För att orka fortsätta låtsas vara det de kallar normal

Och Urkult var urladdningen av tramsighet, råtöntighet, kärlek och galenskap som jag behövde för att fortsätta. Alla dessa dagar – fyra veckor - som jag har kvar då jag sitter på kontorsjobbet och blir smädad av små läkarstuderande råttor som tror de står över mig, är bättre människor bara för att sitter på en studentplats på sjukhuset och bita ihop med service minded-leendet kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då kroppen stressbultar över inlämningar, ekonomi, hemtentor och allt det där kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då det krävs av mig att jag är en normal, vänlig, service-minded, strukturerad och duktig människa kan jag tänka på Urkult.

Jag kan tänka på solnedgången vid forsen och Edvins rörda min och mannen och jag som blir lämnade ensamma där på bänken och den romantiska stunden som är vacker sådär så att skräpplockaren ursäktar sig för att han stör romantiken när han går förbi, fast som egentligen handlar lika mycket om en prestigediskussion om det är dimma eller industrirök som vi ser i fjärran (hans argument är att dimman stiger uppåt, mitt argument är att jag är från Norrland själv och dimman stiger uppåt här).
Jag ska tänka på ölen och skratten innan Svenska Akademien och konserten minns jag inte så mycket av och det handlar mindre om alkoholhalt och mer om lyckan i dans och sång. Minns liveversionen av Upp i höjden, Resa sig upp och mitt och Majas hoppande på Du kan om du vill och jag minns hur fyllemannen tar tag i mig ibland och viskar att jag är fin och vacker när jag dansar och underbar tills han ursäktar sig med att han är full och kär och då blir man sån.
Jag ska tänka på dansen i ladan, Bob Marley och Sister Nancy och äntligen får röven må bra och det är exakt det jag menade i det här inlägget, vad jag längtat efter; opretentiös, lycklig, galen dans och mitt i allt spelas Markoolios Ingen sommar utan reagge vilket blir snackisen på campingarna dagen därpå i upprörda toner, men där står två idioter och dansar och sjunger och skrattar och det är jag och Maja tills vi slutligen får med mannen och hans vän på noterna. Och det var väl kanske inte Markoolio jag hade i åtanke när jag bad om opretentiös dans, men jag bjuder på den, jag bjöd på allt just då.
Ölen i dimmig, tidig morgon med Varan-TV-citat och sedan vakna upp till en dag med slött häng i gräset där vi betraktar kontaktimprovisationen med skönt hånande uttryck. Någon kallar det tönteri, någon annan säger att det är före detta mobbade kids som aldrig fått kroppskontakt och mitt sarkasmhjärta skrattar sig lyckligt och lättat för kärleken mår bäst av lite rolig elakhet då och då.
Jag ska tänka på en lördagkväll med vinfyllan och jag och min sister in crime som rör oss från pk-vegan-hänget till Viktoriahänget till granntältshänget till Kenthänget, från camping till camping med ökande fylla och hjärtan som älskar människor som bjuder på mat, allsång och Justin-covers, vägbeskrivningar genom åkrar när vi villat fel och att vara fulla och töntiga och skita i vilket.

Jag bjuder på den. Jag bjuder på allt. Markooliodans, önska The River av mannen-med-gitarr och sen skråla med, vara fullast i bilen och skrika om att få höra hits i bilstereon, se ut som ett mumintroll i min för stora, vita regnponcho, gå fram till några och slå sig ner för att de spelar Kent, prata om kärlek och lycka och stora vackra saker som en annan lycklig, ocynisk hippie. Urladdningen; jag kanske orkar fortsätta vara det som kallas människa i det som kallas den normala vardagen nu. Ett litet tag till i alla fall.