Jag kommer inte riktigt ihåg varför. Kanske för att jag hatade bollsport, annan sport överhuvudtaget. Kanske för att jag var rädd för hästar och aldrig blev mer hästtjej än att pappa byggde en låtsashäst av gamla potatislådor åt mig och jag läste Penny. Kanske för att det var en lagom vid-sidan-av-aktivitet, dessa obligatoriska som barn, jämte musikskola och teaterlektioner.
Jag var tjock som barn. Att gå på barnbalett, dansa jazzdans eller någonting annat som krävde åtsmitande trikåer och smidighet var inget alternativ. Jag beundrade jazztjejerna i hemlighet, vad skulle man inte göra för att vara en jazztjej som kunde gå ner i spagat och klä i jazzbyxor?
Men jag fann min fristad i streetdance istället.
Varje torsdag åkte jag och min bästis Ida till danslektionerna. Vi lärde oss nya steg, övade in koreografin och sedan blev vi upphämtade av hennes pappa i en gammal Volvo 240. Han hade alltid köpt en varsin burk cola till oss. Vi satt i baksätet av Volvon som luktade kor och Hubba Bubba, drack iskall coca cola direkt ur burken och lyssnade på Idas kassettband med Dr Alban. Varje gång Alban sjöng om no coke, pekade Idas pappa på våra colaburkar med texten coke på och sa att Dr Alban inte gillade coca cola. Det tog många år innan vi förstod skämtet.
Jag vet inte riktigt när jag förstod att jag var bra på att dansa och att jag älskade dansen. Kanske någon av de första gångerna när den enkla lågstadiekoreografin började sitta. När jag blev ombedd att stå längst fram vid varje övning. Allt beröm jag fick av läraren. Kanske bara känslan, när introt till den där nya Warren G och Nate Dogg-låten Regulate, som vi dansade till, satte igång.
Det var jag och min kropp. Vi var helt okej. Vi var stundtals fantastiska. Det var kontroll och endorfiner på samma gång. I dansen hittade jag en frist mot allt som var fel och obekvämt med kroppen. Där det inte spelade någon roll, där den inte blev bedömd på samma sätt. Den duktighet och talang som jag kände i dansen, var en helt annan än den prestationsångest jag kände i skolan och i sociala sammanhang. Här var njutningen det primära.
På första dansuppvisningen stod jag längst fram i baggy jeans och stor T-shirt. Adrenalinet strömmade i mig när jag lyfte blicken mot publiken medan västkustvisslandet i Regulate introducerade dansen. Jag älskade det.
Jag fortsatte att dansa, upp på mellanstadiet. Vännerna som sällskapade byttes ut, men jag bestod. Någonstans i sexan slutade jag. Teatern tog för mycket tid och dessutom hade jag börjat lyssna på Kent och Suede och måla mina ögon svarta med kajal. Jag hade börjat kalla mig indie, en beteckning som fungerar föga bra med att vara danstjej och stå i baggies och dansa till hiphop. Det skulle dröja väldigt många år innan jag återvände till dansen. Många år då jag inte tränade överhuvudtaget, not cool att vara träningstjej och indietjej på samma gång. Totally lame att missa att dricka fem koppar svart kaffe och kedjeröka på det lokala fiket, för att istället träna. Min kategorisering av mig själv gjorde det omöjligt att träna.
Sedan följde en hel del år då jag tränade av fel anledningar. Helt enkelt för att gå ner i vikt och framförallt för att hålla kroppsnojorna i schack. Visst kände jag njutning och endorfiner ibland, under ett boxningspass exempelvis. Men mest bestod träningen av ett dödstrött, utsvultet trampande på gymmaskiner, själva antitesen till träningsnjutning.
När jag bestämde mig för att bli frisk från ätstörningarna, bestämde jag mig i samma stund för att börja dansa igen. Jag bestämde mig dessutom för att uppfylla den där eviga drömmen. Jag skulle dansa jazz. Det var dags nu. Den terminen som följde var min största frist. Terapi och stöttning, fine, men det var dansen som framförallt hjälpte mig.
Min kropp fick återigen en annan innebörd. Den var okönad och icke-bedömd, den var full av kännedom och kontroll. Den klarade saker som jag aldrig hade trott, som första gången som jag satte en dubbelvarvspiruett eller gjorde en snygg fallövning. Den uttryckte sig på ett helt annat sätt än det destruktiva, som jag hade vant mig vid efter många år av självskador och ätstörningar. Framför spegeln stod jag, min kropp. Det var vi som rullade på höfterna, som åmade på golvet, som gjorde en perfekt contraction eller en snygg piruett. Det var min kropp som följde varje steg i koreografier till Britney, Darin och Shakira; sådant jag aldrig skulle kunnat dansa till förr.
Jazzdansen gav mig kroppskännedom, styrka och inte minst fick det mig att känna mig uttrycksfull och sexuell. Det var ingen sexualisering av kroppen när jag juckade mot golvet i danssalen till Britney. Det var att för första gången tillåta sig att känna sig sexuell. När terminen var slut tackade jag min lärare. Jag kunde inte uttrycka vad det hade betytt för mitt tillfrisknande, hon fick bara ett tack.
