16 augusti 2009

Nobody can hold us down

Jaha, här har man ramlat omkring i Slottsskogen i dagarna tre och innan dess jobbat alldeles för mycket och bara uppfattat lite hintar på Twitter om vad en viss åklagare sagt. I min blogroll hittar ni enmassa läsvärda inlägg på ämnet. Samtidigt pågår diskussionen kring Katrin Zytomierska och Marie Plosjö och inte minst verkar diverse bloggbrudars kommentarsfält vara fyllda av bitterballar och kvinnohat just nu. Helena Bergman, Isabelle Ståhl och Isobel H-K till exempel.
Framförallt verkar bitterballarnas konspirationsteori om den feministiska sammansvärjningen om att hålla varandras rygg och hålla med varandra i alla lägen, ha blomstrat ut i kommentarsfälten. Kommenteraren Thomas går exempelvis hårt åt både Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson i Isobels kommentarsfält och påpekar hur jävla mycket polare vi media/bloggbrudar alla verkar vara.
Det är intressant, och på många sätt ganska roande, det här med bitterballarnas ständiga underdogpositionering och frekventa rädsla för den feministiska konspirationen. I Thomas värld kanske jag, Isobel, Julia Skott, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, Isabelle Ståhl och Helena Bergman inte gör annat än ses över några mediacocktails och prata ihop oss i vårt gemensamma manshat och pusha varandra till krönikörsplatser (vilket i och för sig låter som ett drömscenario, om vi nu inte alla hade en heltidsvardag att ägna oss åt också).

Nu har jag inte träffat alla jag läser och ännu mindre druckit cocktails och gjort upp feministiska världsövertagarplaner med dem. Jag tycker föga lika i alla frågor som ovanstående brudar. Jag och en av mina absoluta hjältinnor Soraya håller inte med varandra om allt. Jag och Anna Svensson har aldrig diskuterat, men skulle säkert hitta en massa skiljelinjer att debattera mot varandra i. Jag håller inte med Julia Skott i hennes kritik av Deeped och min kritik mot Lisa Magnussons Tuva Novotny-artikel dinns ju väl dokumenterad. Som några exempel.

Men däremot vet jag att det fanns en tjej som var jag som för lite mer än ett år sedan var fullständigt livrädd. För mediageggan, för offentlighet, för att skriva och säga vad jag ville och för vad folk skulle tycka om mig. Jag grät av hatmail, jag tog åt mig av all kritik – även den minst konstruktiva av typen ”jävla feministhora”. Mest av allt var jag skitskraj för om min förkärlek för att prata sex, för att vara dirty och skriva om mitt sexliv och mina fyllor skulle förstöra all form av intellektuell och tänkande legitimitet som jag hade kunnat tänkas ha. Jag blev ju varnad för det en massa gånger, företrädelsevis av män.
Nu får du bestämma dig. Ska du vara utlämnande eller rationell. Ska du vara slampa eller intellektuell.
Jag ville bara vara allt.
Jag ville kunna vara jag. Jag ville kunna vara råargumenterande, skitsmart, rolig, snuskig, barnslig, slampig och allt det andra som jag är utan att få annat än konstruktiv kritik.
Lite mer än ett år senare är jag väldigt sällan rädd längre. Jag raderar osakliga kommentarer, jag suckar åt stalkermäns mail, jag diskuterar och jag vägrar ge upp. När jag krisar, och det gör jag för jämnan, har jag en backup.

Det är tack vare alla ovanstående och länkade kvinnor, samt ett flertal onämnda men inte glömda, som jag orkar ha den styrkan. För att de vågar. För att de är smarta, argumenterande, ibland kontroversiella, men så jävla modiga.
Det är ingen feministisk konspiration och jag tror inte på systerskap som princip eller att boosta andra bara på grund av deras kön. Men jag vet att det finns en jävla massa kvinnor som också sitter och raderar de där hatkommentarerna eller underliga mailen, som ständigt blir ifrågasatta varför de ska ha den plats som de uppnått, som också försöker få vara allt.
Tack vare dem försöker jag inte passa in i den där trånga mallen, jag försöker istället att spräcka sömmarna.
Jag håller aldrig med dem av princip, jag diskuterar mer än gärna våra olika åsikter. Men när kritiken växer i min inkorg, när jag börjar ifrågasätta mig själv eller behöver inspiration är det dem som jag tänker på. Tack underbara ni. Den här är till er.



17 kommentarer:

Julia sa...

Right back atcha.

isabelle sa...

<3 <3 <3
(och nu blir isobels kommentarfältsmän arga för att jag dunkar dig i ryggen.)

Kurry sa...

Fantastiskt jävla bra sagt. Är det inte dags för dig att skriva på Newsmill igen snart? Om typ det här.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Å, baby, nu började jag gråta lite. På riktigt.

Anders sa...

Så jävla bra skrivet och så otroligt rätt. Allt jag kan säga är att jag är glad att det finns personer likt du och dem du nämner, annars skulle jag aldrig orka titta åt den svenska pressen till att börja med.

Thomas sa...

Hej Elin, kul att du läste mina inlägg hos Isobel; det kommer att bli mera om Rolf H på sina håll i bloggosfären , fast kanske inte just från mig (jag tycker nämligen att Roffegate verkar vara en fullständigt underordnad sak, och juridiskt spelar han noll roll, det är bara en fixad bloggbävning).

