Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.
Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.
Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.
För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.
Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.
Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.
8 kommentarer:
Bekräftelsenödigheten är ett gift men ingen riktig drivkraft, inte den enda eller viktigaste i alla fall. Vore det bara för den skulle man aldrig orka jaga efter ständigt mer bekräftelse - det gäller alla bekräftelsenödiga jag känner: dramatiker, regissörer, skådespelare, poeter. Inte minst känner jag mig själv och vet att törsten (ursäkta ett fjantigt ord) aldrig kan släckas, inte under en hel livstid. Men det jag ser i dina texter är en oerhörd glädje och livskraft mitt i livseländet, något mycket större än bara en liten som ska matas. Att dina synapser blixtrar på går nog inte att göra så mycket åt - de kräver utlopp. Tacksamhet? Jovars, visst kan man vara glad över att man inte är som de fyra walesiska männen i Monty Python-sketchen (A cardboard box? YOU were lucky!) Men jag vet hur det är att ha den monetäre liemannen (citat: Marty)flåsande i nacken och knackande på dörren, att för längesen ha slutat ens kasta en blick i skyltfönstren. Mitt i ofattbar lycka lurar paniken - och i djupt mörker kan man gapskratta. Då får man dåligt samvete, vilket är helt koko. Jag har alltid tänkt att jag borde sluta äta när jag har mått som allra sämst, så att det liksom ska finnas ett fysiskt bevis på hur dåligt jag mår, så att folk ska ruska på huvudet och Förstå. Avtärd, deprimerad, drabbad av stor sorg, gärna kedjerökande. Men jag kan aldrig låta bli att äta frukost i alla fall, och så får jag dåligt samvete för det. Det är på nåt sätt besläktat med den där tvångstacksamheten. Så fuck it. Starka kontraster är kraftansträngande, helt enkelt, och man måste få både känna och säga och skriva vad man känner just nu utan att modifiera och ironisera och göra intelligenta krumsprång. Tycker jag.
ja, vad är egentligen värt vad? Verkar enkelt att ha ett svennekneg. Att gneta på i sin lills vardag. Och det ÄR enkelt, & ganska skönt. Jag har haft ett länge, det är så lätt att fastna. Förstår verkligen att människor gör det.
Samtidigt så växer en gnagande, molande känsla av ångest och missnöjdhet i magtrakten som jag tror överskuggar hela ens person till slut om man låter det gå för långt. Så jag tror inte att gräset är grönt någonstans. Man får väl bara välja vad som är mest värt, att vara bitter eller att vara fattig.
Mjo. Det är en svår läxa det där - att man får vara vrång och otacksam, hur tacksam man nu än är.
Jag har tusen gånger lovat ge min spegelbild en käftsmäll nästa gång jag mår skit över sakers varande och, istället för att låta mig må skit, kvittrar på om att "jag har så mycket att vara glad och tacksam för."
Gång ettusenett hänger i luften.
Klockren text, som alltid.
Jag förstår verkligen att du inte orkar vara tacksam, men allt handlar om prioriteringar (fy fan vad jag låter som min mamma) och du har ju prioriterat något annat än tryggheten av att ha ett 9-5 och råd med finspriten, nu är det inte alla som jobbar 9-5 som har råd md finspriten men du fattar nog vad jag menar. Om det suger? Ja det gör det säkert...
Jag tror att man skall vara försiktig med begreppet tacksam. Man skall vara tacksam över att man är frisk (vilket man inte är om man har gått in i väggen), över att man har ett ganska bra liv (vilket man har om man kan leva på det man helst av allt vill göra), över att ens familj och vänner är friska och mår bra (och att man har dem). Men tacksam är inte förnöjsam. Tacksam är inte att slicka någons fötter. Tacksam är inte att ta skit och acceptera det. Tacksam är inte att bli martyr. Man behöver tacksamheten för att inte bli bitter, men den får inte slå över i självutplåning.
Tror jag.
Ioba och Mariah: Exakt det där är vad jag jobbar på. Tack för sammanfattningen.
"..nu är det inte alla som jobbar 9-5 som har råd md finspriten"
hmm... i Jämtland räknas väl hembränt som filtrerats minst två ggr som finsprit? Och det får man kanske vara tacksam över? ;)
Jamtlann rocka
Vem eller vad har någonsin hindrat dig från att göra precis som du vill? Jag har, i varje sekund av mitt liv, gjort exakt som jag velat. Det jag inte varit intresserad av har jag struntat i -- det jag gillat har jag ägnat mig åt.
Psyopus
Skicka en kommentar