Det dröjer bara några minuter, en kort inledning, innan jag börjar gråta.
Solen värmer och jag vill inte gå in, trots att människor passerar mig. De som går förbi tittar på mig. Jag ser tillbaka. Genom tårdimmig syn, rakt in i ögonen. De viker av med sina blickar.
Vad är det i Ann Heberleins sommarprogram som berör? Egentligen samma sak som hon beskriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i januari i år. Den brutalt ärliga beskrivningen av att leva med psykisk sjukdom. I programmet komprimerat och med en större utblick än i den dagboksbaserade romanen.
Ann Heberlein pratar mer än om sin egen sjukdom, hon talar om ett samhälle av psykisk ohälsa och oförmågan att fånga upp det. Om ensamheten i att må dåligt psykisk, trots vetskapen om att man inte är det.
Så många är vi ju ändå. Som drabbats av allt ifrån en psykisk sjukdom till en tillfällig kris. Vi har aldrig blivit lovade någon rosenträdgård att dansa i och så ter sig heller inte livet. Ändå förväntas det av oss, från den diagnostiserat sjuka till den som har tendenser till oro, att vi ska orka.
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.
De senaste åren har begreppet ”anställningsbarhet” blivit alltmer använt. Det handlar om vem som har kompetens och social förmåga nog på dagens arbetsmarknad. Vem som är värd att anställas. Som om en solidarisk grundregel om att alla människor är både arbetsföra och värda ett arbete har suddats ut, förpassats till marginalerna i policy-dokument där den med högst EQ och mest säljande leende är den som passar in.
Det farligaste är att vi anpassar oss. För att vi inte vågar tala om våra behov, när vi istället måste kämpa för att tillfredsställa arbetsmarknaden. För att vi inte kan tala om skörhet, oavsett hur starka vi faktiskt är i just de erfarenheterna. Det passar liksom inte riktigt in i de där policydokumenten.
Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom. Kanske är det så enkelt, och precis så svårt, som att någon gång våga sitta kvar fastän tårarna har börjat rinna. Att se andra i ögonen genom dimman av gråt. Att inte vika av med blicken.
Krönika publicerad på Borås Tidnings kultursida 14/8
