För andra veckan i rad blir jag hemskickad tidigare av en kollega.
- Du mår ju inte bra, säger hon där jag sitter i receptionen och stirrar ut i tomma intet efter att ha stressrusat en hel dag med disträskallen och försökt göra rätt.
Jag mår ju inte bra och allting är sådär intensivt att jag inte orkar eller hinner med. Skrivarkursen drar igång med nya uppgifter och Stina från institutionen mailar, säger att måndag kan vi väl ha ett möte och gå igenom din ansökan, var beredd med idéer på hur din ansökan ska förändras och se ut. Det är sista veckan på jobbet och chefen som undrar när jag kan komma in och jobba och chefen från gamla jobbet som ringer och undrar om jag kan börja jobba hos dem nästkommande vecka och det är alltid någon som hör av sig och vill träffas varje dag och det är han som jag är kär i och som jag inte hinner vara den jag vill vara för och det är träning, tvätt och städ och matlagning och ekonomi och budget och allting, allting som rusar, skenar redan nu.
På nätterna gör jag allt annat än att sova. På dagarna värker kroppen konstant, nacken skriker och strålar ut i armarna och magen är konstant uppsvälld.
Det finns en aspekt av det hela och det är naturligtvis den ekonomiska. Jag måste arbeta extra för att kunna studera, jag vill studera på högre takt än helfart för att slippa ta så mycket lån, jag måste konstant oroa mig för ekonomin för att den nästan aldrig går ihop. Det är en stor, orättvis och tung aspekt. Jag tar tillbaka det jag sagt om värdet i att extra-arbeta just nu. När en vän säger att hon kommit fram till att hon nog inte ska arbeta utanför studierna kommer ett sting av missklädsam, jobbig avund över mig. Jag vill också kunna prioritera bort det.
Det finns en annan aspekt av det. Det är den om att Fröken duktig-ränderna aldrig går ur. Oförmågan att vara en människa som någon gång lär av sina misstag och börjar proritera. Desto mer av den gamla vanliga överoptimistiska tron till min egen förmåga att vara den där moderna människan med alla jonglerande bollar. Läsa två helfartskurser samtidigt och prestera bäst, jobba med en projektansökan som ger mig en doktorandanställning, arbeta minst en dag i veckan, träna fyra gånger i veckan och äta hälsosamt, ha ett rikt socialt liv och vara en bra vän, flickvän, dotter och syster, ta hand om hemmet, utvecklas intellektuellt och hänga med i kultur- och nyhetsflöde. Klart jag kan, klart jag vill. Varför skulle det inte gå?
Ja varför? Jag ställer mig frågan när jag sitter där på golvet bland alla osorterade papper och tankar en dödstrött tisdagkväll med trötthetsflimmer, värk i hela kroppen, uppsvälld mage och gråt i halsen. Den här intensiva hösten har ju knappt börjat. Jag behöver en manual för att tampas med min egen duktighetssträvan. Mest av allt kanske en manual för att orka vara en modern människa med många bollar i luften. För jag är ärligt talat inte så bra på att vara det.
Att upptäcka uppföljaren
2 timmar sedan
4 kommentarer:
Puh. Jag blir trött bara av att läsa om duktiga-duktiga-du.
Ibland går det bra att vara o-duktig också. Och det brukar kännas ganska bra när första ångesten släpper. Försök!
Visst är det taskigt och orättvist att de som inte kämpar lika mycket hamnar ungefär på samma punkt somen själv? Har försökt sluta vara skitduktig hela tiden och tycker att jag lyckas ganska bra. Har slutat föreningsleva, fixa till andra, dubbelplugga och städa. Jag överlever ändå och jo, är nog lite lyckligare. Men det är klart att det är jobbigt att inte vara duktig och ibland undrar jag om det inte vore lättare att hoppa på karusellen igen, slippa dåliga samvetet. Sen tittar jag honom i ögonen och han ler och jo, då vet jag att det är värt det.
för mig har stress varit att eftersträva men aldrig vara nöjd. att sakna målstolpar och springa loppet men aldrig komma fram. att dräneras på kraft för ett ideal man aldrig uppnår.
jag tror att jag hittat målstolparna nu och jag ger mig själv priser varje gång jag kommer i mål. det är ingen enkel match men jag tror det börjar med att sänka självidealen till en mer mänsklig nivå, UTAN att för den skull förminska sig själv.
tack tack för att ni hjälper mig. och ang duktighet el ekonomiska faktorer - att jag läser kurser på dubbel helfart handlar om att jag bor i studentlägenhet och måste läsa uni-kurs för att få bo kvar och folkhögskolekursen läser jag för att det är en unnest jag ger mig själv. eller allt är egentligen en unnest, vilket gör det ännu svårare. att allting ju är så kul. kanske är det det viktigaste att komma ihåg? jag gör inte detta för att visa mig duktig, jag gör det för att jag någonstans tycker att det är så himla skoj och jag får göra det jag vill och tycker är roligt. lusten kanske driver stressen på flykt den med.
Skicka en kommentar