Hej mamma, nu har jag skrivit könsord i tidningen igen

I Expressen idag - lite av det jag skrivit om den senaste veckan om bättre sex-kampanjen.

Det finns inget diplom för den som hittat klittan

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några "kvinnliga förebilder" som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som "socialkonstruktivism blir essentialism!" och "identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden". Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren - om än kort och få en "hej älskling"-kram och signerad bok av Louise.

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

Susanne Dodillets disputation

Den enda baksidan av att ha fantastiska, nära vänner i en storstad där folk flyttar en gång i halvåret är att man var och varannan månad måste agera flytthjälp. Det är inte flyttandet i sig som är jobbigt, utan när det krockar med annat.

Om det inte vore så att en av mina vänner flyttar imorgon förmiddag skulle jag verkligen ha velat gå på Susanne Dodillets disputation. Här skriver Kajsa Ekis Ekman, inte helt oväntat mycket kritiskt, om avhandlingen.

Om man inte orkar läsa hela avhandlingen rekommenderar jag hennes abstracts och artikeln Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen från Kvinnovetenskaplig tidsskrift nr4/06. Med tanke på hur mycket tankar bara den artikeln väckte hos mig kring vad som anses vara den goda sexualiteten och hur folkhemstanken och en stark socialdemokrati har format vår syn på sex, tror jag att avhandlingen är hur läsvärd som helst.