Minns ni fler? Vad har ni för minnen? Påverkade romanerna om unga, självdestruktiva kvinnorna er på något vis? Vad tyckte ni om dem?
Fackprosa
6 timmar sedan
25 maj 2009
Ätstörningslitteratur
Jag jobbar just nu med en text om ätstörningar skildrade i skönlitteratur och den våg av ätstörningsböcker som kom under 90-talet och början av 2000-talet. Själv har massor av minnen av både Anna Jörgensdotters Pappa Pralin, Maria Hedes Evelyn Spöke och ...Och bli ett vackert lik samt Anna Johanssons Vissa föddes perfekta och andra som jag.
Minns ni fler? Vad har ni för minnen? Påverkade romanerna om unga, självdestruktiva kvinnorna er på något vis? Vad tyckte ni om dem?
Minns ni fler? Vad har ni för minnen? Påverkade romanerna om unga, självdestruktiva kvinnorna er på något vis? Vad tyckte ni om dem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jag har en hel anteckningsbok med citat från "...och bli ett vackert lik" och olika poplåtar med samma tematik, som min första flickvän gav till mig i present. Det är lätt läskig läsning.
Gavelin: Oj...spännande läsning.
Jag tänker på Åsa Crona och försöker förtvivlat minnas vad hennes roman hette. Hon försvann sedan. Hemskt tråkigt, jag minns henne som mycket bra.
Jag läste "Sindy" av Kjersti Scheen. Gillade den då väldigt mycket, men har inte läst den som vuxen.
Och just det ja, den påverkade mig mycket på det sättet att jag såg mig själv i Sindy, trots att jag inte hade ätstörningar. Jag tyckte min familj var som hennes, fast det kanske inte var så. Jag var över huvud taget väldigt lättpåverkad när det gällde böcker om självdestruktiva tjejer, trodde jämt de handlade om mig fast jag aldrig skar mig eller svalt mig eller så. Det kunde bli rätt destruktivt för mig att läsa de böckerna (men med det inte sagt att det var dåligt att jag läste dem).
Svår fråga, jag läste de när jag själv hade ätstörningar och gissar att jag försökte finna någon slags samhörighet i det jag läste eftersom jag inte fann det i vardagen. Det är dock svårare att säga hur det påverkade mig, eftersom jag redan var påverkad. Jag kan tänka mig att det är destruktivt att ytterligare gräva ner sig.
Shit. ...och bli ett vackert lik satte djupa, djupa spår. Jag var inte ätstörd då, det kom senare, men självdestruktiv och konstant panikslagen och tablettberoende men med för mycket självkontroll för att bli som Evelyn och släppa taget. Jag var på ett sätt sjukt avundsjuk på henne, även om hon var påhittad, för att hon vågade allt det jag inte vågade. Pretentionerna, konstnärsdrömmarna och galenskapen blandades ihop och blev allt det jag inte vågade.
Jag har gömt boken för mig själv, den får mig fortfarande att tappa fotfästet, trots att jag är 26 och nästan frisk.
"Hon går genom tavlan ut ur bilden" av Johanna Nilsson. Fantastisk bok! Jag grät, grät och grät när jag läste den. De flesta av hennes böcker relaterar ju visserligen på något vis till ätstörningsproblematik.
'Bara ett kilo till' var en bok jag läste och påverkades starkt av. Vad jag minns var den väldigt bra.
För er som aldrig blir tillfrågade att gästblogga här får ni chansen:
http://blogg.bums.nu/
/En som äntligen gästbloggat! :-)
Vårfrost av Anna Ehn.
Tror inte man nånsin blir riktigt frisk. Känns inte som det iaf.
Lycka till, det låter som ett skitviktigt projekt.
Isobel: Ja, vart tog Åsa Crona vägen? Hon skrev väl Bakom spegeln och någon debattbok till. Som jag minns det var de dock inte skönlitterära, men väldigt bra.
Alla: Tack för alla tips och erfarenheter. Det blev en bra artikel och jag är sugen på att läsa om många av romanerna samt läsa dem som ni tipsat om som jag knappt hört talas om. Önskar att jag hade haft mer än 4500 tkn att skriva om ämnet på.
jag har haft ätstörningar i nära 15 år, men mår bra idag, sen ett par år tillbaka.
fick "vårfrost" av min mamma när jag började visa tendenser till ätstörningar, var väl då en 12-13 år gammal. hon ville väl bara hjälpa, men jag tror att den snarare stjälpte... för mig blev den en port till ätstörningen snarare än en utgång. jag tror att det är ett stort diffust problem, har du en ätstörning tar du lätt till dig helt "fel" information ifrån böckerna som är tänkta att hjälpa... när jag var sjuk läste jag alla artiklar och böcker som fanns om ätstörningar, och ju fler fysiska symtom som stämde in på mig, desto bättre var jag ju...
för mig har det varit rätt dåligt att läsa såna där böcker. alldeles för mycket att känna igen sig i, och alldeles för mycket att "inspireras" av. min erfarenhet är att de är rätt triggande om man har tendenser till självskadande/ätstörningar själv.
läste för övrigt ditt inlägg om självskadande och började grina (såklart). väldigt bra.
Skicka en kommentar