14 juni 2009

Om Gud finns ogillar han hur som helst polemik, dogmer och motsatsbegrepp

Det är snart ett år sedan som jag kom ut som kristen. Jag pratar fortfarande inte särskilt mycket om det, går sällan i kyrkan, debatterar inte mycket ur ett kristet perspektiv och bara på en direkt fråga (som väldigt sällan kommer) svarar jag ja kring att jag är troende.
Gud och Jesus är en väsentlig del av mitt liv, mitt inre mående och min inre trygghet framförallt, men att använda min tro i någon form av aktivism är inte intressant för mig. Clara skriver i en krönika i den kristna ungdomstidningen Ikon om att tro aldrig kan vara privat, utan alltid är ett ställningstagande för att få andra frälsta.
Jag håller inte med henne.
Precis som jag inte håller med särskilt många kristna i mycket annat heller. Jag håller däremot med många ateister, agnostiker, humanister eller troende inom andra religioner i olika frågor.
Jag knullar, dricker, snusar och använder rätt frekvent svordomar som förstärkningsord. Jag ligger med människor av samma kön, håller inte särskilt hårt på monogami och jag skulle aldrig försöka frälsa någon annan av alla kloka människor i min bekantskapskrets. Jag är övertygad om att de klarar sig lika bra utan min frälsning, precis som jag är helt övertygad om att mitt sätt att leva inte är att leva i synd utan att unna sig allt det fina som är det essentiella i min tro: Livet är gott. Jag är älskad som jag är.

Humanisterna försöker med sin Gud finns nog inte-kampanj att ifrågasätta den religiositet som fortfarande präglar vårt samhälle. Bland annat kan man göra ett test, där jag tydligen är religiös, men med ett öppet sinne. Jag svarar bland annat ja på att abort bör vara tillåtet.
Humanisterna ifrågasätter också de statliga medel som går till religiösa samfund, samt att så många betalar kyrkoskatt och är medlemmar i Svenska Kyrkan utan att vara religiösa.

Anledningen till att så många, från kristet håll men främst från ateistiskt, ifrågasätter mig som troende är att jag inte lever upp till bilden av kristna. Det finns, på ytan, väldigt få svenne-troende idag. Istället sammankopplas bilden av den kristna med den frikyrkliga, som sluter sig i små församlingar av stränga regler och världsfrånvända synsätt. Kristna sammankopplas med moralism och fördömande, hårda regler och en aversion mot sexualitet och någonting annat än heterosexualitet.

Vi lever i en tid då identitetsskapandet är ett av våra viktigaste livsprojekt, kanske det allra viktigaste. Den religiösa kollektivismen är ett av få kollektiva projekt som finns kvar. Samtidigt måste identiteten knytas till kollektivet. Därför tror jag att unga människor hellre lockas av frikyrkor än av Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan finns inte samma starka dogmatism som inom frikyrkorna, man blir inte kristen på samma definitiva sätt. Att vara frikyrklig innebär en starkare identitetsposition. Man är framförallt kristen.
Och är man inte kristen så är man ateist. Eller?

Humanisterna försöker, i mitt tycke, förvärra ett motsatsbegrepp som är en mytbild. Religiös eller ateist. Svaret är att det finns väldigt mycket däremellan. Det skulle finnas ännu mer om vi tillät det komma fram. Människors behov av andlighet, samtal om etik och livsfrågor har alltid funnits och finns med samma kraft nu. Oavsett om man tror på Gud, oavsett religion, oavsett om man följer FN:s deklarationer eller bara sina egna moraliska ställningstaganden har vi ett behov av att samtala kring frågorna. Vi behöver andliga rum, ritualer och gemenskap. Det visar bland annat Humanisterna själva, när de bland annat skapar ungdomsläger som alternativ till konfirmationsläger eller några av alla namngivningsfester som alternativ till dop som jag har hört talas om de senaste åren.

