En friskförklarad föreläsare betyder inte en föreläsare som inte fortfarande måste förhålla sig till sjukdomen

Det finns ett genomgående tema i de två senaste inläggen. Båda visar upp en bild av någon som är jävligt stark och cool i relation till mat och kropp. Står och poserar med paj och skriver artikel om ätstörningslitteratur, som om det inte fanns någonting av min egen ätstörning kvar.
”Man blir nog aldrig riktigt frisk”, skriver jumbledwritings i en kommentar till senaste inlägget och det är lite det som jag också tror. Det är en kronisk sjukdom som man måste förhålla sig till. Precis som alkoholism, eller vilket annat missbruk som helst.
Ändå, så mycket svårare, för att äta måste man ju. Man kan inte köra nolltolerans, som med alkohol eller andra droger.

Så fortfarande kan jag märka av framsteg, såväl som bakslag.
De senaste månadernas framsteg består till exempel av följande:
Jag har slutat gå upp halv åtta och gå en timmes promenad innan frukost. Det kan ha någonting med den där varma kroppen som skedar mig nästan varje morgon. Någonting med det gör det betydligt svårare att motivera sig själv till en timmes promenad istället för att ligga kvar.
Jag äter dubbelt så mycket frukost som han gör och det är okej.
Jag kan uttala att jag är hungrig och i vissa fall även äta fast ingen annan vill äta.
Jag har ätit ute en gång och inte fått panik av att behöva beställa mat eller äta upp allt.
Bakslagen är väl det konstanta:
Jag vaknar fortfarande upp varje morgon och tänker att jag ska bli smal och jag måste fortfarande varje dag dividera med mig själv om det är värt att banta och riskera att hamna tillbaka i ätstörningar som gör att jag skiter i allt annat. Skrivande, jobb, vänner, kärlek.
Framsteget är att jag alltid kommer fram till att det inte är värt det.
Bakslaget är att jag fortfarande inte försonats med min kropp och tycker att jag är tjock.

Sådär håller jag på. Fram och tillbaka. Små framsteg, som bara för några år sedan hade varit otänkbara. Ingen som umgås med mig, som inte vet, skulle heller märka. Det är väl också något slags framsteg.

Och nu skriver jag artikel om ätstörningslitteratur och hur det kan sättas i relation till manliga generationsromaner om samhällsrevolt.
Nu bokar jag in föreläsning inför hösten, som förhoppningsvis ska följas av fler (Vill ni ha mig som föreläsare? Skicka ett mail till elin.grelsson@gmail.com!). Föreläsningar som handlar om ätstörningar och självskadebeteende, om samhällets synsätt och mitt synsätt. Om bemötande av unga kvinnor med självdestruktiv problematik och mina tankar kring det, som i viss mån kan sammanfattas i det här inlägget. Jag kommer att föreläsa för tonårskids och vuxen personal och tanken är att jag ska stå där och vara stark, cool och frisk.

Det är jag inte. Det blir jag kanske aldrig. Men jag vet att så länge framstegen är fler än bakslagen och jag varje dag väljer livet framför bantning tänker jag fortsätta skriva, prata och föreläsa i ämnet.
Jag tror inte heller att tonårskids i riskzonen och skolpersonal behöver någon som är happy go lucky och frisk som en nötkärna. De behöver någon som vet hur svårt det är, men som håller sig på rätt sida om sjukdomen. De behöver någon som fortfarande, varje dag, fattar vilken jävla kamp det är att hålla sig på rätt sida och som fortfarande minns hur det var när hela livet cirkulerade kring huruvida man skulle äta den frukostmackan eller inte.

Gränserna

Jag läser Sigge Eklunds Varulvsvalsen och, bortsett från att det är den första roman av Sigge Eklund som jag på riktigt tycker om, slås jag av identifikationen som jag känner med alla inblandade. Jag blir förbannad på Rebecka, som missbrukar, jag blir frustrerad över de anhörigas maktlöshet, men jag känner också oerhört mycket med henne.
Det finns en scen i Varulvsvalsen, där identifikationen och medkännande med henne blir extra stark. Det är en scen på ett socialkontor där en, till synes, flathänt och medhårsstrykande socialsekreterare, helt plötsligt slår näven i bordet och börjar skrika åt Rebecka. Hon svarar med att gråta och tacka och huvudpersonen i boken inser då att det är exakt det där som hon söker och vill ha. Gränserna.

Jag har skrivit om det förut. Ens behov av gränser. Kanske är det något som förenar många missbrukare, oavsett om det är narkotika, sex, alkohol, mat eller vad som helst som man missbrukat? Det man behöver är att få gränserna och ilskan, snarare än medömkan och förståelse. Den medömkan och förståelse som man får är samtidigt ett godkännande inför sjukdomen. När man blir struken medhårs är det i all välmening från oroliga och maktlösa anhöriga, men det blir också ett sätt att inte skilja missbrukaren från sjukdomen. Att bekräfta för missbrukaren att sjukdomen är en del av missbrukarens identitet, som därmed gör det omöjligt för missbrukaren att göra sig fri från den.

