Du är inte ensam

Hej du tonårstjej som satt framför mig på bussen mellan Östersund och Umeå för lite mer än ett år sedan. Jag tror inte att du minns mig, vi pratade aldrig. Ännu mer övertygad är jag om att du inte tror att jag minns dig.
Varför skulle jag minnas dig? Du som var den tysta. Du som inte sa ett ord under den sex timmar långa bussresan, medan dina två vänner talade i munnen på varandra. Du bara hummade återkopplande ibland.

Det är dig som jag minns. Det är dig som jag inte kan sluta tänka på. Jag undrar om du någon gång under resan blev frustrerad. Jag undrar om du ibland kokar inuti av alla tankar och känslor som du vill uttrycka, men inte vet hur. Du är ju den tysta.
Jag undrar om du någon gång fick nog av dina vänners långa utläggningar om killar som inte ringt och resor till Paris och kände för att skrika att nu var det faktiskt din tur att prata. Eller har du blivit så van vid rollen att vara den som dina vänner speglar sig i, får bekräftelse av, att du inte längre tänker på din egen osynlighet?
Visst är det svårt att prata och våga synas ibland? Jag vet, det är en plåga. Att räcka upp handen i klassrummet sådär så att alla tittar på en och forma ord känns som ett oöverstigligt hinder. Då är det lättare att bara lyssna.

Du tjejen, har du blivit trött på alla uppmuntrande ord än? Man blir lätt det. Där står man i sin glaskupa av tystnad och alla orden fastnade på tungan och får höra att man måste ta för sig mer. Alla vuxna som är bekymrade över att man inte pratar tillräckligt mycket och som uppmuntrande menar att det ju bara är att ta plats. Som om den där platsen är så enkel att ta.
Ibland önskar man att det fanns en platsombudsman som kunde ge en utrymme, eller hur?
Bestämma lite mer rättvist vem som ska få babbla i en timme om sin olyckliga kärlek nu.

Jag pratade aldrig med dig den där dagen då vi åkte samma buss. Jag vill säga till dig nu istället att det kommer att bli lättare. Aldrig enkelt, men förhoppningsvis lättare. Man lär sig att hantera den där blygheten och kanske hittar man vänner som ger en utrymme, istället för att bara räkna med att man ska våga ta det. Jag hoppas att du hittar sådana vänner en dag.
Dessutom vill jag berätta en annan sak för dig: Vi är alla lite som du innerst inne. Alla vuxna människor som obekymrat kallpratar på Ica, ringer viktiga samtal och umgås med kollegor hela dagarna på jobbet. Många mediapersoner som syns och hörs på ett sätt som verkar skrämmande.
Vi är riktigt nojiga hela bunten. Vi är rädda för att säga fel saker, vi undrar om våra kollegor tycker att vi verkar dumma i huvudet när vi har sagt något ogenomtänkt, vi är nervösa för att ringa viktiga samtal till myndigheter, vi är rädda för att gå på fester där vi inte känner så många.
Under allt tal och alla krav på social kompetens, ta plats, vara utåtriktad och vässa sina armbågar bor det en du i oss alla. En blyg person med rädsla för sociala situationer. Du är inte ensam, jag lovar.

Krönika publicerad i VK 1/10