Så varför inte börja där istället?
Kyrkor och andra religiösa byggnader ger många människor ro och fristad. Religiösa institutioner ger också enormt mycket tillbaka till samhället i form av alltifrån soppkök, bistånd, praktisk hjälp, kriscenter till öppna förskolor. De ger människor möjlighet till samtal om djupare livsfrågor, etik och moral.
Även ateister och agnostiker har alla dessa behov. Tänk om de kunde mötas istället för att sättas upp i motsatsbegrepp? Tänk om Humanisterna, istället för att driva en kampanj som stänger alla möjligheter till kommunikation mellan religion och icke-troende, öppnade vägen för det?

Humanisterna vill främja medmänsklighet, etik och tolerans. Svenska Kyrkan skulle säga detsamma. Istället för en allt starkare polemik mellan de två och istället för att dela in samhället i allt starkare religiösa/icke-troende vore det mycket mer önskvärt med en dialog. Vi har massor att lära av varandra, vi behöver varandra. Nu blir det istället två starka dogmer, där Humanisterna är lika dogmatiska i sin syn på religion som de påstår att religiösa är i sitt sätt att leva.

36 kommentarer:

Agnes sa...

Du pekar på många viktiga och förbisedda aspekter i ditt inlägg. Jag känner igen mig i mycket, även om jag aldrig behövt "komma ut" som kristen och vet att många kristna skulle ifrågasätta om jag verkligen kan definiera mig så. Den tro jag har har varit närvarande hela mitt liv, i olika grad, och jag står för den. Detta är bara ett exempel på en mycket vanlig svennebananreligiositet, som sällan får utrymme i debatten.

Precis som du också skriver är det många som inte tror mig. Jag tror däremot inte att det har att så mycket göra med faktumet att jag dricker öl och snusar som med att jag inte missionerar och är tolerant gentemot andras tro och icke-tro. Det finns en oerhörd nidbild av vad religion är och hur troende beter sig, att de tu är samma sak som fundamentalism, och de som anammat den är ofta mer dogmatiska och fördömande än fenomenet man vänder sig emot.

Detta blev tydligt inte minst då jag läste teologi i Uppsala i en grupp av katoliker, protestanter, ortodoxa, muslimer, frikyrkliga och ateister. Jag har aldrig mött en sådan anda av dialog och respekt. Kanske just för att dialogen uppmuntrades och var en förutsättning för att alla skulle få sina högskolepoäng.

Visst är det så att unga människor lockas av det identitetsskapande en grupp med tydliga strukturer innebär, gällande tro likväl som politik. Svenska kyrkan anklagas ju ofta för att vara för luddig och splittrad. Dock menar jag att det snarare är islam och katolicismen som är livsprojekt i tiden och lockar ungdomar, än frikyrkor.

Behovet av en djupare reflektion, gällande livsfrågor, etik och moral, kommer alltid att finnas. Att vända sig emot religion per se och anklaga folk för att vara "hjärntvättade" eller "svaga" eller att som vissa kids hävda "jag har ingen moral" betyder inte att man är fri från existentiella funderingar. Allt blir en definitionsfråga.

Jag gjorde också Humanisternas test och var enligt dem en av få mycket religiösa i Sverige, med alldeles för stor makt. Det säger mer om testets utformning än om mig. Jag ser inte hur en konfirmation och att jag vill gifta mig i kyrkan ger mig medlemskap i en konspiratorisk sekt med alldeles för mycket samhällsinflytande. Trams it is.

kesomackan sa...

Jag tycker det är spännande med Humanistenas kampanj eftersom de får igång debatten om vad som är kristet och inte. Har bloggat om det här:http://wheelforcemedia.blogspot.com/2009/06/finns-gud.html

Anonym sa...

Men varför är bibeln så hatisk och reaktionär, och varför måste vi hela tidel låtsas som det inte är så.

Grovt Initiativ sa...

men vad har alla delar i bibeln med alls tro att göra? humanisterna sätter likhetstecken mellan tro och bokstavstro, det är inte ok.

chall sa...

