9 x juni

2000: Jag är olyckligt förälskad i en av mina närmaste tjejkompisar. Åker till Hultsfred med hela det gänget och försöker komma över hjärtesorgen med häxblandningar och främmande män.
Bråkar med min dåvarande bästis och låtsas som om vi inte växt ifrån varandra, samtidigt som vi inte kan vara med varandra. Äter antidepressiva, dricker Guntrum. Missar alla spelningar.

2001: Jag och flickvännen bestämmer oss i sista stunden för att sälja våra Hultsfredsbiljetter och missar därmed Kents legendariska spelning på den festivalen. Följer istället med mitt Ung Vänster-gäng till Göteborg för att demonstrera. Inga spårvagnar går och vi får promenera ut till Frölunda där vi ska bo. En av mina Ung Vänster-kamrater säger i telefonen att "de är de jävla anarkisternas fel" inne på vänstercaféet Publik och blir tillsagd av personalen. Fredagskvällen är strålande vacker. Massiv uppslutning, fantastisk stämning. Efteråt kommer människor springande från Vasaparken, säger att polisen har öppnat eld. Stämningen byts i panik. Några av oss hamnar mitt i polisavspärrningar och blir borttransporterade. Vi andra går till skolan. Jag får hög feber. Ligger i feberdimmor och hör nyhetssändningar och hetsiga diskussioner på avstånd.
Dagen därpå regnar det. Inte lika stark demonstration. Sorgstämning. Jag och flickvännen tar tåget hem tidigare på grund av min feber. På Centralstationen blir vi utskällda för att vi förstört Göteborg.

2002: Jag tar studenten en strålande varm dag. Jag och flickvännen håller på att växa ifrån varandra och göra slut, men låtsas som om det inte är så. I ren protest mot allt det politiskt svartvita som präglat min tillvaro i flera år, alla alternativa människor med deras normer, åker jag och en av mina vänner till Kos istället för till Hultsfred.
Jag minns mest tequilarace, muckande lumparkillar och Bacardi Breezer. Var ledsen emellanåt och längtade hem, men då började jag supa igen. Flickvännen hörde knappt av sig, jag förstod att hon ville göra slut. Jag flirtade med andra och drack mer tequila för att inte tänka på det.

2003: Pojkvännen, han som är min stora kärlek, tar studenten. Samma dag som Kent spelar på Stadion. Vi grälar och jag försöker förklara att Kent är lika viktiga för mig som han är. Kompromisen blir att jag är med på hans mottagning och sedan tar flyget ner till Stockholm för att se Kents svulstiga, urkassa Stadionspelning. Dagen därpå kommer pojkvännen ner. Vi åker till en liten grekisk ö utanför Aten. Ägnar veckan åt att bada, läsa, promenera, äta grekisk sallad, dricka vin och hotelligga. Jag är storslaget förälskad.
En kväll går vi upp till en bar som ligger på ett berg med utsikt över havet. Solen håller på att gå ner, vattnet är röddränkt. Vi dricker San Fransisco i samma nyanser som solen och havet. Pojkvännen ber mig blunda. När jag öppnar ögonen har han trätt ett trähalsband om min hals. Jag har ett brunt, han bär ett blått. Våra förlovningshalsband, som får räcka tills vi har råd att köpa ringar. Jag blinkar bort lyckotårarna i mina ögon.
Så sitter vi där, med våra billiga grekiska halsband och sockriga drinkar och ser på när solen går ner i havet.

2004: Jag har gått ner femton kilo och tänker bara på mat och att låta bli att äta. Bor i Bergsjön med Norrlandskollektivet. Äter bara persikor och youghurt. Jobbar som hotellstäderska och tänker att allt kommer bli bra om jag bara blir lite smalare.

2005: Jag och pojkvän är sambor, jag har precis skrivit klart min C-uppsats i lingvistik om begreppet "pimp" och ägnat ett halvår åt språkvetenskap, hiphoptexter och feministisk teori. Samtidigt har jag gått i terapi, börjat förändras och utvecklas och må bra igen. Min pojkvän har börjat dra sig undan och jag låtsas som ingenting, han låtsas som ingenting.
Ser Bruce Springsteens akustiska konsert på Scandinavium. Under Fade Away kommer tårarna. Jag inser att jag och pojkvän är i big trouble och att jag inte vet om jag har makten att lösa det.

2006: Livet är spännande och fantastiskt. Jag har träffat många nya vänner, börjat hänga i ett nytt gäng. Upptäckt att människor attraheras av mig. Hånglar med andra bakom ryggen på pojkvännen, är ute mest hela tiden. Skriver klart min D-uppsats och får jobb på Sahlgrenska. Ska ha mitt första riktiga jobb någonsin. Inuti skaver tvivlen om jag och pojkvännen faktiskt kommer att klara den här krisen. Om jag ens vill att vi ska klara oss igenom den.

2007: Jag är trött och ledsen, sömnlös och rastlös. Jag flyttar in i samma hus som min bästa vän och vi startar Singelpakten i Majorna. För att täppa igen hålet inuti av sorg efter expojkvännen, ensamheten och framtidsförvirring dricker jag väldigt mycket alkohol, skriver behövande mail till LSM och dejtar fem män samtidigt. Tillslut bestämmer jag mig för att en av dem får bli min pojkvän. Det håller i fem svajiga månader.

2008: Jag är utarbetad och börjar ännu en sommar på Sahlgrenska. Har en fantastiskt vacker sommarvecka med mina bästa vänner, dricker drinkar och ligger med en vacker man. Resten av juni ägnar jag åt att läsa avhandlingar, sitta vid maskinen på jobbet och smsa till och längta efter den vackre mannen som åkt till Norrland.

2009: Jag är sanslöst lycklig. Jag har en sommar av projekt, radiojobb och texter att skriva. Jag känner världens bästa människor. Och jag har en relation med en helt fantastisk människa som faktiskt kommit mig på riktigt nära och valt att stanna där ett tag.