När jag var runt 8 år och gick på utflykter med min dåvarande klass var det alltid en blod-svett-och-tårar-tävling om vilka som skulle få gå först i ledet och/eller få hålla vår "fröken" Elisabeth i handen. Det var allt som oftast samma personer som "vann", vilket var väldigt frustrerande för oss som också allt som oftast hamnade sist i ledet.
Men så en tjusig dag när vi stod där ute på skolgården med ryggsäckar på och händer i varandras så säger fröken Elisabeth att "ja, och så vänder vi på ledet!" - och vi småmänniskor tog formen fågelholkar, allihop, med hakorna lapandes sol på asfalten.
De som stod först hamnade således sist, och tvärtom. Vi förstod ingenting - men hörde bön, vände våra små overallbeklädda kroppar helt om, och traskade iväg i vad jag minns som någon form av tystnad med lika delar chock, glädje och sorg.
Det var nog första gången i mitt liv som jag verligen fick känna på vad revolution kunde innebära.
Hur den kunde smaka, hur den kunde se ut.
Och lite så skulle jag vilja göra med världen i dag. Vända litet på ledet bara.
5 kommentarer:
viken fantastiskt kort och koncis text som sa så mycket som jag inte kunnat finna ord på, och som jag kanske inte ens visste att jag tyckt och tänkt. tjusigt!
JA! precis så!
[Matt 20:16] "Så skall de sista bli först och de första sist"
va härligt att höra evangeliet tala genom dig Anna, kom ihåg att du alltid är välkommen till Smyrnakyrkan.
En fin text.
Maria, Tina och Loka: Åh vad glad jag blev av era kommentarer! Tusen tack! Vad fina ni är :)
Leonsky: Ja, lite härligt var det va? Och tack så mycket! :) Jag kommer gärna förbi där någon dag i framtiden.
Skicka en kommentar