Elin! Det här är så sant - att det är antingen eller. Att man "antingen är ateist eller såndär supertroende". Mina vänner hemma i Sverige frågade mig många gånger "men du säger ju att du är kristen, då får väl inte du dricka/ha sex före äktenskapet/svära".... det var som om det var mycket viktigare för dem att definiera hur jag skulle vara kristen än att jag skulle säga "ja, jag tror på Gud och därmed är jag kristen".

Själv har jag aldrig sagt att jag är perfekt. Jag tror inte att det är särskilt smart att dricka massor med sprit, jag är inte ett fan av one night stands längre (jag hade en period när jag hade ett par) men allt detta är mest för att jag insett att det inte är bra för mig. Det kommer liksom inte att ge mig mycket att ha random sex med personer om det är så att jag letar efter en person att dela resten av mitt liv med. Lika lite som en Maxburgare gör mig glad om jag längtar efter sushi liksom... men det mättar för stunden?! (världens kanske sämsta analogi men men)

Däremot försöker jag att vara lugn i mig själv, att lita till att det kommer att ordna sig och att jag inte är ensam här i världen. Inget av detta blir bättre av att andra ska definera mig så att jag passar DERAS ramar och uppfattningar om vad som är och inte är religiöst.

chall sa...

och enliten sak till. Jag missionerar inte - vilket enligt kyrkan jag tillhr här i usa är en del av att vara kristen. Mitt svar har och är "jag gillar inte missionen men jag försöker vara en så bra människa som möjligt" Om det sedan ör att vissa personer ser att även kristna personer kan dricka alkohol som vara toleranta kanske det är att missonera?!

(ordverifering är Sions..... lite småläskigt ibland ;) )

Den tjocke konsulten sa...

Bra att du lyfter de goda och harmoniserande sidorna av religion, den kan verka som en stödjande och sammanhållande kraft för många på ett bra sätt och så länge de troende inte aktivt försöker pressa på andra grupper sin syn på världen och livet är det bra. Samma sak gäller fö. politiska åsikter så skillnaden är inte så stor.

Att många ger sig på Svenska kyrkan tror jag beror på att den är ett mjukt och enkelt mål, om humanisterna verkligen ville skapa ett bättre samhälle skulle de få anstränga sig hårt och möta motstånd, därför tar de istället enkla poäng genom meningslösa angrepp på andra.

Patrik Lindenfors sa...

Det finns även en bok som hör till kampanjen. Du kan läsa mer om den här: http://www.bokengudfinnsnoginte.se/

Elin sa...

Agnes: Förutom redan sagt och hyllat på Twitter är jag avundsjuk på att du läst teologi i Uppsala.

kesomackan: Ja, de har onekligen fått igång en diskussion och de ska de väl ha credd för, men det kunde de ha fått på andra sätt också utan den här klumpiga kampanjen som bara polariserar läger som inte behöver existera i så stor utsträckning som de gör.

Ano: Jag tycker att det diskuteras mycket om vilken reaktionär och läskig bok Bibeln är. Jag har inte mycket till övers för bokstavstroende. Men det finns väldigt många kristna som anser att Bibeln är skriven av människor för 2000 år sedan och inte är Guds ord. Sedan finns det också många som försökt omtolka Bibeln och göra sina egna befrielseteologiska tolkningar. Lars Gårdfeldt är ett bra svenskt exempel. Han använder olika Bibelberättelser för att visa på homo/bi/transsexuella personers lika rättigheter, då som nu.

GI: Exakt.

Chall: Åh du har så rätt. Att vara tolerant och INTE missionera är också ett sätt att missionera. För övrigt gillade jag din liknelse.

Konsulten: Jag håller med dig om att det finns stora likheter med politiska grupper. Och att Svenska Kyrkan är ett mjukt mål som är lätt att angripa. Sv Kyrkan har också slagits med så mycket inre problem och diskussioner, som media haussat upp, att det nu känns som att de är mer sårbara än på länge också. Jag intervjuade en homosexuell präst i våras om homoäktenskap och han skrev att den sidan av Sv Kyrkan som välkomnar homosexuella och som är en stor del av kyrkan idag är omöjlig för människor att se, för att media inte anser den vara lika intressant.

