Men sen öppnas dörren ut för sista gången och jag går med ett stort leende och famnen med blommor och presentkort därifrån. Extraanställd är en helt annan sak, min heltidsanställning på kontorsarbetet där jag frustrerat sönder mig själv är över.
Åker hem och häller upp en martini on the rocks. Lägger mig i soffan och sippar martini med Talib Kwelis Hostile gospel och Commons Forever begins på repeat i stereon. Vackra män som rappar över beats, stråkar och körer om rättvisa, fred och inre frid medan martinismaken fyller munnen – livet blir inte bättre än så.
Och det kommer att bli stressigt och det kommer att bli jobbigt och jag kommer att klaga sönder era öron och ögon över min dåliga ekonomi och min oförmåga att prioritera. Jag vet det. Precis som när jag berättar om mitt tidsschema och den hemmagjorda planeringskalender som täcker halva köksväggen och Lena ser på mig och säger att det ju inte är konstigt att jag inte sover på nätterna.
Men jag ligger där med vackra beats i öronen, ord om grains of spiritual sand och martinismaken och det är friheten och en känsla av unnest över att få göra precis det jag mest av allt vill. Den här hösten är ju faktiskt ett unnande. När jag sitter där på förmiddagen och överväger om jag ska åka hem tidigare från textsamtalen i Motala för att inte missa seminariet om kön och klass är det omöjligt att inte slås av det. Det här är hösten då jag slipar svärden och sparkar uppåt och gör allt det jag inte trott på under så lång tid möjligt. Fan, nu tänker jag lyckas alltså.
Uppfylld av karriärtankar börjar kvällen med Hanna och Malin, fortsätter på Kings head och Maja kommer dit och mannen kommer dit och vi är fulla och korkade saker flyger i luften och landar någonstans där vid halv tre-tiden på natten, efter att vi fylledansat tryckare i vardagsrummet till Smiths There is a light that never goes out. Det är då vårt första riktiga – jag menar riktiga som i inget konsekvenstänk i vad man säger och få försök till mogen konfliktlösning – gräl äger rum. Flera timmar av diskussioner och gräl, en stunds samtycke i att vi är olika puss och bra så och sen blossar det upp igen. Olika världssyner och framtidsplaner som krockar.
Jag tror vi slutar vid fem på morgonen när han skriker att okej var sur då men jag är i alla fall kär i dig barasåduvet och lägger sig på andra sidan.
Allting grundar sig i barndiskussionen. Han som längtar efter barn, jag som längtar efter karriär. Jag som ser barn och ser små konstiga varelser omöjliga att prata med och på sin höjd irriterar en till vansinne på X2000 eller Stena Line-färjor. Jag som ser barn och ser en förstörd kropp och ett söndertrasat underliv. Jag som ser barn och ser bundenhet, förstörda karriärmöjligheter, stress och oro, oförmåga att någonsin kunna förverkliga sig själv, en massa hinder. Han som bara ser kärlek.
Som vanligt finns det något djupare under all min politiska retorik om feministiska livsstrategier, barn som grunden till ojämnställda förhållanden, en redan överbefolkad värld och det totalt själviska i att trots detta sätta ännu en energikrävare till denna jord, heteronormativiteten och kärnfamiljsvurmande.
I det djupare finns en ångest och en rädsla.
En rädsla för mig själv, för min oförmåga att vara En riktig kvinna. En riktig kvinna längtar efter barn, pratar ibland lite leende om sin biologiska klocka, säger att om fem år blir det såklart barn. Kan se barnen i en framtid och längta efter den. En riktig kvinna anser att gravid vill man ju ändå vara någon gång och förlossning, jamen det går ju och vaginal förlossning är det mest naturliga och det ska jag väl klara. En riktigt kvinna tittar på barn med en leende gulleblick och en riktig kvinna kan se sig i ett sammanhang där hon kysser sina egna barn god natt. En riktig kvinna får inte the creeps av tanken på barnmorskor och mödravårdscentraler. En riktig kvinna kan tänka sig att offra ett halvår av sin karriärtid åt att vara hemma med ett barn. En riktig kvinna tänker barn och tänker kärlek.
