29 juni 2009

We set out to change the world. Instead, we ended up just changing ourselves.


Orkade skulle jag leta fram den krönika som jag skrev i lokaltidningen för nästan exakt tio år sedan. Det var inför min 16-årsdag och skrev om mina födelsedagsönskningar.
Det var ganska snart efter att jag hade sett Velvet Goldmine för första gången och, förutom slut på djurplågeri och att Kent skulle släppa sin nya skiva Hagnesta Hill snart, önskade jag mig en tillvaro i en värld som Velvet Goldmines.
På samma sätt som Suede kom att sätta ord på min frustration i tonårens trånga värld i en liten norrländsk inlandsby hade Velvet Goldmine samma effekt på mig. Första gången jag såg den sov jag inte på hela natten. Jag låg vaken och stirrade och tänkte på framtiden, på revolutionen, på att allting var möjligt.
Tio år senare ser jag den nostalgiskt blasé och ler av Jonathan Rhys-Meyers anskrämliga rouge och Christian Bale och Ewan McGregor tillsammans i balkongsexscen.
För tio år sedan såg jag bara framtiden och möjligheterna. Jag klistrade svart glitter och stjärnpaljetter på mina kinder, snurrade in ringen i näsan, tryckte ner plasttiaran i mitt tuperade hår, skrev slackerbitch fag hag whore med silver på min tröja och set out to change the world.

Min värld var nyväckt feministisk ilska, kreativitet, en illa dold icke-straghtness och mest av allt en hopplös längtan efter den där världen av revolution och magi. Jag och mina pandavänner, queervänner som stod i timmarna i någons badrum och tuperade håret med Proffs hårspray och närtandade kammar till en festivalbandares eko i badkaret.
I know a girl she walks the asphalt world och we were never being boring. Som om Proffs hårspray, textilpennor i silver från Hobbyboden och en stulen Guntrum ur skafferiet var det som förvandlade en småstadstillvaro i Norrlands inland till Velvet Goldmine.

We set out to change the world och tio år senare sitter jag och min vän Kristian och pratar frilansuppdrag, art director-jobb, bostadsrättspriser och pojkvänner i Stockholms innerstad och kanske fick jag allt det som jag helst ville ha när jag fyllde sexton tillslut, eller så lurade jag mig själv.
We ended up just changing ourselves.
Det är svårt att vara en fullblodsromantiker och aldrig vara tråkig när man har en hyra som ska betalas och en karriär att hålla igång. Mycket svårare än att vara sexton och vänta på allt.
Jag hade tänkt önska mig en spikmatta mot mina sömnproblem när jag i sommar fyller 26.
Kanske ska jag gå tio år tillbaka i tiden och fortsätta önska mig revolution och magi.

5 kommentarer:

Gavelin sa...

En höstsöndag i början av 00-talet såg jag Velvet Goldmine sex gånger på samma dag tillsammans med en flicka jag var kär i. Vet inte om jag vågar se om den.

Den tjocke konsulten sa...

Ständigt dessa spikmattor, att försöka köpa sig en enkel lösning på ett komplext problem har aldrig fungerat men de inger ju fantastiska förhoppningar och det är uppenbarligen säljtricket no1!

Julia sa...

Är det för att jag twittrade den till dig som du såg om den just nu, eller var det ett sammanträffande?

(Lite bitter att jag inte såg PSB igår.)

Szofia Jacobsson sa...

Damn, kan vi vara mer lika? Från Velvet goldmine och slackerbitch till bostadsrätt och frilans. Ja, på ganska precis 10 år. Nu blev jag nostalgisk.

Pär sa...

Det är för sjukt vad många tie-ins vi delar ibland. Jag hade en stor upplevelse till Velvet Goldmie, en av de många pärlor i kedjan till vad jag blivit. Att du se droppar Pet shop Boys är bisarrt träffande.
Det här är ett inlägg jag skulle skrivit hade jag blivit född kvinna. Kanske inte lika vältaligt, men ändå :)
Proffs hårspray 4-ever.