Patrik: Jag tror minsann att jag ska läsa den i sommar och blogga vidare om detta.

Anonym sa...

Élin - vilket insiktsfullt och klokt inlägg! Jag tror inte på humanisternas kamanj, det leder till ett vi och dom tänkande. Jag håller med om att i dialogen händer det saker, förståelsen för varandra ökar. Mer dialog och mindre kampanjer som skapar större klyftor (istället för att förena). Angående Bibeln så kan den tolkas på många olika vis. Att läsa den utan reflektion är helt förkastligt. Vi behöver tolka den kontextuellt, annars blir den platt och kan lätt misstolkas.
MM

Patrik sa...

Vad har den här "pick-n-choose"-mentaliteten kommit ifrån? Religion är ju ett regelverk, så jag skulle inte kalla dig kristen, snarare finns det nog inget "fack" att sätta dig i, och det kan jag tycka vara något positivit.

Missuppfatta mig rätt dock, det vi måste göra för att få rätsida på den här världen vi lever i är att skaffa oss lite vett och inte vara "bokstavstroende".

Däremot gillar jag humanisternas kampanj starkt. Jag vet inte varför folk blir så upprörda så fort någon ifrågasätter deras tyck-och-tänk...

Elin sa...

MM: Tack, jag förstod att du skulle gilla inlägget :)

Patrik: Jag förstår inte riktigt vad du menar med "pick n choose"-mentalitet. Naturligtvis måste religion bestå av något slags regelverk, men en vanlig missuppfattning enligt mig är att man fokuserar på regelverken istället för att se budskapen. Och det är inte så enkelt som att säga följa de kristna reglerna, för det finns oerhört mycket i Bibel och budord som kan tolkas och omtolkas.
Det finns många budskap som jag har tagit till mig av och försöker följa (märk väl: FÖRSÖKER och jag tror inte att någon lyckas).
För mig är budskapen det centrala i religionen, inte regler.
Vilka regler inom kristendomen anser du att jag bryter mot och vad bör jag förändra för att vara en rättrogen kristen?

Erica sa...

Tack för en härlig läsning!
Jag tror att det behövs människor som du, som kan ge en nyanserad bild av det här med att tro. Jag har många likheter med dig angående det här med hur man utövar sin tro. Jag går extremt sällan i kyrkan, men har inom mig en stark tro. Jag tycker den här kampanjen "gud finns nog inte" är löjlig, därför att likheten med den och de som är fundamentalistiska troende är väldigt lika. två sidor av samma mynt. Det tycker jag du beskriver så otroligt bra!

Victor sa...

Du fick med alla mina tankar kring kampanjen och lite till i det här inlägget, hoppas många som behöver det hittar hit och får nya perspektiv.

Victor

Anna Ardin sa...

Det finns stark dogmatism hos vissa svenskkyrkliga, och många frikyrkor är väldigt nyanserade, inkluderande och politiskt radikala. Att vara frikyrklig innebär inte per definition en starkare identitetsposition, om jag hade varit tvungen att välja mellan att fortsätta vara frikyrklig eller radikalfeminist så hade jag valt radikalfeminist, men lyckligtvis ställs jag inte inför valet.

Pastorn i min församling skrev i senaste församlingsbladet att han vägrar att följa vissa metodisters krav på att han inte ska viga homosexuella eftersom han omöjligt kan förneka de människor som Gud älskar deras människovärde, att man inte kan tiga när människor trampas på, förtalas eller attackeras med bibelord. Han är frikyrklig.

Tro & politik går hand i hand, det är sjukt när folk försöker hävda att Gud är på deras sida när de jobbar mot jämlikhet, men det säger inte ett skit om huruvuda Gud finns eller inte, eller om jag och Elin kan kalla oss kristna.

Från Broderskapsrörelsens manifest för kristen vänster:
För kristen vänster går skiljelinjen inte mellan människor av olika religioner utan inom varje religion. Skiljelinjen går mellan det öppna sanningssökandet och det intoleranta sanningsförvaltandet, vare sig det är kristet, judiskt, muslimskt eller sekulärt. Och varje individ ställs ständigt för valet vad av detta hon eller han vill försvara.

