Poettexten som hittade hem (your love keeps lifting me higher)

Vissa texter om ens liv skrivs innan själva skeendet.
Jag inser det när jag sent på natten lägger mig intill honom, värmer nattfrusna fötter mot hans sömniga ben. Det är en sådan kväll då vi suttit i min soffa och jag som vanligt pratat för mycket och för länge om mitt skrivande som jag gjort de senaste dagarna, sådär så att jag hejdar mig och tänker lyssnar han fortfarande men det gör han ju.
- Jag gillar din skapande sida, säger han och värmen i min mage som blir det där fnissleendet som jag så ofta har tillsammans med honom. Pratar seminariet om klass och kön. Alla dessa fina akademiska teorier kring hur vi förändra världen och ingen kommer överens med någon annan och alla bara besitter en massa teorier och kunskap som vi diskuterar.
- Men hallå? När sker förändringen då?!, säger jag och gestikulerar omkring mig och en stund senare hamnar vi på mitt golv där vi ligger bland mina ansökningsblanketter med rutan doktorsexamen ikryssad och pratar fördomar och vardagsrasism. Jag drar djupa sucken, han som skrattar, säger;
- Nu kom den där världen är hopplös-sucken igen, och sedan kysser han min hals.
På natten när han somnat stiger jag upp och sätter mig och lägger om hela romanstrukturen, skriver tills ögonen bara med tvång hålls uppe och det där då jag får ett infall, river av en bit av ett papper i blocket, skriver kärleksord och viker ihop lappen, gömmer den bredvid ciggpaketet i innerfickan på hans jacka och undrar när han kommer att hitta den.

Det är när jag lagt mig igen som jag kommer att tänka på den texten. Hur den skrevs då och varför. Jag minns att det var i samma veva som jag började längta efter kärlek som en reell möjlighet i mitt liv igen, men fortfarande innan jag gjorde mig själv olycklig i samma längtan. Minns att jag drömde om mer än imaginary friends, att jag saknade romantiska drömmar att åtminstone få leva ett litet slag. Minns att texten var uppe på bloggen och vände en förmiddag, ångrade mig och tog bort den. Det var för mycket som snurrade just då och trots att texten saknade objekt visste jag att det fanns de som skulle kunna se sig själva som objektet i den. Jag hittar texten igen och det slår mig att ja, ett halvår senare: Det är ju precis såhär det känns just nu:

Jag vill bara vara din poet. Så simpelt och klyschigt; jag vill vara poetflickan i dina drömmar. Avstånd och integritet, myterna och mystiken. Vill dricka billigt vin med dig, prata intensivt och glödande om världens tillstånd och alla mina teorier. Vill diskutera queerteori och genus med dig, gestikulera vilt och bli förbannad om du inte håller med trots att jag älskar att bli ifrågasatt. Vill tro på världen tillsammans med dig och låta mig inspireras av dina tankar, såsom du också påverkas av mina.
Vill vara vaken sena nätter och läsa beatpoesi för dina sömniga öron, smyga ner mina kärleksord i dina fickor sådär så att du inte hittar dem förrän du letar mynt till kaffeautomaten dagen därpå.
Vill vara urfattig och pank med dig, skramla ihop våra sista slantar, åka någonstans där vi är urfattiga och panka på okända gator.
Vill väcka dig tidigt en morgon, med ingivelser och idéer om allt vi måste göra, måste leka eller sova bort halva dagar ihop, spelar ingen roll.

Ge mig ingen vardag; trötthet, logistisk, avdankad passion och småtjafs. Jag vill aldrig bli vardagsgrå, få fadda färger. Aldrig gnälla över att du glömt stänga en skåpslucka och kan du please ta upp dina kläder från golvet för fan? Inga neurotiska sprickor; mina framtidsval, ogrundade rädslor, nojor slipper du och aldrig ska jag svartsjuka eller klamra mig fast.

Vad fan baby, jag vill ju bara vara poesin i dina vener och inspireras utav dig. Jag kanske aldrig kan ge dig enkelhet och rutin, men jag kan vara din fjäril, din bandit queen, din poet; omöjlig att riktigt fånga, likväl alltid din.

En irrande text av romantiska drömmar. Ett halvår senare har både texten och jag hittat hem.