The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.
Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.
Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.
7 kommentarer:
Fint ändå, att folk känner. Att man vill dela det med andra...
Michael är vår tid Elvis.
Tittar man på de bådas karriärer finns ganska slående likheter. Både blir gigantiska, kallas för kung, och blir ikoner för sin tid. Men så efter ett tag går karriären utför, båda blir mer och mer exentriska (för att inte säga bisarra). Ingen av dom växer aldrig riktigt upp.
Elvis blir under sina sista år fet och trött, en pajas. Michael blir visserligen inte fet men betraktas av många under sina sista år som en pajas.
På något sätt känns det lite kusligt att Michael en gång i tiden dessutom var gift med Lisa Marie
Om du inte har läst det blogginlägg jag skrev om detta i natt så tycker jag det är skrämmande att vi formulerar oss så lika den här gången. Har du det?
Jag tippar på att vi äntligen kommer få höra mindre om pedofilanklagelserna och det är jävligt skönt att slippa.
Menar du allvar med att du inte tror han vann nya fans efter Dangerous? Jag känner folk som föddes efter Dangerous kom, och som älskar Michael. HIStory har fantastiska låtar. Invincible är ett bra album som sålt ca 10 miljoner.
Självklart har Michael Jackson fått miljontals nya fans efter Dangerous.
Jag läste på DN alldeles efter att det kommit upp innan midnatt, då det egentligen inte var säkerställt att han var död om jag förstått saken rätt. Jag läste, surfade lite, någon tår föll och sedan gick jag och lade mig. Jag inser att jag inte förstod riktigt, för idag har jag grinat minst 20 ggr, på ett sätt som känns rätt omotiverat om man ska se rationellt på det. Men jag tror att vi hänger ihop, det finns energier i luften och vi snappar upp det och det blir värre, och jag har också läst och sett andra berätta samma sak idag: de begriper inte riktigt varför de inte kan sluta lipa.
Jag gick i 9:an när Thriller kom. Jag är som de flesta, jag hängde med tills det blev för mycket i media (alltså t o m Dangerous :-). Men jag har försökt låta bli att göra narr av honom, jag har hela tiden begripit att det inte kan ha varit lätt att vara Michael Jackson.
Oavsett: en av de allra mest begåvade, inflytelserika artister som klivit omkring på det här jordklotet.
Jag minns hur och var jag fick veta att Elvis dött - det gör nog många i min generation (född 66). Vi var och badade på Köpingsviks strand, vid Borgholm, jag sprang upp till kiosken för att köpa en glass pch löpsedlarna ropade ut ELVIS DÖD. Även om vi inte hade några skivor med honom hemma så kändes det hur stort det var.
Jackson har jag inte något speciellt förhållande till som artist, hans låtar och dans har betytt rätt litet för mig (liksom Madonna f ö). Hade det varit Prince, Bowie, Tori Amos eller Neil Young hade det träffat på ett annat sätt. Efterspelet kommer nog tyvärr att bli rätt snaskigt och mycket komplicerat, det blir tusen rättegångar, arvs- och bolagstvister och säkert en flod av böcker och intervjuer även om media just nu håller en rätt seriös linje. Men visst, jag respekterar hans fans och deras sorg.
Skicka en kommentar