Både den kristna högern och humanisterna och många andra, väljer tyvärr sanningsförvaltandet.

Hanna sa...

Budskap om kärlek och alla människors värde kan en ta till sig på andra sätt än genom en religion. Sedan tycker jag (och uttalat även Humanisterna) att den privata tron är oproblematisk - det är när den privata övertygelsen om något obevisbart och många gånger irrationellt ska pådyvlas andra människor och aktivt påverka deras liv som det blir farligt.

Har själv lämnat pingströrelsen som ung vuxen eftersom deras ungdomsverksamhet gick ut på att 1) söka upp barn och ungdomar genom att nattvandra, dela ut bullar på stan etc 2) starta en enorm kärlekskampanj mot några utvalda vilsna individer, överösa med uppmärksamhet och tala om för dem att vi och Gud är de enda som bryr oss om dem 3)väl inneslutna i gemenskapen kom kraven - minsta tvivel eller ifrågasättande var "demoner" eller individuell svaghet.

Jag och flera av mina än idag närmaste vänner levde ett liv präglat av skräck inför helvetet som skulle drabba oss om vi tvivlade på vad våra ungdomsledare sa. Så ser alltså ungdomsverksamheten ut i en "vanlig" pingstförsamling i en mellanstor svensk stad. De är uppskattade utåt för sitt ungdomsarbete och ledarna skriver ofta välformulerade insändare i lokaltidningarna.

Mina erfarenheter är att många religiösa visst fokuserar mer på regelverk än budskap. Jag blev oerhört besviken på Jonas Gardell - som jag alltid hållit som en av mina största idoler och vars gudstro jag funnit balanserad och normbrytande - "avslöjade" sin religiösa rigidhet under "Stjärnorna på slottet" när han irriterat förhörde Staffan Scheja om hans gudstro. Scheja utförde judiska traditioner och ritualer men var fortfarande sökande efter Gud. Gardell fräste fram något om att "vad tror du att Gud tycker om det?!" och så var vi tillbaka i den dömande Guden och de bevakande människorna.

Vad jag tror är något jag håller för mig själv, helt enkelt för att jag är övertygad om att det bör vara totalt irrelevant för andra människor och hur de ska leva sina liv. Jag lägger min energi på att hjälpa sekulariserade rörelser, t.ex. den feministiska och kvinnopolitiska och den anti-rasistiska, för att jag tror att det bara är de som kan bjuda motstånd när de religiösa förtrycken drabbar människor. I den förort jag arbetar har kommunens ungdomsledare fått dödsdomar uttalade över sig i den lokala moskén (eftersom de lockar ungdomar att dansa, sjunga rapmusik med svordomar, inbjuder till könsblandat umgänge).

Vad Elin tror är Elins ensak. Jag tror att du är en fin och klok människa som aldrig skulle ägna dig åt dylika eller andra religiösa förtryck. Men många många andra gör det, och de gör det inte som en tyst galen minoritet, utan som legitimerade av skattepengar, miljontals medlemmar, starka samhällsdeltagare.

Hampus Eckerman sa...

Jag är ateist och ifrågasätter dig inte alls. Du känns som en ganska vanlig kristen vad jag vet. Har aldrig träffat någon religiös människa som slukat alla regler i sin religions skrifter, vad vissa än kan få för sig.

Humanisterna tillhör den lilla ateistiska minoritet som jag brukar kalla "messianska", de som ser det som sitt kall att frälsa andra. Jag kan inte alls känna igen mig som ateist där och jag kan framförallt inte se något humanistiskt hos dem. Om de visade samma entusiasm över exempelvis bistånd eller hjälparbete skulle jag kanske acceptera deras namn.

Nu är jag fortfarande oroad över religionens växande roll i samhället, framförallt med mer fundamentalistiska människor av Livets Ord typ som Siewert Öholm, Lars Adaktusson, Göran Skytte och andra. Att religiösa motiveringar på allvar börjar användas mot aborter eller gällande lagstiftning.