När missbrukaren i Sigge Eklunds roman får gränserna satta för sig, hon får ilskan och ultimatum från andra, är det också då som sjukdomen skiljs från hennes riktiga jag. Jaget som försvunnit och kapitulerat under sjukdomens ockupationsmakt, men som finns därunder och skriker på hjälp.
Att sätta gränser är att höra det skriket.
Jag förstår de som stryker medhårs, som bara lyssnar, som ställer upp eller som helt enkelt bara tassar på tår och inte säger ett skit. Man tror att det är människan bakom sjukdomen som man sviker, grälar med och inte accepterar. När någon är helt uppslukad är det omöjligt att se vad som är människan och vad som är sjukdomen. Man gör det finaste och det som känns rätt för den som man älskar och man vill bara väl, man gör det man kan i maktlösheten och oron och likt förbannat blir det en björntjänst.

När jag läser Varulvsvalsen är det omöjligt att inte tänka på de som stod mig nära under de sena tonåren, när jag ockuperades av självskadebeteende och ätstörningar. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad jag utsatte dem för, framförallt kanske för att jag helt enkelt inte, till fullo, vill förstå vad jag utsatte dem för. Hur bär man den skuld man borde bära för andra människors år av oro och omhändertagande om en? Hur orkar man med faktumet att man utsatt människor för så mycket lidande, enbart på grund av att de älskade en även när man var sjuk? Det finns inga ord som täcker det som de gjorde under de åren. Ett tack räcker ingenstans och skulden är omöjlig att återgälda.

När jag läser Varulvsvalsen konfronteras jag, återigen, med tankarna på vad jag utsatte den som stod mig allra närmast för under de åren. Han som, under några års tid, såg den han älskade och levde med försvinna fullständigt, såväl fysiskt som andligt.
Han som visste att jag ljög när jag sa att jag hade ätit. Som visste varför jag stannade hemma från krogen och varför allt bröd i skafferiet var borta när han själv kom hem. Som gång på gång och varje timme var tvungen att förklara för hon med den tynande kroppen av skelett och blekhet att hon inte alls var fet. Han som såg mig springa iväg på gymmet även när jag hade halsfluss och feber. Han som en gång levt med en människa som var levande och som nu var fullständigt ointresserad av sig själv, honom eller omvärlden för allt hon brydde sig om var att gå ner i vikt.
Han fanns där. Hela tiden. Och lovade mig att jag inte var tjock, tog promenader med mig när vi hälsade på släktingar och jag var tvungen att äta mat som jag inte kunde räkna ut det exakta kaloriantalet i, försökte övertala mig att äta, oroade sig för mig, höll om mig under sömnlösa nätter, tjatade, tog hand om, pratade med, lyssnade efter kräkljud från toaletten, letade reda på olika telefonnummer till utbildad personal och självhjälpsgrupper och satte hela tiden mitt välmående framför sitt eget.

Men det jag tänker på, framförallt, när jag läser Varulvsvalsen är den dagen då han gjorde det avgörande. Det som, har jag förstått i efterhand, blev min räddning. Det som kom att bli vändpunkten.
Jag tror att jag vägde 49 kilo då, till mina 172 centimeter. Jag sa det som jag alltid sa. Att jag inte var sjuk, att jag inte behövde hjälp, att jag bara bantade lite och skulle sluta så fort jag gått ner tillräckligt i vikt och slutat känna mig tjock. Men hjälp behövde jag inte, vad fan, jag var ju skittjock, det syntes ju.
Det var då han slog ner näven i bordet och i ögonen någonting helt annat än den ömhet som han enbart visat tidigare. Kanske ilska, men mest av allt rakhet.
- Fine, sa han, svält ihjäl dig då. Men jag vägrar stanna kvar och se på när du gör det. Jag orkar inte med det, jag älskar dig för mycket, då går jag.
Det var då som det vände. Sedan började jag, långsamt med många återfall, bli frisk igen.

Och du som fanns där under de där åren. Jag har försökt tacka dig och jag har försökt förstå och pratat med dig om vad du gick igenom. Men jag tror aldrig att jag förklarat för dig vad, av allt du gjorde, som faktiskt betydde mest. Jag tror aldrig att jag berättat för dig att din näve i bordet blev min räddning. Jag tror inte att jag någonsin tackat dig för att du hade det oerhörda modet att sätta en sådan gräns gentemot någon som du älskade och bara ville väl mot.
Jag gör det nu istället, även om ett ord inte betyder någonting.
Tack.