Karmat hoppar upp och biter Saker under huden i röven om och om igen numera och jag tänker på mig själv och allt som jag skrivit det senaste året och kanske i synnerhet det senaste halvåret och jag undrar hur det kommer sig att så många läser. Jag framstår inte som någon sympatisk person. Vem vill läsa något skrivet av en fullständigt osympatisk, fördomsfull och generaliserande människa? Kanske är jag, bakom tangentbordet, ingen sympatisk person heller. Jag vet att jag är trevlig och snäll, messnäll och anpassande, i verkligheten. Skulle vi mötas där skulle jag le och trevligt konversera och ni skulle tänka oj vilken gullig tjej (notera; inte i onyktert tillstånd). Men bakom tangentbordet skriker jag. Gapar jag. Vräker jag på.
Som en ångvält går jag på om flickor med getingmidjor, särartsfeminister, konstnärsmän, indiebrats, smygborgare, gamla ragg och alla de andra och jag skriker till höger och vänster med mitt förakt och min avsky. På Saker under huden sätter jag normerna. Här styr jag. Här utdelar jag sparkarna och det är här jag bestämmer helt själv vad som är rätt och vad som är fel. Det är en frihet jag aldrig har i verkliga livet. Men jag är ofta ingen sympatisk människa bakom tangentbordet.
Det är fel att ilskglöda bakom ett tangentbord och gömma sig bakom sin ilska. Mycket av det jag skriver om står jag för, om än jag skriver om den i en svartvit ton fastän jag också inser att det finns så många fler nyanser att bejaka alla sorters frågor i livet i. Annat skäms jag över.
För det där riktigt ilskna, utåtagerande gallspyendet handlar egentligen bara om en sak; att framhäva mig själv. Att för en gångs skull få vara den som är normen istället för den som är fel. Den som inte har några rådjursögon eller är för ful för electrodans eller inte kan anpassa sig efter konstnärsmän.
Jag är en förvuxen tonåring med dålig självbild och mitt i allt framhävande av mina egna normer och mitt kaxiga utdömande av andra säger jag egentligen mellan raderna bara;
- Hej, jag känner mig dålig. Jag känner mig ful och fel och dum. Jag känner mig helt missplacerad i den här världen och fattar ingenting. Tyck om mig. Beundra mig. Snälla?
Ta din tid
14 timmar sedan
7 kommentarer:
Helt igenom sympatiska människor utan brister är så jävla ointressanta! De existerar inte, utan är bara människor som inte vågar lämna ut sig, det är ju ditt utelämnande och ärlighet med dina dåliga sidor som gör att iallafall jag vill läsa! Plus stundtals hög igenkänningsfaktor... Eloge till ditt mod, även om det bara råkar vara bakom tangentbordet, jag lovar att det kommer smitta även till andra situationer..
jag tycker om dig och jag beundrar dig. bär omkring på dig i mig och känner mig mindre ensam. och jag älskar att du är sådär utåtagerande och bitsk och samtidigt sympatisk, mjuk och ömtålig. det inspirerar mig och får mig att våga. kan man verkligen gömma sig bakom sin ilska? jag gömmer mig snarare bakom milda leenden, med ilskan skapar jag mina konturer.
(snälla ändra inget, förutom kanske typsnittet på texten, den var bättre förut.)
jag vet att du tigger om det, men jag kan inte låta bli att ge dig det du vill ha. för mig är du vacker och helt fantastisk!
sedan vill jag säga, för jag har inte hunnit med i din textproduktion det senaste: att kärlek är att våga. det att rädda sig själv som om det inte redan vore försent, eller vad du skrev, det är egentligen att förneka sig själv och låta rädslan styra.
jag är livrädd för kärleken, över att någon ska förälska mig samtidigt som det inte finns något annat som jag längtar efter mer. bort från den här jävla ekande ensamheten. och jag vet att jag kommer att vara ännu mer rädd då, men att jag kommer våga för att jag måste, för att inte svika det som är jag och min längtan.
älska som om du aldrig blivit sårad var det nåon (några) som skrev, och det är kanske det man ska försöka.
Varför så många läser? Jag har läst din blogg sen jul ungefär, någon gång där tipsade Navid Modiri om den. Jag kollade och var fast. Du skriver smart, kul och intressant. Jag kommer fortsätta läsa.
gud vad fina ni är. och panso; heh, klart jag fiskar bekräftelse här men är också nyfiken på varför folk läser bloggen. och jaa jag tror att älska som om du aldrig blivit sårad är en jävligt bra grej att följa.
well... inte min mening att dra upp det här igen, men to prove a point; jag förälskade mig i Saker under huden-Elin via bloggen då i höstas - och det var ju inte så att jag blev besviken när jag träffade dig i verkligheten (för att dra till med en grav underdrift).
lsm; åh gulle!
Skicka en kommentar