Eftersom du slevar på om en mängd saker förmodar jag att du också känns vid att jag har rätt till min uppfattning att Lisa är en poserande struntdebattör som bara spelar på det konjunkturella behovet av den sortens krönikor och åsikter som hon kränger i Aftonblaskan. Jag hade reagerat lika hårt om hon varit man, men grejen är att hon inte hade fått utrymme att skriva just det hon gör om hon haft en pinne mellan benen, eftersoim vårt hyfsat castade mediala klimat ser så ut. Det vet du ju, inte sant?

"Dom vill stoppa oss". Otroligt moget att skylla allt på 'bitterballarna', en liga av sura patriarkala män som haft makten i femtusen år. Men vet du en sak Elin? När "mediabrudar" (om vi nu ska nvända det ordet) försöker uppnå förändring enbart genom positionering i media så slutar det med interna bråk - som *också* utkämpas i media, eftersom det är den plattfoprm ni har för att göra er synliga: ni spelar på medias villkor helt enkelt, inte på de villkor som sätts av en egen rörelse. "Frigörelse" är för 19 av 20 mediabrudar lika med att få komma till Stockholm och jobba i media, oj va kuuuul! Så behöver det inte vara.

Innan ni vet ordet av kommer de olika lojalitetrna upp till ytan och så börjar det se ut som en catfight, precis vad ni säger att ni inte ville ha, men vad som säljer i media - det vet ju du också. Hur gick det med FI till exempel, det mest mediesmarta parti vi sett här i landet? Stor succé i media till en början, till och med inan det fanns ett program och några månader efter, och sedan en virvlande spiral som for allt djupare neråt därför att de inblandade måste använda media som arena för att kämpa om sin mysigt systerliga agenda. Och efteråt skyller de som står kvar - till exemepel Tiina Rosenberg, Elin Alvemark och Gudrun Schyman - på de elaka mediamännen som sabbade allt, medan man springer åt olika håll. Que pasa? Pronto!!

Erik sa...

Thomas hade du en poäng?

Anonym sa...

Tack <3
Både du och bl. a. de bloggare du nämner inspirerar mig så mycket. Jag blir så glad.

Gabriel sa...

Yes! Fortsätt spräcka sömmarna and be what you wanna be, allihopa!

Man ska ju inte mata trollen, men det här med att "argumentation är enda sättet" är å andra sidan något jag tror på, och förutom att argumentera då också försöka förstå och förklara. Så när det gäller den här frågan missa inte, ni som inte läst det, Julias inlägg.

Och det här att man träffar och lär känna, eller bara för diskussioner med, nya intressanta människor och att detta kan påverka både ens privatliv och ens karriär är väl inget man behöver be om ursäkt för? Det gör ju folk i allt från lekis till Rotary. När människor stöttar varandra - är det automatiskt en konspiration? Jag tror inte vi behöver ta den diskussionen. Saker som huvudstadscentrering (uppenbarligen inte tillämpligt här), mediernas och den övre medelklassens självcentrering är ju viktiga ting att diskutera men - det är en annan sak.

(Sedan måste jag som självutnämnd europakorrespondent berätta att en av Nederländernas särskilda snabbmatspecialiteter är just "bitterballen" ;-) Friterade ragufyllda bollar, goda med senap till ett glas öl... :-) )

Niklas sa...

Bra skrivet! Som vanligt, ska jag väl tillägga.

Och du gör rätt i att lägga ut Thomas kommentar, även det hade varit barmhärtigare mot honom att sortera bort den.

Thomas sa...

Nicke: Thanks but no thanks, ingen nehöver din eller Elins klapp på axeln. Särskilt inte som E i en tweet till Isobel önskade mig "ett personligt Auschwitz". *dyrt bygge* :)

Mina ord är inte riktade till dig, Lisa eller andra medianegrer - de är emot er.

Elin sa...

Kurry: Jag försöker hålla mig borta från Newsmill numera. Nivån har tyvärr blivit alldeles för låg där, det känns inte värt det. Om det inte handlar om något väldigt särskilt som jag känner passar där.

Thomas: Jag tänker inte diskutera med dig, men en snabbkoll i mitt twittrande från de senaste dagarna bekräftar att jag inte skrivit någonting sådant.

Och tack fina ni!

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Men Elin, Thomas har ju tydligt visat att han inte ser skillnad på olika kvinnor i media. Eller kanske på olika kvinnor ö h t. Om en kvinna sagt något, eller T fantiserat att hon gjort det, kan det användas som tillhygge mot alla andra. Det är ju inte så noga.

Anna Svensson sa...

Tack som fan. Detsamma!

jojo sa...

jag har sagt det förrut och jag säger det igen: you rock!

en annan sak som typ ligger lite nära det här ämnet och som jag har önskat att ta upp med dig; fenomenet networking/nätverka ur ett genusperspektiv. vad känner du om det? hajar om du inte pallar skriva nåt i kommentaren, men om du känner att du har tid kan du väl hojta, så kan jag mejla! kram

Elin sa...

jojo: mejla, nu blir jag ju nyfiken!

Huskorset sa...

Jag har noterat din tydligare profil gentemot de som kritiserat dig de senaste halvåret-året. Väldigt konstruktiv och bra inställning det där. You go.

F.ö. är det bara att knega på. För det man tror på. Alternativet är ju - faktiskt inte ett alternativ.
Det lustiga är ju att det gör den här Thomas också, från sitt håll.