Man vaknar utsövd, mindre förkyld, mer inspirerad, tjötar i Brunchrapporten-studion och dessutom kommer producenten in med det här utskrivna sms:et till Brunchrapporten till en.
Angående tacksamhet sammanfattar flera kommentarer till föregående inlägg det rätt bra. Det finns en gräns då tacksamheten istället blir självutplånande och för att inte tala om den där farliga gränsen, som jag alltid cirkulerar kring, där humor och ursäkt används för att ta ner det allvarstyngda i mitt mående just då. Att inte behöva ironisera över sitt mående, inte behöva avfärda hur man mår just då med att andra har det sämre och att man ändå borde vara tacksam.
Och hur talar man om de strukturer, i form av socioekonomisk bakgrund och nuvarande situation samt kön, som både format en och stoppar en/gör det lättare för en utan att bli gnällig och utan att bli vad det individualiserade samhället benämner som ett "offer"? Jag tycker att det är skitsvårt. Fortfarande.
Men andra dagar, bättre dagar, kan jag hursomhelst kombinera tacksamheten med en stolthet över mig själv och framförallt ett jävlaranamma. Idag är en sådan dag igen, tack och lov.
2 kommentarer:
jag älskar brunchrapporten, det är den bästa delen av mitt jobb, att jag kan lyssna på p3 och er hela dagarna!
Kanske är att tala om förutsättningar ett sätt att komma ifrån det determinerande och låsande i ”offer”. Försöka se det mer dynamiskt än passivt.
Vi har väl alla ett ansvar för att se till att människors förutsättningar blir jämnare, och att vi inom dagens system hjälper människor med sämre förutsättningar. På en högre politisk nivå. Och det är strukturer man inte ska förringa eller ignorera, men…
Samtidigt tror jag att vi personliga ansvar för att se vår sociala konstruktion som något vi har att förhålla oss till, något att utgå ifrån, men också något att arbeta ifrån. Att enbart hänvisa till sina sociala förutsättningar, som det innebär att ta på sig offer-rollen, är också att befästa dem och att ytterligare förstärka bilden. Att begränsa sig själv utifrån begränsningar man uppfattar att andra tvingar på en. Så det personliga ansvaret handlar i stor utsträckning om att ifrågasätta de begränsningar och regler man själv ställer upp för sig själv och andra och fråga sig vad de grundar sig på. Lite vardags-KBT och självbefrielse. Mitt förhållande till min sociala situation får också effekter på hur jag bemöter andra människor, så det kan vara ett sätt att också göra det politiska på en privat nivå. För jag antar att de måste gå hand i hand.
Skicka en kommentar