Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som "socialkonstruktivism blir essentialism!" och "identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden". Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren - om än kort och få en "hej älskling"-kram och signerad bok av Louise.