Nobody can hold us down

Jaha, här har man ramlat omkring i Slottsskogen i dagarna tre och innan dess jobbat alldeles för mycket och bara uppfattat lite hintar på Twitter om vad en viss åklagare sagt. I min blogroll hittar ni enmassa läsvärda inlägg på ämnet. Samtidigt pågår diskussionen kring Katrin Zytomierska och Marie Plosjö och inte minst verkar diverse bloggbrudars kommentarsfält vara fyllda av bitterballar och kvinnohat just nu. Helena Bergman, Isabelle Ståhl och Isobel H-K till exempel.
Framförallt verkar bitterballarnas konspirationsteori om den feministiska sammansvärjningen om att hålla varandras rygg och hålla med varandra i alla lägen, ha blomstrat ut i kommentarsfälten. Kommenteraren Thomas går exempelvis hårt åt både Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson i Isobels kommentarsfält och påpekar hur jävla mycket polare vi media/bloggbrudar alla verkar vara.
Det är intressant, och på många sätt ganska roande, det här med bitterballarnas ständiga underdogpositionering och frekventa rädsla för den feministiska konspirationen. I Thomas värld kanske jag, Isobel, Julia Skott, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, Isabelle Ståhl och Helena Bergman inte gör annat än ses över några mediacocktails och prata ihop oss i vårt gemensamma manshat och pusha varandra till krönikörsplatser (vilket i och för sig låter som ett drömscenario, om vi nu inte alla hade en heltidsvardag att ägna oss åt också).

Nu har jag inte träffat alla jag läser och ännu mindre druckit cocktails och gjort upp feministiska världsövertagarplaner med dem. Jag tycker föga lika i alla frågor som ovanstående brudar. Jag och en av mina absoluta hjältinnor Soraya håller inte med varandra om allt. Jag och Anna Svensson har aldrig diskuterat, men skulle säkert hitta en massa skiljelinjer att debattera mot varandra i. Jag håller inte med Julia Skott i hennes kritik av Deeped och min kritik mot Lisa Magnussons Tuva Novotny-artikel dinns ju väl dokumenterad. Som några exempel.

Men däremot vet jag att det fanns en tjej som var jag som för lite mer än ett år sedan var fullständigt livrädd. För mediageggan, för offentlighet, för att skriva och säga vad jag ville och för vad folk skulle tycka om mig. Jag grät av hatmail, jag tog åt mig av all kritik – även den minst konstruktiva av typen ”jävla feministhora”. Mest av allt var jag skitskraj för om min förkärlek för att prata sex, för att vara dirty och skriva om mitt sexliv och mina fyllor skulle förstöra all form av intellektuell och tänkande legitimitet som jag hade kunnat tänkas ha. Jag blev ju varnad för det en massa gånger, företrädelsevis av män.
Nu får du bestämma dig. Ska du vara utlämnande eller rationell. Ska du vara slampa eller intellektuell.
Jag ville bara vara allt.
Jag ville kunna vara jag. Jag ville kunna vara råargumenterande, skitsmart, rolig, snuskig, barnslig, slampig och allt det andra som jag är utan att få annat än konstruktiv kritik.
Lite mer än ett år senare är jag väldigt sällan rädd längre. Jag raderar osakliga kommentarer, jag suckar åt stalkermäns mail, jag diskuterar och jag vägrar ge upp. När jag krisar, och det gör jag för jämnan, har jag en backup.

Det är tack vare alla ovanstående och länkade kvinnor, samt ett flertal onämnda men inte glömda, som jag orkar ha den styrkan. För att de vågar. För att de är smarta, argumenterande, ibland kontroversiella, men så jävla modiga.
Det är ingen feministisk konspiration och jag tror inte på systerskap som princip eller att boosta andra bara på grund av deras kön. Men jag vet att det finns en jävla massa kvinnor som också sitter och raderar de där hatkommentarerna eller underliga mailen, som ständigt blir ifrågasatta varför de ska ha den plats som de uppnått, som också försöker få vara allt.
Tack vare dem försöker jag inte passa in i den där trånga mallen, jag försöker istället att spräcka sömmarna.
Jag håller aldrig med dem av princip, jag diskuterar mer än gärna våra olika åsikter. Men när kritiken växer i min inkorg, när jag börjar ifrågasätta mig själv eller behöver inspiration är det dem som jag tänker på. Tack underbara ni. Den här är till er.