Tillit till sin egen progression (i Socialstyrelsens folder är allt svart och vitt)

-Jag vet att jag överreagerade och att jag var otydlig med vad jag ville, jag blev bara besviken när du inte var där på den fantastiska konserten med en av mina favoritartister med mig, jag hade velat dela det med dig ju fast jag insåg det inte riktigt förrän jag var där utan dig, säger jag och förlåt säger han och det är lugnt säger jag, för jag kunde ju ha varit tydligare och jag vet att fyllan fick mig att överdriva och förlåt igen säger han, klart jag borde varit där med dig fina och sen kysser vi varandra, gullegullpratar och jag är inte ledsen, var väl egentligen aldrig riktigt ledsen över det.

Bredvid mig står hela gospelkören, de mulliga negresserna i lila dräkter med matchande ögonskugga som alltid hejar på mig när jag behöver ingjuta lite mod i mig eller applådera mig själv över något bra och som egentligen bara existerar i min knäppishjärna men ändå (annan kategori av inbillningar är paraden med blåsorkestern i färgglada kostymer och jonglerande dvärgar som dundrar in när något bra har hänt).
- Oh happy day! Oh praise the lord because Elin has hanterat en eventuell konfliktsituation på ett vettigt sätt!, sjunger de.

Det var som jag fick höra på lördagen när jag berättade att mannen just nu jobbar med psykiskt handikappade och någon tolkade det som psykiskt störda och därmed flinade och sa att det där med att arbeta med psykiskt störda var väl en bra övning inför ett förhållande med mig. Skämtet som inte tog i skrattet utan sårade istället och jag som fräste tillbaka att jag mår ju faktiskt ganska bra nu och det kanske jag kommer att fortsätta göra. Jag fick höra att jag alltid kommer att vara psykiskt labil, så nej.
Inget skratt för det var min största rädsla som blottades; rädslan för rädslan. Rädslan för att tappa greppet; sluta äta, jaga insomniaspöken på fel sätt, gå ner mig i depressionsmörker eller springa ifrån mig själv och in i väggar. Allt som jag ramlat ner i och som jag försöker krampaktigt att hålla mig från att ramla ner i igen.
Hur faller man i ett samhälle där skyddsnäten rustas ner ett efter ett? Deprimerade och utbrända mår bäst av att arbeta säger Socialstyrelsen helt svart på vitt utan människoinsikt. Sjukvården har milslånga köer och vem tror på en psykologkontakt om man inte har pengar på fickan och kan söka privat vård, att bara få en läkartid känns som en naiv utopi. Försäkringskassan som vägrar ge pengar och omprövar läkarbeslut på rutin. Allt som man måste slåss mot när man orkar slåss som minst och bara behöver ett nät som tar emot i tunga fall. Rädslan för rädslan är också en rädsla för ett nedrustat folkhems otillräcklighet.

Men rädslan för rädslan måste kombineras med ett mod. Ett mod att tro på att man utvecklas, blir starkare och bättre för om man inte har tillit till den tanken, vad ska man då möjligen kunna tro på här i världen? Jag hanterar en konfliktsituation; jag tar ett steg framåt.

Långt senare den natten viskar jag till honom att jag kommer att ha svårt att sova. Han frågar mig om inte varm mjölk hjälper och jag skrattar bitterhetsskrattet för min baby, naiva sötnos där var jag liksom i femte klass.
- Varför sover du inte om nätterna? Har du varit deprimerad?
Alla hans frågor och jag som stryker bort tendenser till orosögon med ett pekfinger över hans skäggkind.
- Jag är lite knäpp helt enkelt. Men just nu mår jag bra.