Horisonter

Jag blir tjugofyra år på lördag och först kan vi fnissa en stund åt konstaterandet att min födelsedag i år sammanfaller med firandet av Heterohatets dag. Tro mig, jag har gjort det. Sedan kan också konstateras att är det en vecka som ska vara fylld av bra saker, bra nyheter och sparkar i rätt riktning är det väl veckan innan ens födelsedag.

Från Institutionen för Genusvetenskap anser de att jag haft ett klart genusperspektiv i mina tidigare studier och uppsatser, även om jag aldrig läst renodlad genusvetenskap, och jag glider raka vägen förbi hela grundutbildningen och in på den tvååriga yrkesförberedande masterutbildningen till internationell jämställdhetshandläggare på avancerad studienivå.
Från fakultetsnämnden skickas sammanställningen kring förra årets antagning till forskarutbildning ut. Jag rankas trea på min institution med kommentarer om att jag genomgående visar mycket goda studieresultat, varit engagerad och bedöms trots min unga ålder som mycket väl tänkbar att genomföra en avhandling. Om en månad är det ansökningsdag igen, med minskad konkurrens och en mer taggad jag.
Från Island kommer ett brev ifrån lillasyster. Ett födelsedagsbrev med ord om hur bra jag är, alla vis jag varit den största förebilden på, den inspiration och det stöd jag varit och hur älskad av henne jag är. Syskonhjärtat brister med tårkanalernas översvämning och käraste lillasyster, aldrig så nära som nu fast aldrig så långt ifrån egentligen.
Från Norrland kommer brev från mamma och mormor med pengar och ord om att jag är älskad och saknad och pappa telefonsupportar uppsättningen av mitt väggmonterade bord för jag kan om jag vill, det lovar han och han har rätt, min pappa har alltid rätt.
Från Motala kommer brev från folkhögskolan som välkomnar mig tillbaka i en ny termin och det är med lika delar ångest och jävlar anamma som jag från och med måndag kommer att tvinga mig själv att öppna det där dokumentet märkt Skrivprojekt och jobba med det minst tre timmar om dagen.

Jag blir tjugofyra år på lördag. Dagen firas i Danmark med närmaste tjejcrewet och på kvällen ställer jag till med kalas.
Jag tänker på Allen Ginsbergs dikt Död och berömmelse där han beskriver sin begravning. Fylld med gamla vänner, beundrare, nya och gamla älskare, fans och ovänner ska den vara. Så mycket hybris att jag jämför min 24-årsdag med begravningen av en av litteraturens storheter har jag inte, men jag tänker mig min tjugofjärde födelsedag på samma sätt. På 31 kvadrat ska alldeles för många, rent logistiskt och syreupptagningsmässigt sett, av gamla och nya vänner, älskare, fiender och fans få plats. Jag är lite för mycket kärlek och lite för lite konsekvenstänkande när det kommer till att planera fester. Jag har lovat att bjuda på sprit, hits och mig själv. Klart folk blir sugna på att komma.

Jag blir tjugofyra år på lördag och jag tänker på Nietzche och berget. Minns vad jag skrev. Längsta vandringen i världen ur vinterregn och ensamma insomnianätter, uppbrottssorg, bekräftelsefamlande, eventuell arbetslöshet och total avsaknad av framtidstro. Jag har klättrat, om jag har. Sedan vaknar jag lite mer än ett halvår senare av att solen väcker mig och det är en vecka kvar på jobbet och i min hand ligger hans. Han som kysser över min kropp och säger att jag är den finaste i hela den akademiska världen, ja resten av världen också för den delen.
På toppen av berget tecknar vi en bild av våra framtider. Jag som genuslobbyisten, debattören, kritikerrosade författaren och språkforskaren som sedan ger sig in i politiken och tar Fi med sig in i riksdagen. Som skriver avhandling, föreläser, debatterar och ägnar nätterna åt romanarbete. Han som lågstadieläraren, älskad av barnen med gitarren och leken och tron på barnens kreativa utveckling som stöd för lärandet, som ägnar fritiden åt engagemang i anarkistiska nätverk, illegal väggmålning och punkbandsspelningar på svartklubbar och gårdsfester i Majorna.

Som om min tjugofyraårsdag är avstampet för ett lyckligt liv utan hinder och som om toppen kommer att vara beständig. Så är det ju inte och jo, jag ser dalarna. Men från toppen av berget är blicken mer riktad mot horisonterna än neråt och kanske har jag aldrig trott så mycket på horisonternas möjligheter som just nu.