Att vilja vilja ha barn, men inte kunna

- Du är fortfarande så ung, det där går över, sa de till mig när jag var i övre tonåren och bestämt hävdade att jag inte ville ha barn.
- Det där brukar ändras med tiden, sånt tänker man ju inte på nu, sa de när jag blivit lite äldre och redan efter någon månad med min dåvarande pojkvän förklarade att jag inte ville ha barn.
- Nu är det ju så att kvinnan är den som föder barn, oavsett hur jämställt du lever kommer du inte att komma ifrån det, sa mamma när vi förra sommaren hade en diskussion om heterorelationer och barnafödande.

Om några månader fyller jag 26 år. Runt om mig börjar mina gamla vänner få barn, mina vänner pratar om barnalängtan och planerar hur många år det kan dröja innan de ska skaffa barn. Somliga planerar Danmarksresor och andra pratar om förlossningssmärtor som "något som man kommer att glömma så fort barnet läggs i ens famn".
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag har väntat på att det ska kicka in. Den där känslan, den där biologiska klockan. En tanke om att någon gång i framtiden, ja då jäklar. Jag ser gravidmagar överallt, läser bloggar om förlossningar och bebisar och eftervård och jag försöker förstå.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag är fortfarande bara sugen på en Jack Russell-terrier.

En gång i tiden var det ett statement, någonting som jag kunde debattera feministiskt och idealistiskt i timmar om. En obstinat läggning som kraschade en och annan heterorelation när jag uttryckte mitt avog mot barnafödande och barn i största allmänhet, men lika väl var väl det i så fall.
Nu är det varken ett statement eller någonting som gör mig obstinat längre. Jag blir bara orolig och ledsen. Jag känner mig inte som en dålig kvinna för min uteblivna längtan efter moderskap, för det skiter jag fullständigt i. Men jag känner mig som en dålig människa och det är mycket värre.

Jag önskar att jag inte var livrädd för att släppa på kontrollen över min kropp och tillåta den att vara havande, att jag inte vaknar på nätterna ibland skrikande och svettig efter ännu en mardröm över att tvingas genomgå en förlossning. Jag önskar att inte bara tanken på en gravididet gör mig iskall och livrädd, att tvingas vara svag och behövande och vara i andras vård som ska ta hand om ens kropp. Att tvingas ge upp sin kropp för någonting annat, att min kropp inte längre är min utan ska mätas och kontrolleras och sedan genomgå en vidrig, vaginal förlossning för det ofödda barnets bästa.
Jag önskar att jag inte var livrädd för föräldrarollen och ännu mer ointresserad av den. Att jag bara ser den som en bundenhet och ett ansvar som jag aldrig skulle kunna leva upp till.
Jag önskar att jag inte hade sådana problem med kvinnlighetskraven som uppkommer i och med gravididet och barn. Att helt plötsligt vara en kvinna och inte kunna tillåta mig själv att känna samma neutrumroll som jag annars gör. Alla krav som skulle uppkomma i och med detta, jag som blir freaked out bara av ett besök hos barnmorskan för att få nya P-piller för att det skriker "du är kvinna" i varenda struktur i väggarna där.

Jag önskar att jag kunde börja längta nu, som andra gör.
För mardrömmen finns där. Att vara den som faktiskt på riktigt inte vill. Se ännu fler relationer kraschade när jag inte vill ha barn. Vara den enda i kompisgänget som inte skaffar ungar. Och sedan kanske ångra mig när det är försent.

En riktig kvinna längtar efter mjölkstockning.