Det är dock något annat än denna frälsningsfanatism som drabbat vissa ateister.

christina sa...

det konstigaste med kampanjen är att gud nog inte finns, men ändå är en han? jävla skitkampanj.

Svante sa...

Elin, jag kan svara på frågan du ställde till Patrik. Du skriver "jag skulle aldrig försöka frälsa någon annan av alla kloka människor i min bekantskapskrets. Jag är övertygad om att de klarar sig lika bra utan min frälsning".

De flesta kristna tror att det är bra för människor att bli frälsta och att gud tycker att det är viktigt att så många som möjligt skall bli frälsta. Det finns också direkta uppmaningar i bibeln att man skall försöka frälsa så många som möjligt. Du verkar inte hålla med om det. Varför, om du nu är kristen och inte bara religiös i allmänhet?

Elin sa...

Svante: Det finns direkta uppmaningar om allt möjligt i Bibeln. Jag följer inte alla de uppmaningarna heller. Om man, genom att jag inte medvetet försöker frälsa någon, inte menar att jag är kristen får man väl anse det då.

Svante sa...

OK, men det jag var ute efter är:

Vad innebär det att vara kristen för dig? Finns det någon kärna, någonting man absolut inte kan välja bort om man skall kunna kalla sig kristen och vad består i så fall den kärnan av?

Elin sa...

Anna Ardin: Jag tycker att det finns en tendens hos frikyrkor att vara mer slutna än Sv Kyrkan, vilket jag anser är negativt. Sen tänker jag inte uttala mig vare sig olika frikyrkoförbund eller församlingar.

Hanna: Tack för långt och bra inlägg! Och jag håller med om att många religiösa fokuserar mer på regelverk. Problematiken ligger också mycket i den kollektivism som du beskriver, som skapar makthierarkier och som just inom religionen blir extra farlig eftersom det inte alls finns samma insyn, man hänvisar till religion och någon form av allmängiltig konsensus kring religionens okränkbarhet.
Jag tror att i ett mer differentierat och individualiserat samhälle behöver vi luckra upp den kollektivismen, men att det också kan bli så att den sluter sig hårdare. Vad jag önskat, som redan skrivit, av Humanisterna, är en dialog. För det är så otroligt viktigt att inte låta religionen och allt som utförs i Guds namn men som inte har någonting med kärlek och respekt att göra, den intolerans, de makthierarkier och förtryck som finns inom religionen fortgå. Det är förbannat viktigt att ta diskussionen. Men jag vill inte heller se en negligering av personlig tro, religiositet, andlighet och människors behov av det. Det är där som jag tycker Humanisterna går fel i sin kampanj. De dumförklarar religiösa människor istället för att diskutera vad den religiösa kollektivismen har för inflytande på samhället och vad vi kan göra åt det. Och också, finns det något gott att hämta ur det - där vi faktiskt kan mötas?
Nu upprepar jag mig.

Men ett stort tack för alla bra och långa kommentarer till sist.

Elin sa...

Svante: Min definition, och observera att jag använder ordet definition och att det är min och att jag aldrig kommer att pracka på det som en sanning är:
Tron på att jag och allt omkring mig är skapat av Gud, att Guds ande lever i allting omkring mig, att Jesus var Guds son och fick liv för att predika och förkunna budskapet om kärlek och förlåtelse.
Det regelverk som jag isf försöker följa handlar just om kärlek, solidaritet, förlåtelse. En tro på att alla är älskade just som de är.
Och en tro på himlen, om än en mer odefinierad sådan än moln och änglar.
Den Gud som jag tror på är också en förlåtande Gud och inte en dömande Gud som skapat människan som felande och ofullkomlig men älskar människan just så. Skulle jag sammanfatta det viktigaste budskapet i den kristna tron för mig och det som jag framförallt försöker följa och också skriver mycket om (se där, jag frälser kanske genom att blogga) är att människan är älskad och stark just genom sina svagheter, de fel som vi gör och det som gör vi orätt. Att det inte finns en helig väg av rättfärdighet utan bara en önskan hos varje människa att göra gott och vara god, välsignad av Gud, som vi utifrån personliga förutsättningar försöker leva upp till.
Ingen är mer värd än någon annan, vi är alla födda till samma syfte i samma värld och alltså kan vi inte döma varandra. (Snart kommer jag på riktigt skriva "vi är ju alla Guds barn", ojoj).
Alltså blir just dessa regelverk så svåra för mig. För att inte tala om fördömanden av olika slag. Det går helt emot den tro på en Gud som mer än något visar tolerans och förlåtelse och en son som förkunnade det genom att umgås med de utstötta ur samhället och besvarande dömanden med "låt den som är fri från skuld kasta första stenen".

