Frihet vs konformitet (att leva på kärlek och linser är också ett sätt att leva)

Och sen kommer helgen, den första lugna vita helgen då jag ska ladda mina sociala batterier, ta hand om min kropp och min plånbok och jag åker ner till Lilla Bommen, ser Äkta kärlek med Hisingengänget och Maja och det är inspiration tidig helgkväll redan där för fan Maja, kan vi inte starta vårat brudband, hiphopbandet någon gång nudå? Glädje och trötthet och hem till tvätt-tiden och jag och mannen konstaterar att egentid är viktigt, vitalt. Aldrig glömma egentiden man behöver och får ta. Konstaterar vi alltså och en kvart senare ringer han på dörren.
Det är Al Pacinos makalösa skådespeleri och mannen som kan varje replik i En kvinnas doft utantill, det är sättet hans fingrar rör sig i en linje från nacke, över halsen och nyckelbenen; sökande och målsäkert med den sortens fingerberöring jag knappt visste fanns och min gåshudade, kattspinnande kropp kränger sig och hjärtat kränger sig, suckar lyckligt bultande av alla vackra ord och målsäkra, lätta fingrar över kroppen.

Och sen kommer resten av helgen då jag går loss på boxningssäcken och hantlar i egentid när den är som bäst; urladdande träning och sedan pratar jag och Maja, vita helgen eller hur? Ja vita helgen men kanske se Navid Modiri och Gudarna och kanske en öl efter, men bara en?
Harald Treutiger, gängets internskämt som adopterades av Urkultshelgen som var ett enda långt okaaay i olika tonlägen, är för ful för TV och jag måste sms:a, Facebooklänka innan jag själv skrattar ihjäl mig och när Navid från scenen säger sitt okaay skrattar jag lika mycket igen.
En öl över nördiga samtal om Internet och mindre nördiga samtal om vänskap och kärlek och mannen och hans vän dyker upp och väl där är jag redan inne på tredje ölen och sen bär det bara av åt helt motsatt håll än vita helgen. Den avslutas någonstans där när Edvin ringt in oss till The flame på Chapmans torg, sunkkrog i sin sunkigaste bemärkelse och mitt glädjetjut när de spelar Sean Paul och sen kan vi även ha dansat till Red red wine innan de stänger och vi vill bara höra mer. Opretentiöst och lyckligt och sanslöst töntigt men skrattande kommer jag hem till mannens lägenhet och väl där snurrar våra skallar och det är inte riktigt okej att kräkas upp tills inälvorna är på väg ut hos pojkvännen man bara känt i ett par månader.
- Snälla höj musiken, låtsas som om jag inte spyr! skriker jag och sen vänder jag huvudet mot toalettstolen igen.

Vaknar upp med bultande tinningar och övertygande prat med varandra om vi måste blitt drogade också låtsas vi som om de där sju ölen och tequilan inte fanns, bara hände. Räknar pengar som inte längre finns alls, konstaterar att på kärlek och linser kan man väl också leva om man nu måste.
Manu Chao på söndagsslö volym i stereon innan en kopp kaffe blir startskottet mot IKEA. Jag fnissar fjortonårslyckligt för pojkvän med bil har jag aldrig haft förut och när han kör i 120 på motorvägen och samtidigt rappar med i Dead prez får jag lite kåtslag, lyckoslag.
Han säger något om att vara på väg, det känns som om vi är på väg någonstans, en resa, gud vad härrrligt det skulle vara, bara fortsätta mot Malmö. Fågelhjärtat bultar frihetsslag inuti mig, ja Malmö och sen Köpenhamn baby och sen vidare därifrån, kanske Berlin?
Gemensamt ögonkast över snuddandet av tanken. Inget IKEA, inget jobb, ingen vardag. Nu bara drar vi, baby okaaay? E20 mot Malmö eller svänga av mot Kållered och ett vägskäl i bokstavlig och metaforisk betydelse. Frihet eller konformitet. Ansvarslös, romantisk flykt eller vardagens ansvarstagande tillvaro. Svängen går mot IKEA där vi med armarna om varandra prisjämför köksbord och letar ekonomiskt gångbara val av speglar. Frihet vs konformitet. Det är en frihet att välja konformiteten också, att snudda vid tanken är kanske frihet nog.