Därifrån har träningen blivit min frist. Sällan tvångsmässig, väldigt mycket mer ofta njutning. Jag dansade flera terminer jazz, lite street, lite afrikansk dans, lite jungle fever (Åh jungle fever, denna underbara hybrid mellan afro, street och dancehall! Höfterna! Musiken! Lyckan!) och även en mindre lyckad termin modern dans. Sedan kukade både mina benhinnor och min ekonomi ur. Numera nöjer jag mig med de fantastiska pass med afrikansk dans som jag får på gymet. Därtill finns min älskade spinning, gymet, bodypump och boxning.
Gymet är min frist. Långsamt gjorde jag den sfären, både i spatial och mer metaforisk bemärkelse, till min eget. Jag vill inte träna med någon, är glad över att jag är den enda i min närmare bekantskapskrets som tränar på just mitt gym. Är hej och hallå med instruktörerna istället, som på mitt förra gym där jag även hade en personlig tränare. Min personliga tränare visste allt om mina kroppsnojor och om mina ätstörningar. Tillsammans byggde vi upp mig, min kroppskännedom och min kärlek till träningen. Ihop gav vi mig ett förhållningssätt till fysisk rörelse, varken baserat på barndomens mardrömslektioner i gympa eller tvångsmässig träning för att kompensera ätande.
Jag vet att det är not cool och fortfarande ganska lame att vara en träningstjej. Jag har varken hästsvans, sportbag, tränande pojkvän eller vidare hälsosamt leverne i övrigt. Jag vet att det tråkigaste som finns är att försöka förklara endorfinkickarna, liknande de sexuella, när man sitter på en spinningcykel i ett nedsläckt rum med en puls i 80% av maxpulsen och cyklar tungt till Lady Gaga-hits. Jag kan inte förklara känslan av att kroppen får sitt eget flow i den afrikanska dansen, till monotona trummor och andningen som följer varje rörelse. Det är fruktansvärt tråkigt att höra mig berätta om mina nya styrkeresultat i gymet.
Men gymet är min frist från bedömning, från analysen, från väldigt mycket som är jag. Träningen är det som jag flyr till när negativa tankar tar över, när jag fått hjärtat krossat eller är besviken på mänskligheten.
Kroppen reagerar och lagrar dina känslomässiga reaktioner. Oavsett om du tar hand om kroppen eller inte, tar den emot allt som du känner. Stress, sorg, besvikelse och att skita i kroppens signaler innebär bara att du lever på kroppslig övertid. Jag ger kroppen den frist som den behöver. Den får slåss, cykla, dansa, bära, lyfta. Den får ta ut allt som jag känner.
Dikotomierna kropp och själ eller kropp och tanke är alltjämt levande. Kroppen fungerar som ett ark att måla såväl sina egna ställningstaganden, som samhällets diskurser, på. Kanske blir dessa dikotomier extra tydligt manifesterade hos någon med ätstörningar. Kroppen är den som används för att bemästra det negativa inom en.
Men kroppen och tanken är inte skilda från varandra. Kroppen och känslolivet går inte att separera. Kroppen, oavsett om det handlar om andning eller muskler, tar in allt som du känner.
I träningen slipper min kropp bli en manifesterande palett av uttryck. Där är den bara min. Där jobbar vi ihop. Det är så extremt vitalt och livsnödvändigt för mig, framförallt för att jag lever på mitt tänkande. Att få vara ett med kroppen en stund istället. Den är mer än en tavla, den är mer än något att bedöma utifrån och den är mer än någonting som härbärgerar en tänkande skalle och en stressad själ som ska hinna så mycket som möjligt. Kroppen och jag jobbar ihop numera.
Jag önskar att jag kunde ge alla stressade och trötta vänner en kurs i afrikansk dans. Där skulle vi släppa tankarna och bedömningarna och låtsas vara svajande träd och skaka höfter istället. Urlarvigt och helt vitalt.
13 kommentarer:
Regulators! Mount up!
Helt enkelt.
ja. PRECIS.
för ett år sen ungefär slutade jag äntligen vara cool och började träna igen. och känner precis som du att åh om bara alla ens deppiga stressande nära och kära kunde få uppleva detsamma. frälst och missionerande, med andra ord.
Åh så bra skrivet! Jag har precis, för bara nån månad sen, börjat träna på riktigt för första gången sen jag var 16, och de första gångerna i gymmet kände jag mig bara ful och fel, men nu upplever jag precis det du skriver att min kropp får vara precis som den vill utan bedömning och att det är en fristad. Jag bryr mig inte om någon annan än mig själv när jag är där, och med åratal av kroppshat bakom mig känner också jag att jag äntligen jobbar med min kropp istället för mot den.
/En som också tyckte hon var för cool för att träna, och fortfarande tänder en cigg så fort hon lämnar gymmet...