Men sen öppnas dörren ut för sista gången och jag går med ett stort leende och famnen med blommor och presentkort därifrån. Extraanställd är en helt annan sak, min heltidsanställning på kontorsarbetet där jag frustrerat sönder mig själv är över.
Åker hem och häller upp en martini on the rocks. Lägger mig i soffan och sippar martini med Talib Kwelis Hostile gospel och Commons Forever begins på repeat i stereon. Vackra män som rappar över beats, stråkar och körer om rättvisa, fred och inre frid medan martinismaken fyller munnen – livet blir inte bättre än så.
Och det kommer att bli stressigt och det kommer att bli jobbigt och jag kommer att klaga sönder era öron och ögon över min dåliga ekonomi och min oförmåga att prioritera. Jag vet det. Precis som när jag berättar om mitt tidsschema och den hemmagjorda planeringskalender som täcker halva köksväggen och Lena ser på mig och säger att det ju inte är konstigt att jag inte sover på nätterna.
Men jag ligger där med vackra beats i öronen, ord om grains of spiritual sand och martinismaken och det är friheten och en känsla av unnest över att få göra precis det jag mest av allt vill. Den här hösten är ju faktiskt ett unnande. När jag sitter där på förmiddagen och överväger om jag ska åka hem tidigare från textsamtalen i Motala för att inte missa seminariet om kön och klass är det omöjligt att inte slås av det. Det här är hösten då jag slipar svärden och sparkar uppåt och gör allt det jag inte trott på under så lång tid möjligt. Fan, nu tänker jag lyckas alltså.

Uppfylld av karriärtankar börjar kvällen med Hanna och Malin, fortsätter på Kings head och Maja kommer dit och mannen kommer dit och vi är fulla och korkade saker flyger i luften och landar någonstans där vid halv tre-tiden på natten, efter att vi fylledansat tryckare i vardagsrummet till Smiths There is a light that never goes out. Det är då vårt första riktiga – jag menar riktiga som i inget konsekvenstänk i vad man säger och få försök till mogen konfliktlösning – gräl äger rum. Flera timmar av diskussioner och gräl, en stunds samtycke i att vi är olika puss och bra så och sen blossar det upp igen. Olika världssyner och framtidsplaner som krockar.
Jag tror vi slutar vid fem på morgonen när han skriker att okej var sur då men jag är i alla fall kär i dig barasåduvet och lägger sig på andra sidan.

Allting grundar sig i barndiskussionen. Han som längtar efter barn, jag som längtar efter karriär. Jag som ser barn och ser små konstiga varelser omöjliga att prata med och på sin höjd irriterar en till vansinne på X2000 eller Stena Line-färjor. Jag som ser barn och ser en förstörd kropp och ett söndertrasat underliv. Jag som ser barn och ser bundenhet, förstörda karriärmöjligheter, stress och oro, oförmåga att någonsin kunna förverkliga sig själv, en massa hinder. Han som bara ser kärlek.
Som vanligt finns det något djupare under all min politiska retorik om feministiska livsstrategier, barn som grunden till ojämnställda förhållanden, en redan överbefolkad värld och det totalt själviska i att trots detta sätta ännu en energikrävare till denna jord, heteronormativiteten och kärnfamiljsvurmande.
I det djupare finns en ångest och en rädsla.
En rädsla för mig själv, för min oförmåga att vara En riktig kvinna. En riktig kvinna längtar efter barn, pratar ibland lite leende om sin biologiska klocka, säger att om fem år blir det såklart barn. Kan se barnen i en framtid och längta efter den. En riktig kvinna anser att gravid vill man ju ändå vara någon gång och förlossning, jamen det går ju och vaginal förlossning är det mest naturliga och det ska jag väl klara. En riktigt kvinna tittar på barn med en leende gulleblick och en riktig kvinna kan se sig i ett sammanhang där hon kysser sina egna barn god natt. En riktig kvinna får inte the creeps av tanken på barnmorskor och mödravårdscentraler. En riktig kvinna kan tänka sig att offra ett halvår av sin karriärtid åt att vara hemma med ett barn. En riktig kvinna tänker barn och tänker kärlek.
Jag förstår inte barn. Jag längtar inte efter dem. Jag längtar efter applåderna när jag disputerat med min avhandling, att se mina romaner i bokhandlarna, helsidesartiklar i DN Kultur. Jag längtar efter vitalt och självständigt liv där jag har bara mig själv att ta hand om och ta hänsyn till. Ett liv där jag som medelålders fortfarande är obunden och hinner med mig själv och alla de vänner och familj som jag älskar. Jag längtar efter en Jack Russell-terrier att ge all min kärlek till och jag längtar efter att ha massor av tid att ge till vänner, bekanta, mig själv och världen. Jag tvekar över om jag någonsin kommer vilja ha barn. Jag är en fruktansvärt dålig kvinna och jag skäms någonstans över mig själv.