Lisa Hjalmars har gått ett år skrivarlinje på Wiks Folkhögskola, går för tillfället en konstlinje som inte leder något vart och planerar att upphöra med slackerlivet någon gång snart.
Jag rör mig försiktigt, vill inte väcka dig för tidigt. Klockan i köket tickar försiktigt, visarens ryckande rörelse över urtavlan får mig att tänka på tassande fotsteg. Jag slår på kaffebryggaren, jag har förberett den kvällen innan, “laddat den” som min mamma brukar säga, som om den vore ett gevär att skjuta igång dagen med, ett salutskott till morgonen.
Den pustar tungt, så tungt att jag är rädd att du skall störas i din sömn, vakna och tumla ut i köket. Det är inte det att jag inte uppskattar ditt sällskap, men morgonen är min stund på dagen. Ett smalt andningshål när jag får umgås med bara mig själv och tystnaden i det vakuumliknande tillståndet natten lämnar efter sig.
Jag öppnar luckan till porslinsskåpet, plockar fram den lilla kaffekoppen med blommönster, säkert härstammar den från någon fin och preciös servis, men jag hittade denna enda lilla pjäs på en secondhandbutik vid busstorget, fick betala en ynklig femma för den. Egentligen är den för liten för min smak, en klassisk mormorskopp som rymmer en fjärdedel av min erforderliga morgondos, men jag är så förtjust i den att jag står ut med besväret att ta påtår.
Jag sätter mig varsamt ned på en av de tre stolarna runt köksbordet, aktsam med varje rörelse, varje ljud som kan störa morgonens stillhet. Slår upp tidningen som jag hämtat tidigare, nästan i samma rörelse som jag steg ur sängen. Jag läser egentligen aldrig tidningen, skummar bara igenom rubrikerna och ögnar igenom en och annan notis som fångar mitt intresse. Den enda av DN:s bilagor som får ha min uppmärksamhet för någon längre stund är bostadsbilagan. Jag nästan frossar i bilder av sterilt vita, spartanskt möblerade ettor i Stockholms innerstad. Trots att de alla är nästintill identiska: kakelugn, snedtak, litet, praktiskt kök, så tröttnar jag aldrig på att granska, drömma och förfasa mig över de höga priserna.
Kaffebryggaren har slutat stånka och sucka, och jag tassar fram för att hälla upp morgonens första kaffetår. Jag spiller inte, för en gångs skull, och slår mig åter ned vid bordet. Jag smuttar förstrött på kaffet, konstaterar oengagerat att det är aningens för starkt. Läser om bilbomber i Irak, friade pedofiler och oppositionens dalande opinionssiffror. Jag blir endast vagt berörd, inte alls lika uppslukad som jag kan bli över en fräsch etta med sovalkov i Vasastan. Kanhända ett tecken på att jag inte alls är den sympatiska och engagerade person som jag vill tro mig om att vara.
1 kommentar:
Jag tror vi är själsfränder.
Skicka en kommentar