Jag önskar så sanslöst mycket att jag kände att jag hade tid att träna igen. Boxning och yoga och simning och styrka och alla möjliga galenskaper.
Magdans är på min lista över saker jag vill testa - jag kanske ska lägga till afrikansk dans?
Ooh! *Nu* börjar jag känna att det där med att träna, det vore kanske inte så dumt ändå. Det har ingen träningsmänniska lyckats få mig till förut, jag har bara blivit mer anti. Liksom, jag gillar att röra mig och känna kroppen arbeta, men jag gillar inte att plåga den och tvinga den till saker den inte egentligen klarar av. Det mesta träningslovprisande jag har hört hittills verkar ha varit ett förhärligande av det där glädjelösa trappmaskinspumpandet du nämner, med väldigt mycket man-känner-sig-så-duktig och det-är-så-skönt-efteråt. De sakerna känner jag ju till. Men jag vill ju att det ska kännas bra under tiden också. Och det kanske inte är så orealistiskt trots allt.
Så: tack. Och gratulerar. =)
Vad glad jag blir av dessa kommentarer och jag hoppas verkligen att du börjar, Elin.
Jag blir väldigt trött på såväl inbitna hälsofreaks, som att man antingen ska vara sån eller inte träna alls. Det finns ett mellanting.
Och det betonas alldeles för mkt på träningsmomentet i sig som ett tvång, men man får belöning efteråt. Skit i duktigheten, skit i belöning och att det är skönt efteråt. Tycker man inte att det är kul medan man tränar har man inte hittat sin träningsform, helt enkelt. Sen är inte varje pass fantastiskt, såklart, och framförallt när jag legat av mig och ska börja jobba upp en kondition igen är det förbannat traggligt. Men efter några veckor kommer den där känslan, av att träna inte är ett tvång utan en unnest.
Man ska inte plåga kroppen och tvinga den. Hela poängen är att hitta den träning där man inte känner det. Jag vet väldigt många som hatar spinning till exempel. Sen är det individuellt, att tro att alla ska trivas på ett gym är lika mycket bullshit som att alla skulle trivas med samma jobb.
Jag flyttade till värmland för att plugga för två månader sen. Och jag vet inte vad som hände men nu känner jag att det är livsnödvändigt för mig att röra på mig. Det har blivit så självklart att mitt psykiska och fysiska är så starkt sammanlänkade. Att byte av lite skog kan vara det som gör att jag fick den där förbannade förståelsen. Underligt.
Superbra text. Ett nöje.
Fast är det ocoolt att vara en träningsgstjej? Jag ska inte säga att det inte handlar om sjuka ätstörningsgrejer där också i grunden, för det gör det ju, men jag är t ex uttalat nöjd med mig själv att jag den här gången valt att dämpa min ångest med löpning snarare än sprit och socker. Jag har iofs aldrig varit indie.
Annars gillar jag tyvärr inte dans i grupp till koreografi eftersom det alltid får mig att känna mig som den klumpiga valross jag ibland, lyckligtvis alltmer sällan, inbillar mig att jag är.
Isobel: Jag tänker att det har att göra med att jag är gammal indietjej, där det mest handlade om förakt för vanlighet (dvs hurtighet och hälsosamt leverne t.ex.), att träningsmänniskor ofta är ganska jobbiga och man helst inte vill bli sammankopplad med dem, men också sammankopplingen med duktighet. samma sak som att jag tidigare skämts för att jag varit tråkig, att träna regelbundet är en del av det tråkiga, duktiga.
Jag började dansa för fem år sen, av halvslump, i studentorkester. Sedan några år tillbaka har jag en kropp. Det är fantastiskt. Det hade jag aldrig haft förut.
Jag kan verkligen känna igen mig, på gymmet och på (den moderna) dansen har jag till och med full koll när jag inte har det Det är den bästa platsen i världen!
Åh, den där kroppen... Jag hittade till dansen sent, försökte lite i yngre år, men då ville jag vara DUKTIG och blev arg och slutade.
Det där motståndet mot att vara en tränande människa känner jag också igen, jag var ju något annat, svarthårig (ett tag, länge sen nu) rökande drickande svårmodig café- och barhängande...
Så småningom insåg jag att fysisk aktivitet är livsnödvändig för mig, som stressbekämpning och ventil. Och efter ett par års ditt och datt-tränande vågade jag mig på att dansa. Och, lycka - jag behöver inte vara DUKTIG längre, för börjar man dansa efter 40 är det ändå kört. Nu har jag ingen värdighet att förlora, det är bara roligt. Och faktiskt, lite utvecklas även jag, nu börjar jag kunna sätta även lite krångligare steg. Jag kör afrikanskt, lite street, lite modern dans. Det är ren kroppsglädje. Och när annat svajar i livet är det alltid dansen som får upp mig på banan igen.
Anna: Och jag blir SÅ avundsjuk och nostalgisk varje gång du skriver på Twitter om dansen :) Nån gång snart ska jag börja igen.
Roligt att så många känner igen sig i inlägget och hittat rätt träningsform och träningsglädje för övrigt.
Skicka en kommentar