Svante sa...

Om alla kristna var som du skulle humanisterna inte behövas!

Nielsen sa...

Vilken intressant post - även om posten ligger långt från vad jag brukar skriva om.

Jag känner inte till hela förhistorien och det vore antagligen kul att prata genom båden den samt hela posten, dock har jag en fundering till rubriken i relation till första meningen i avsnitt två (brukar bli så noggrant när man pratar tro på "bibliska"):

Gud och Jesus är en väsentlig del av mitt liv, mitt inre mående och min inre trygghet framförallt, men att använda min tro i någon form av aktivism är inte intressant för mig.

I första delen av meningen berättar du om din inre upplevelse av Gud som din styrka. Jag blir alltid nyfiken när personer tar ett så tydligt ställningstagande, inte minst när det känns så ärligt.

Andra delen av meningen förstår jag som ett ställningstagande där tro i någon form av aktivism inte är intressant för dig.

Varför skriver du då så polemisk, dogmatisk och motsatsfullt i rubriken att "Om Gud finns ogillar han hur som helst polemik, dogmer och motsatsbegrepp"?

Jag misstänker att du visar på humor, ironi, självdistans. Eller gör du det?

ibi sa...

(har inte läst alla kommentarer, kanske har nån tagit upp det redan)

"Tänk om Humanisterna, istället för att driva en kampanj som stänger alla möjligheter till kommunikation mellan religion och icke-troende, öppnade vägen för det?"

1. Ditt inlägg i debatten visar väl att dom lyckades med just det?

2. Dom skriver ju att Gud "nog" inte finns. Jag blev faktiskt nästan lite besviken på den formuleringen. Dom är nog mer troende än man tror.

3. Humanister finns inte :))

Anonym sa...

Tack, Elin, för att du skriver sånahär inlägg. Det är såna som du som får mig att fortsätta att vilja vara kristen. Egentligen vet jag inte hur det är med min tro i dagsläget, men på något plan finns den ändå där. Jag kommer från en kristen släkt och har vuxit upp med söndagsskola och hela grejen. Inom svenska kyrkan, men ändå har det alltid funnits krafter som drar åt ett mer frikyrkligt håll som har gjort mig upprörd. Jag och de flesta av mina vänner som jag har kvar från tiden då jag gick i kyrkan på ett oproblematiserat vis brottas idag med samma problem som du gör. Tack är allt jag vill säga. //A

Sanna sa...

Jag har alltid haft svårt för kidnappade termer och definitioner, humanism är en kidnappad term, kärnfamilj är en kidnappad term, osv..

Organisationen Humanisterna kör med falsk varudeklaration, Humanisternas hållning gentemot alla former av religion har väldigt lite med humanism att göra, och allt med ateism, humanism är inte detsamma som ateism.

Som kristen håller jag med i mycket av de som humanisterna står för, jag ser ingen som helst konflikt i att vara både kristen och humanist, eller kristen och homosexuell. Men däremot värjer jag mig för den polariseringen mellan sekulär humanism och religiös humanism som organisationen Humanisterna står för. Med sin definition av humanism skapar de en klyfta som förvårar en dialog om just humanism som livsåskådning, likväl som många troende upprätthåller klyftan genom sin definition av humanism ur ett trosperspektiv.