Jag förstår inte barn. Jag längtar inte efter dem. Jag längtar efter applåderna när jag disputerat med min avhandling, att se mina romaner i bokhandlarna, helsidesartiklar i DN Kultur. Jag längtar efter vitalt och självständigt liv där jag har bara mig själv att ta hand om och ta hänsyn till. Ett liv där jag som medelålders fortfarande är obunden och hinner med mig själv och alla de vänner och familj som jag älskar. Jag längtar efter en Jack Russell-terrier att ge all min kärlek till och jag längtar efter att ha massor av tid att ge till vänner, bekanta, mig själv och världen. Jag tvekar över om jag någonsin kommer vilja ha barn. Jag är en fruktansvärt dålig kvinna och jag skäms någonstans över mig själv.
Att samtala om poesi på scen
8 timmar sedan
10 kommentarer:
Elin, Elin!!! jag förstår precis all din rädsla, men för i helvete: du är den bästa jävla kvinna jag virtuellt stött på! jag mår sjukt bra av att vara anonym men vetskapen om att vi lever i samma stad får mig att känna att this is the shit, man kan bo här, man kan bli/vara genusvetare och bli nåt!
okej, nu svamlade jag och det var inte meningen, men meningen är: du är fanimej grym. på typ allt. och du inspirerar. du får folk att tänka. jag suger girigt i mig dina ord med förhoppningen om att kunna använda dem själv. om inte annat så svävar de omrking inuti, som en behaglig känsla av att någon annan också förstår.
ano: gud tack. jag blev så himla glad nu.
varför ska en riktig kvinna vilja ha barn? tycker förresten det där med kvinna och man är nånting knasigt. det är ju bara könen som skiljer oss åt. sen kan jag/du/någon annan må mycket bättre av att stå och mecka med en bil än att stå vid spisen och göra blåbärspaj hela dagarna, liksom tvärtom. liksom med barn. om din man vill ha barn och inte du, så är det precis lika mycket situation som kan bestå mellan en annan man och en annan kvinna, där kvinnan vill ha barn och inte mannen. varför ska kvinnan inte kunna få säga att hon vill satsa på karriären och inte vilja ha barn? varför måste alla älska barn? för klart som fan du är kvinna. tycker du dessutom att du är en bra kvinna, så är du jävligt bra nog att kunna säga; nej, jag vill inte ha barn. för varför, varför ska man skaffa barn om man egentligen inte ens vill? vi måste inte föröka oss längre. människan väller ju redan över. och jag personligen ställer mig fortfarande frågor varje gång jag ser nyfödda i tidningen; hur vågar dom? hur vågar dom sätta barn på den här jorden nu? hur kommer dom att få växa upp? kommer dom någonsin att få se annat än regn och kvava nätter? kanske låter sjukt pessimistiskt, men då är jag fan en pessimistisk kvinna. och kvinna är jag, eftersom jag har ett kvinnligt kön. jag älskar barn, men det är inte ett tecken på att jag har en pulla och inte en snopp. klart som fan du ska försöka uppfylla och sträva efter dina mål och din längtan, och inte behöva skaffa barn bara för att "det är så det ska vara" eller att det är så det var förut. vi lever inte längre i den tiden.
gör din grej elin. gå inte efter några normer om du inte vill. du är en stark kvinna, som fan, om du gör precis som du vill och känner och inte ger efter. och en jack russel är minst lika kvinnligt som manligt. dessutom, puppies är också bebisar.
ano; ja visst är det knasigt. men det är ju ett faktum att det är betydligt mkt mer provocerande om en kvinna inte längtar efter barn än om en man gör det. tyvärr är det så det ser ut.
