1 maj 2009

Gästbloggare i maj 09: Första maj

Dagens gästbloggare heter Joel Karlsson, bor i Piteå och är förtroendevald i IF Metall.

Första maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Inte bara i Sverige utan i hela världen. När jag och tusentals andra demonstrerar, talar och festar natten lång här i Sverige, gör vi det tillsammans med miljontals andra världen över.

Vi delar den kollektiva insikten om att gemensam kamp är vårt sätt att överleva, att när vi sluter oss samman och håller ihop för de intressen vi har gemensamt så är vi starka. Insikten om att organiserad kamp kan förändra världen, att en annan värld faktiskt är möjlig. Ja, till och med nödvändig.

För mig har första maj alltid varit ett av vårens tecken. Den sista snön smälter bort under den strålande solen, en ny årstid och en ny politik nalkas. Hand i hand med trädknoppar och blomskott andas arbetarrörelsen framtidstro och optimism. Och det behövs verkligen idag. När världen är galen behövs första maj.

När den regering som styr vårt land, möter den djupaste ekonomiska krisen i modern tid med en axelryckning och lite sifferdribblingar samtidigt som tusentals människor ställs utan en ärlig chans att klara sig för dagen, då behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

När undersköterskor och svetsare får betala miljonbonusar och optionsprogram med utslitna kroppar och arbetslöshet, behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

När vi förväntas stå med mössan i hand, utföra pig- och drängtjänster för överklassen på skatterabatter som vi själva ska stå för, när vi förväntas sänka lönerna för att rädda aktiernas kurser och aktieägarnas vinster utan att de kan förväntas någon motprestation för att rädda jobben, då behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

En sådan till synes anspråkslös sak, som att påminna sig om att vanligt folk förtjänar bättre. Att vi inte är skit, blir idag ett nästintill samhällsomstörtande, snudd på revolutionärt, ställningstagande. Det säger mer om hur samhället ser ut än om något annat. Att samhället som det ser ut idag, inte är till för arbetare, kvinnor, invandrare och ungdomar.

I år firar jag första maj i Boden. Med LO, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. För första gången på länge demonstrerar hela arbetarrörelsen tillsammans. Det är bra och viktigt.
Det är inte ett tecken på en vandring högerut för vänstern, som många verkar oroa sig för. Tvärtom är det ett tydligt tecken på att fackföreningsrörelsen insett vikten av politisk enighet inom arbetarrörelsen. Det är bra och viktigt.
Jag ska tala om hur vi ungdomar tvingas betala den pågående finanskrisen. Hur regeringen aktivt slår dövörat till när resten av samhället skriker "Hallå! - Det pågår en kris härute!" och hur trötta vi är på att bli klappade på huvudet av låtsasprofessorn Littorin, när han ska förklara att arbetslös är bara den som inte söker jobb tillräckligt hårt. Jag ska tala om att en kris aldrig kan mötas genom att privatisera de vinster som skapas i samhället samtidigt som man förstatligar förlusterna. Att en sådan politik idag enbart kan leda till ännu sämre möjligheter att föra en offensiv välfärdspolitik, för en arbetarregering efter valet 2010.

Idag demonstrerar tiotusentals personer i hela Sverige, med den djupa insikten om att en annan värld är möjlig. Tusentals människor landet runt, som man - fastän man aldrig träffat en endaste en av dem - är Du och Kamrat med varenda en. Människor av kött och blod, som du och jag. Som insett att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit. Och att om samhället ska förändras, så krävs det att vi kämpar. Tillsammans. För vi kräver bara rättvisa. Inget mer. Inget mindre. Bara rättvisa. För vi förtjänar något bättre än det här. Vi är inte skit.

3 kommentarer:

Den tjocke konsulten sa...

> utan i hela världen.

Mja, Labor Day i Nordamerika är i September.

jumbledwritings sa...

OMG OMG OMG, JOEL! Okay, kanske borde jag inte vara så glad att se honom i din blogg, men det är jag. Absolut.

Åh, sådana flashbacks...

Niklas sa...

Dtk: Labor Day har inte alls samma karaktär som 1 maj här. Och vissa radikala fackföreningar demonstrerar på 1 maj även i USA.