Vi kristna behöver, och det skall Gud veta alltför väl, en självkritisk granskning av religionens betydelse och påverkan på samhället, men vad vi inte behöver, och det som organisationen Humanisterna vill, är nedmontering av de institutioner där just den dialogen måste äga rum, och absolut inte på deras villkor utan på våra villkor.

Jag tror med mitt förnuft inte mot mitt förnuft, jag är för ett sekulärt samhälle byggt på de demokratiska principerna, men jag är emot tanken att religiösa institutioner inte skulle ha sin plats i samhället.


ps Elin, tack för en intressant och tänkvärd inlägg, inspirerade rent av :D

Desperado sa...

Jag gillar verkligen ditt öppna sinne för det hade varit så lätt för dig att vara "medveten ateist" eller någon vag "Malou buddhism". Gud hälsar att han även gillar otrogna, som dig. Jag läser och tänker. Ibland i bibeln och ibland i dina texter.

Skymt sa...

Själv har jag varit väldigt avogt inställd till kristendomen (och numera till alla former av organiserad religion) sen min far blev "talibankristen".

Däremot så inser jag ju att människan både äger, och har behov av en andlighet. Jag tycker det är synd att religionen hävdar monopol på den. Tro är något personligt, precis som du skriver.

Tack för en bra text, och jag kan även tipsa om den här debatten mellan pastor Ulf Ekman och Humanisten Christer Sturmark:
mms://stream.bahnhof.net/livetsord/Onsdag/Sve/debattUE0803051900_sv.asf

andersbwestin sa...

Elin
Vad menar du med Gud och Jesus.

Är det i första hand virtuella känslokonstruktioner inne i ditt huvud eller anser du att det är något verkligt.

Jag som är naturvetare kräver signalteoretisk logik för att kunna tro på något icke bevisat.

Jag börjar min logikkedja för Big Bang och sedan skall den hålla ihop under alla 13,7 miljarder år. Annars får det vara.

Det här är en sådan typ av reflektion som jag avkräver mig själv och mina medmänniskor:

http://andersbwestin.wordpress.com/2009/04/10/ar-gud-dataprogrammerare-eller-pianist/

Anna sa...

Tack för ett intressant inlägg. Jag har varit "frikyrkokristen" hela mitt liv och trivs bra med det och delar den tro frikyrkan står för (vilket jag uppfattar det som att du inte direkt gör). För mig innebär det du skriver att jag ännu mer vill hålla på min tro, relationen med Gud och på det sätt jag lever.

Anonym sa...

Du skrev: Humanisterna vill ifrågasätta den religiositet som fortfarande präglar vårt samhälle.
Svar: Ja, det är väl hög tid att ifrågasätta!
Kolla lite på vad som händer i Iran idag (i Guds namn)!
Skäms på dig som skriver något sådant!

Grovt Initiativ sa...

Wow Anonym, du har så många fel.

1. Den utländska religiositeten, särskilt i mellanöstern, kritiseras dagligen. Get it straight yo.

2. Det som händer i Iran idag är tvärtom förvånansvärt lite kommenterat vad gäller Guds namn eftersom protesterna gäller ett val som i vilket fall hade gett samma teokrati. Eller menar du att protesterna sker i Guds namn? Get it straight yo.

3. Det finns många sätt att kritisera religionens inflytande på. Ingen har sagt att det inte får göras, ska göras, men sättet Humanisterna gör det på är Arr to tha Ogant. Get it straight en gång till yo.

Clabbe sa...

Fan vad provocerad jag blir av en kvinna som knullar runt, super, röker, har lebbsex och är lite religiös och som tar sig ton och står för det. Det stör mig verkligen. Fan vad störd jag måste vara.

Anders sa...

På hemsidan bloganders.blogspot.com finns det ett bevis för en Intelligent Skapare av universum och Hans vilja med mänskligheten. Där bevisas också hur Skaparen vill att mänskligheten ska leva….

Allt gott, mvh Anders Branderud