen på kommunikativ ärlighet skapade mitt stora uttrycksbehov och blev grogrunden till mitt beroendeframkallande bloggande. Jag tror att många använder bloggen som just ett sätt att få rum med otillåtna känslor och tankar. Antingen otillåtna av samhällets normer eller av det sammanhang man lever i.
När körsbärsblommorna regnade ner och landade på mitt skrivblock våren 2007 visste jag att det var slut. Jag kunde inte längre leva i lögnen och tystnaden. Jag bröt ihop, bröt upp, reste mig upp. Hela min omvärld vibrerade. Det gav efterskalv men också ringar på vattnet.
Precis som i en relation kan man behöva bryta banden ett tag för att inandas ny frisk luft. Invänta nya insikter och perspektiv. Ibland väljer man att återkomma, ibland inte. Om eller när jag börjar blogga igen kan man upptäcka här.
Det regnar små rosa och vita blomblad från träden och landar på det nygröna gräset, precis som det gjorde då för två år sedan. Jag har satt mig här för att minnas. Ångestdippar och gråtattacker, magkatarr och plötsligt näsblod, vad är det med mig? Jag mår ju bra nu. Tills jag kom på att det är en årsdag, tvåårsdag. Körsbärsträden är inte bara ljus, värme och kärlek, inte bara ett löfte om vår och sommar, utan också en påminnelse om ensamhet, övergivenhet och livskris.
Saker-under-huden-Elin har en given roll på min resa till detta nu. Mitt eget bloggande också. Det är med ambivalens jag nu i sista stund sätter mig ner för att skriva detta gäst-bloggs-inlägg. Rädsla för att kanske fastna i det underbara bloggträsket igen. Jag som äntligen lyckats frigöra mig och blivit drogfri från beroendet att sortera mina tankar i offentligheten. Det var när mannen dök upp och fyllde mitt liv med större mening, njutning och glädje som jag stegvis slutade blogga. Det var en befrielse. Jag satsade på att leva nuet snarare än att skriva om det. Inte längre trycka ner känslor för att sedan skriva av mig dem i bloggen. Ett försök att leva i känslomässig närhet och ärlighet.
Den enda blogg jag regelbundet fortsatt att läsa är Elins blogg, numera Always keepin’ it real. Inte längre som en aktivt deltagande och alltid kommenterande läsare som under Saker-under-huden-eran, utan snarare som en fluga på skärmen. Tills Elin i mars skrev inlägget Don’t take my kindness för weakness/Radical honesty theory. Det träffade mig så djupt att jag var tvungen att kommentera, precis som så många gånger förr.
Jag har precis som Elin gjort allt för att inte vara the good girl, ”som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet … ett offer som inte står upp för sig själv.” Jag lever precis som Elin i spillrorna av krashade relationer på grund av att de inte tålde sanning, rakhet och kommunikation. Men det går inte, som Elin skriver, att vara i en relation där man inte kan prata öppet om vad man känner och tänker. Att kunna göra det är en förutsättning för den tillit och närhet vi alla söker. Elin citerar Brad Blanton: ”Tystnad är den värsta sortens lögn” och jag ryser av den träffande sanningen.
”Kindness har inget med weakness att göra… För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.” Det är i spännvidden mellan Elins sympatiska mjuka ådra och hennes jävlar anamma och styrka som jag träffas. Tillsammans med hennes klarsynta och träffsäkra analyser; från det privata, närgångna, detaljerade, till de stora samhälleliga penseldragen. Jag speglar mig och inspireras.
Mitt bloggande blev min terapi, precis som många andra litteratur- och konstuttryck. Bristen på kommunikativ ärlighet skapade mitt stora uttrycksbehov och blev grogrunden till mitt beroendeframkallande bloggande. Jag tror att många använder bloggen som just ett sätt att få rum med otillåtna känslor och tankar. Antingen otillåtna av samhällets normer eller av det sammanhang man lever i.
När körsbärsblommorna regnade ner och landade på mitt skrivblock våren 2007 visste jag att det var slut. Jag kunde inte längre leva i lögnen och tystnaden. Jag bröt ihop, bröt upp, reste mig upp. Hela min omvärld vibrerade. Det gav efterskalv men också ringar på vattnet.
Precis som i en relation kan man behöva bryta banden ett tag för att inandas ny frisk luft. Invänta nya insikter och perspektiv. Ibland väljer man att återkomma, ibland inte. Om eller när jag börjar blogga igen kan man upptäcka här.
2 kommentarer:
Och jag kommer kolla in då och då för att se om du kommit tillbaka, bara så du vet.
hihi :)
Skicka en kommentar