Mera runk för skattepengarna!

Jag är mycket glad över att Åsiktstorped har sammanfattat vår diskussion om de där skattepengarna som går till Dirty Diaries.

Från föredetta älskare hör man sanningen

"Andra i min bekantskapskrets har börjat skaffa bostadsrätter och barn. Du sitter på Twitter och uppmanar mediakvinnor att skicka bilder på sina bröst i utbyte mot kaksmulor. Du lever liksom i en egen liten galaxy far far away."

Men beställer blogginlägg av andra, det gör jag

Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang).
Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.

Uppdatering:
Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.

M.J. och vårt behov av kollektiv sorg

Twitter, bloggar, alla nyhetsredaktioner går plötsligt på högvarv mitt i sommarvärmen.
The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.

Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.

Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.

Vår första egna hashtag

De flesta relationer har vissa hållpunkter som man kommer att komma ihåg. Sådant som utvecklade relationen och på olika sätt gjorde att den tog en annan skepnad. Av mina och Gustavs ca fyra månader ihop skulle jag hittills vilja räkna några av dessa som de primära milstolparna i relationen:
1.Jag outar oss som par i bloggen.
2. Jag flyttar till en lägenhet med trådlöst bredband. Nu kan båda surfa samtidigt! Vi behöver inte umgås, vi kan internetta tillsammans istället!
3. Gustav skaffar twitter och vi börjar kommunicera via 140 teckens-meddelanden, även när vi sitter mittemot varandra.

Imorgon sker nästa hållpunkt. Det är då vi åker till Linköping tillsammans för att under helgen bo hos min syster, där även mina föräldrar befinner sig.
Det stora är alltså inte att Gustav ska träffa mina föräldrar, utan faktumet att vi båda kommer att twittra om det. I realtid. Och det största av allt: Vi planerar att ha en egen hashtag för händelsen.
Följ oss på twitter.com/elingrelsson och twitter.com/GrovtInitiativ.

Helena Bergman är så jävla bra!

Läs till exempel det här och det här.

Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.

Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.

Diskussioner som inte görs rättvisa i Twitterformatet

Jo, Gabriel. När jag påstår att The Emperor,i Star Wars III, faktiskt är den enda postmodernisten i sammanhanget hänvisar jag till det han säger till Anakin när han försöker få honom på sin sida.
Anakin påstår att Jedis är goda och The Emperor svarar med att godhet är ett relativt begrepp.
Han är ju den enda som framhäver såväl godhet och sanning som både relativistiskt och subjektivistiskt.
The Emperor säger aldrig rakt ut att han står för någon slags absolutism och att det finns en dikotomi mellan godhet och ondska. Istället framhäver han kampen som man utkämpar med sig själv när man har The Force. Det är Anakins tolkning när han i slutet parafraserar George W. Bush i samtalet med Obi-Wan Kenobi och säger att om du inte är med mig är du min fiende. The Emperor säger aldrig någonting dylikt.
Det är också Obi-Wan Kenobi som ålägger The Siths med absolutism och dikotomiskt tänkande när han svarar Anakin att Only a Sith deals in absolutes. Oh really? Är det några som har en mindre komplex relation till godhet/ondska så är det väl The Jedis. Däremot är ju de övertygade om att de är good guys och duktiga på att utmåla fienden som the bad guys och kan således använda sig av en sådan projicering som att det är fienden som dealar med absolutes för att framhäva sig själva. Smart politisk argumentation från deras sida.

Jag säger inte att The Jedis inte också har issues med att slåss med the dark side of the force. Det är ju delvis därför jag älskar Star Wars. Det finns ingenting ont och gott utan båda delarna existerar i en och det är rädsla, ilska och dylika känslor som gör att man utnyttjar kraften på fel sätt. Men det som kanske irriterar mig med The Jedis fullständigt ologiska projicering, där de menar att de inte reagerar i termer av godhet och ondska, är deras underdogpositionering där de samtidigt framhäver sig själv som bättre. Genom att inte sträva efter makt, utan istället godhet och balans, rättfärdigar de sin dikotomi på ett sätt som The Siths och Imperiet inte kan göra.

Don't belive the hype

Eller fan.

Eftersom jag gillar den där underdogpostitionen där man är avvikande, står emot hypen och sätter sig på tvären bestämde jag mig ju redan från början att jag fan inte skulle skaffa twitter.
Dessutom var jag inte en av de första som skaffade twitter. Facebook var jag ute väldigt tidigt med, långt innan hypen. Då är det en helt annan sak. Man kan liksom inte komma in i coola gänget när hypen redan är skedd och gänget har formats. Då blir man ju losern som ba "hallååå får jag också vara med?".
Alltså. No twitter for me.

Sedan satt jag i Kvällspassetstudion med Soraya i tisdags. Strax innan sändning satt hon med rosor på kinderna och någonting hetsigt i blicken. Hon satt och twittrade.
- Neej, jag kommer aldrig att falla dit, sa jag.
- Jag tänkte likadant, sa hon och log innan hon lyriskt började berätta om att följa Snoop Dogg och adda hit och dit och bedyrade att det inte alls var försent att börja twittra. Om en månad ja. Men inte nu.

Också sitter man överhopad med jobb och helt plötslig stress och borde börja skriva en text och Isabelle Ståhl blir med twitter och fan.

Fan.