Att fånga en fjäril (lugnaste insjö mot stormiga havet)

Det här är vad de säger om honom: Han är bra. Han är en keeper. Han är lugnare och mer stabil än någon någonsin hade kunnat tro att jag skulle kunna falla för. Han är insjön mot stormiga havet, binder fast mina fötter. Retas med mig utan att håna. Lär mig utan att mästra. Reflekterar mig utan att ta över mig. Pushar mig utan att överhöja mig. Tar ner mig på jorden utan att nedslå mig. Han är bra, han är en keeper. Sådär som kollegan säger när jag berättar om morgonen när jag vaknar av regnet mot rutan och muttrar på vägen ut att fan snart är man äntligen student igen och kan skita i föreläsningen en sån här dag. Han som förklarar att finis, vännen, de flesta har faktiskt arbeten och går till jobbet oavsett väder, så ser tillvaron ut. Sedan ger han mig en av sina regnjackor och den är alldeles för stor och jag säger att noway att jag tar på mig en sån där och går runt i och han svarar att finis, min Paris Hilton, du ska gå till bussen i tio minuter spelar det någon roll hur du ser ut?

Det här är vad de säger om mig: Jag är en fjäril, ett fågelhjärta. Jag klättrar inte bara utefter väggarna, jag kastar mig mot dem. Försöker hitta luckor och lönnhål ut ur känslorna, krossar fönster, väcker larm. Yrvaket reagerande på en annan människa och släppa in i sitt liv, hurdå? Och varför gör du så och tänker så när du ska göra och tänka som jag vill och alltid stötas mot varandra, in i varandra ibland och ibland frontalkrock och det är då jag slår på larmet, krossar rutan; springa nu? Jag är stormen, yrandet som inte får ihop saker och ting och kvar finns han som alltid somnar på en sekund och när jag lägger min arm om hans sömndruckna midja somnar jag in fortare än jag gjort på flera år. Kanske stanna? Kanske måste stanna?

Det här är som vi är: Efter festivaler och solskenshångel, där när sommaren blir höst och vardagen slår till. Så lätt är det ju att vara nyförälskad och lycklig i solskenet en dag vid Röda sten och så lätt är det att fyllefnissa ur sig att gud vad jag är kär i dig och du är det bästaste någonsin när man ölhånglar i gräset efter en spelning med ett gemensamt favoritband och så mycket svårare är det att leva upp till allting i en vardag med heltidsjobb och träning och allt som ska göras.
Baby, vardagen är inte min kopp av te alltså och det var knappast vardagen jag pratade om när jag vinsvamlade om hur bra vi är tillsammans men vardagen kommer likväl och där sitter vi med en delad vinare framför nyhetssändningar och Weeds som går från klarhet till klarhet denna säsong och vardagsbehovet av att dela alla dagens tankar med honom finns där redan.
Det där om klimatmärkning av varor till exempel. Det är ju en jättebra tanke. Men sen är det det där med att inte klimatmärka kött vs vegetariska varor eftersom man inte kan ställa livsmedel mot varandra. Trots att forskare efter forskare påpekar energislöseriet med köttkonsumtion, gaser och gödning och all annan negativ miljöpåverkan det för med sig. Det handlar inte om att man inte vill ställa livsmedel mot varandra. Det handlar om att köttindustrin har för stor makt, omsätter för mycket pengar och någonstans i allt finns djurens, miljöns och även människors lidande bortglömt. Köttindustrins makt och traditionens makt och gud, folk är så dumma i huvet och äter kött.
Det där om hushållsnära tjänster. Om det som borgarna kallar avlastning i det omöjliga livspusslet. Alla dessa begrepp som den styrande klassen tar patent på i sann lingvistisk makttradition och media som hänger på och så ordnar du upp i livspusslet, så får du vardagen att gå ihop. Köp in hushållsnära tjänster, avdragsgillt, eller varför inte unna er en långresa hela familjen eller bara barnen och gå ner i arbetstid vet jag eller ta en riktigt lyxig spabehandling och alla dessa dubbelarbetande kvinnor med ansvar över barn och hem ni måste ta hand om er själva och unna er konsumtion och massage och tjejresor till Åland och gud vet allt och ingenstans säger någon någonting om alla de som inte har möjlighet till vare sig hushållsnära tjänster, avdragsgillt eller ej, spabehandlingar, deltidsarbete, utlandsresor eller ens lite shopping. Ingenstans säger någon någonting om att en lyxbehandling på spa inte hjälper den utarbetade kvinna som gör det mesta i hemmet och har största ansvaret över barnet för det gör bara jämställdheten och den finns inga spabehandlingar för och ingenstans säger någon någonting om vilket livspussel den ensamstående mamman som dubbelarbetar och ändå knappt har råd med barnens dagsutflykt med skolan till Borås Djurpark har. Borgarklassen erbjuder lyxlösningar för en medelklass och överklass på arbetarklassens bekostnad.
- Jo jag vet finis, säger han och jag hoppar upp och ner i soffan av ilska och han stryker över mitt hår och reflekterar min ilska utan att försöka trycka ner den, bara stilla och sedan går jag helt plötsligt över till att tänka på min födelsedag och snälla snälla snälla kan vi inte göra en pinata, en stor rosa gris, jag har alltid velat ha en sån på mitt födelsedagskalas. Han som tittar tröttförälskat och säger att såklart jag ska ha en pinata på mitt födelsedagskalas.

Det här är vi, just nu, jag just nu med fingrarna famlande kring hans hand som kanske fattar hans och kanske hans lugnaste insjö mot mitt stormiga hav och fingret som darrar och tvekar, pekar mot dörren och han som lägger det tillrätta igen.