jag är jättefascinerad av att mannen och hans killkompisars samtalsämnen handlar jättemycket om drömmar om en framtid om pappaledighet, barnvagnar och gemensamma bebisfikor. medan jag och mina tjejkompisar mest pratar sex, fylla och ragg och pratar vi framtid pratar vi utbildning och karriär. det ger väl något slags hopp om en förändring i könsstrukturerna.
jag tänker också på det där med barn och hur framtiden ser ut. hur vågar man sätta barn till en värld som är så osäker och håller på att förstöras? vad är det för liv man kommer att ge dem? men då är man pessimist.
framförallt blir jag provocerad av att människor som inte vill ha barn ses som egoistiska och mindre kärleksfulla. jag känner flera kvinnor som valt att inte skaffa barn och som lever fullständiga, rika liv och ger massor av kärlek. att skaffa barn är en egoistisk tanke som till stor del handlar om självförverkligande och sprida sina gener vidare. att skaffa barn är ingen rättighet, som en klok vän sa igår. ändå är det den som väljer att hoppa av skaffa barn-normen som ses som egostisk.
WORD.
jag kunde verkligen inte ha skrivit det bättre själv. jag håller med dig till fullo. så jäkla klockrent.
och som du skrev, kanske är det påväg att ske en liten förändring bland könsstrukturerna. jag hoppas. fortsätt reppa självständiga, kloka (och kärleksfulla) kvinnor, du och dina tjejkompisar. jag har ett likadant tjejcru' här jag med. såna är de bästa.
mina barntankar handlar om tvärtom-känslor. som bara en jättelängtan som känns okontrollerad, som något jag inte kan styra över. den har funnits där i flera år, och den liksom krockar med karriärplaner och drömmar. problemen blir därför helt annorlunda.
ano; jamen eller hur? tack.
panso; fast samtidigt. barn behöver ju inte krocka med karriärplaner och drömmar. de flesta skaffar inte barn förrän de är över trettio numera. njut av att ha din längtan istället, jag avundas dig.
oh, det är påminnande tankar jag hade före mitt avhandlingsskrivande. Det är som om barntanken ställs mot avhandlingen och karriären (vilket cyniska jag tror att den gör mer än vad man säger).
Om man vil ha barn vill man väl vara med dom? Och låta dom ta tid? Bara för att vårt normsamhälle säger att män kan vara bra pappor på tre månadersledighet, betyder det ju inte att du kommer se på dig som en bra mamma för det?
Stressa inte med det. Låt det ta sin tid, en dag kanske du står där och vill ha barn?! Eller så inte? Huvudsaken är väl att du trivs i situationen och inte finner att du skaffar barn bara för att folk påpekar att det, det är vad som gör dig till en riktig kvinna.
(Jag gillar bloggen massor! Har dock inte skrivit ngt i kommentarerna förut eftersom jag inte känner dig. Men det här kan jag relatera till.)
chall: ja, det tror ju jag med. barn vs karriär, att de ändå kommer att krocka. eller så försöker man sammanfoga dem och bränner ut sig totalt på kuppen istället. barn ska få ta tid, få all fokus, man ska vara redo att lägga den tiden och det fokuset.
jag är det inte nu, men kanske om tio år. det här är mina prioriteringar just nu, men det är inte alls säkert att jag känner samma sak då. jag bara beundrar och avundas de människor som redan nu längtar efter barn.
Men det behöver väl inte bara handla om problem med självförverkligande och karriär, detta med att välja bort barn?
En del vuxna tycker inte om barn helt enkelt, iallafall inte så mycket att de vill ha egna.
Då är det väl jättebra om de låter bli att skaffa barn, ett val massor av människor runt om i Världen inte har.
Jag känner mig inte ett dugg provocerad eller störd av kvinnor som bestämt sig för att välja bort barn, trots att mitt eget barn är det bästa som hänt mig och jag aldrig skulle vilja ha ett liv utan barn. Var och en måste få välja själv!
Skicka en kommentar