Att inte vika av med blicken

En lördagseftermiddag lyssnar jag i efterhand på Ann Heberleins sommarprat i P1 från den 16 juli. Det är en av de sista riktigt varma sommardagarna och jag sitter på min balkong med en vältrafikerad trottoar intill.
Det dröjer bara några minuter, en kort inledning, innan jag börjar gråta.
Solen värmer och jag vill inte gå in, trots att människor passerar mig. De som går förbi tittar på mig. Jag ser tillbaka. Genom tårdimmig syn, rakt in i ögonen. De viker av med sina blickar.

Vad är det i Ann Heberleins sommarprogram som berör? Egentligen samma sak som hon beskriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i januari i år. Den brutalt ärliga beskrivningen av att leva med psykisk sjukdom. I programmet komprimerat och med en större utblick än i den dagboksbaserade romanen.
Ann Heberlein pratar mer än om sin egen sjukdom, hon talar om ett samhälle av psykisk ohälsa och oförmågan att fånga upp det. Om ensamheten i att må dåligt psykisk, trots vetskapen om att man inte är det.

Så många är vi ju ändå. Som drabbats av allt ifrån en psykisk sjukdom till en tillfällig kris. Vi har aldrig blivit lovade någon rosenträdgård att dansa i och så ter sig heller inte livet. Ändå förväntas det av oss, från den diagnostiserat sjuka till den som har tendenser till oro, att vi ska orka.
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

De senaste åren har begreppet ”anställningsbarhet” blivit alltmer använt. Det handlar om vem som har kompetens och social förmåga nog på dagens arbetsmarknad. Vem som är värd att anställas. Som om en solidarisk grundregel om att alla människor är både arbetsföra och värda ett arbete har suddats ut, förpassats till marginalerna i policy-dokument där den med högst EQ och mest säljande leende är den som passar in.
Det farligaste är att vi anpassar oss. För att vi inte vågar tala om våra behov, när vi istället måste kämpa för att tillfredsställa arbetsmarknaden. För att vi inte kan tala om skörhet, oavsett hur starka vi faktiskt är i just de erfarenheterna. Det passar liksom inte riktigt in i de där policydokumenten.

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom. Kanske är det så enkelt, och precis så svårt, som att någon gång våga sitta kvar fastän tårarna har börjat rinna. Att se andra i ögonen genom dimman av gråt. Att inte vika av med blicken.

Krönika publicerad på Borås Tidnings kultursida 14/8

Krönikor huller om buller

Min premiärkrönika på Borås Tidnings kultursida finns bara publicerad i papperstidningen, inte i nätupplagan, än så länge, verkar det som.
Däremot har min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren dykt upp i veckan.

Det blir lite sen Anna Odell-diskussion för läsning här.

Psykiskt sjuk? Nej, du är bara tonårstjej

Jag håller till viss del med Karin Magnusson i hennes kritik mot skildringen av tonårstjejer, med SVT:s serie Tonårsliv som utgångspunkt.
I synnerhet vänder jag mig mot själva tematiken som utgör titeln. Det här handlar om vanligt tonårsliv, med vanliga tonårsproblem. Lite skakig handkamera och gråt in i kameran. Det är ju så det är att vara ung tjej idag.
Det jag ser när jag betraktar anorektiska Joannas hyperventilerande andetag rakt in i kameran efter att hon ätit fyra pepparkakor är inte en vanlig tonårsbrud. Det är en människa med en djup problematik och en dödlig sjukdom.
Hade Joanna inte kunnat gå att slussas in i ålderskategorin ”tonåring”, utan istället varit en medelålders kvinna hade det inte handlat om tonårsliv. Då hade det handlat om en förgörande, psykisk sjukdom som påverkar hela en människas liv och känslor.

Igår visade SVT den hyllade dokumentären Jag vill inte leva detta livet. Ett minst lika närgånget porträtt av tre unga män, som inleds med att den ena tar livet av sig. De andra kämpar med GHB-missbruk, självskadebeteende och ångestproblematik. Ingenstans nämns det att detta skulle vara en ungdomsproblematik eller ett vanligt ungdomsliv.
De djupa skärsåren, de utskrivna pillren och omöjligheten att få tag i psykiatrisk vård, fram tills att en av dem försöker ta livet av sig, formar istället en kritik mot samhället. En stark skildring av ett samhälle som inte klarar av att fånga upp, som inte har resurser att ta hand om människor som hamnar utanför. Som kämpar dagligen med sin ångest och sin oro och försöker få livet att gå ihop, men ändå hamnar i återvändsgränder när man bara inte vill leva detta livet.
På samma sätt som Joanna hyperventilerar inför kameran över fyra pepparkakor sitter Henke med sönderskurna armar och säger att han inte orkar mer.
Det förstnämnda refereras till som tonårsliv. Det andra är djup problematik.

Hur undviker vi att normalisera unga kvinnors ångestproblematik till den grad att en släng av ätstörningar, ångest och självskadebeteende ses som en del av deras liv? Hur lyfter vi frågorna och fokuserar på dem, utan att vidaresmitta liknande beteenden eller göra de friska och glada tjejerna eller de som bara mår som vanligt till de icke-normala?
Hur problematiserar vi unga kvinnors situation utan att problematisera unga kvinnor?

Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 visar att unga tjejer i kategorin 16-25 år mår sämre och sämre. Det har rapporterna visat ett tag nu. Ändå lyser alla former av verkliga initiativ till att överhuvudtaget ta problemen på allvar med sin frånvaro.
Var börjar man?
Kanske genom att benämna saker för vad de är. Låt ångest och psykiska sjukdomar vara just detta och ta det på allvar, oavsett kön och ålder. Låt tonårstjejer vara tonårstjejer och normalisera inte de fall av sjukdomar och ångestproblematik som finns, genom att referera till det som tonårsliv.

Nej!

Jag och mamma har precis suttit och pratat om Ann Heberlein i telefonen och att vi båda ska beställa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nu när den släppts och sedan lägger jag på luren och läser, via Shoot me while I'm happy, det här. Jag har också ont i magen nu.
Och oavsett hur boken är (även om det är en typisk bok som jag älskar redan på förhand) har Heberlein gjort något väldigt viktigt med den. Alla som vågar gå ut med, skriva om och tala om ångest och det psykiska dåligmåendet som det reella helvete som det är gör någonting oerhört stort. Framförallt när vården för psykiskt relaterad sjukdom, och fördomarna kring det, ser ut som det gör.

Själv är jag på väg till Stockholm för ett par möten (och en och annan öl med gamla vänner och några bloggdejter, bör tilläggas). På återhörande i slutet av veckan.