Man tror att man blir äldre och klokare. Man tänker att man lärt sig tyda varningstecknen i tid, för jodå det här har jag ju egentligen sett och känt, vetat att det skulle hända. Man tänker att det här hjärtat har ju tagit så sjukt mycket stryk redan det senaste året, så det har växt sig starkare än såhär. Man tänker att den här gången kunde det väl få vara, om inte permanent lycka, så lite längre än såhär i alla fall med tanken på allt hjärtat redan gått igenom. Man tänker att man ju är en kompromisslös tjej som inte ger och ger kärlek och energi utan att ens få hälften tillbaka, så skulle man aldrig göra i en relation.
Man tänker att man inte hamnar där igen. Med sömnlösa gråtnatten i november, med ciggpaketet i fönstret och The Game i stereon. Man tror att man har växt sig starkare än såhär och man tror att den här människan hann inte så långt in, kändes väl inte så mycket, så seriöst var det väl inte, så get over it.
Men allt det där är naturligtvis helt befängt.
För man somnar och man vaknar igen och det hinner gå flera sekunder innan man inser att det bara finns ett täcke i sängen numera, igen, och den där sängen som man tänkte att det aldrig skulle liggas i igen och sedan lågs i igen är återigen tom. Sedan tittar man mot höger och på pallen bredvid sängen ligger bara en snusdosa, inte två, men av samma sort som han snusade för jag bytte och började snusa samma. Sedan går man upp och man kokar morgonkaffe och man inser att det ju är kaffebryggaren man fick i den första och enda någonsin födelsedagspresent som man fick av honom och kaffefiltren i skåpet är från honom med och sedan hittar man en liten pappersbit toalettpapper i sängen och inser att det är från sista man låg med varandra och att det är allt som finns kvar av honom nu. Man hittar Kom änglar i låtlistan, sådär som han sa bara för några veckor sedan Kom änglar är du för mig, finaste och man var varm inombords för någonstans har man väl alltid velat vara flickan i en LarsWinnerbäck-låt. Man slår på TV:n och det är reklam med Per Gessle, just den låten som var på Sommarkrysset den första kvällen man sov hos honom, då det började bli allvar. Överallt saker som sticks och känns och tårarna alltid nära.
Vet du vad det värsta är, baby? Det är att du kom så nära.
För jag vet att du hade rätt när du sa att jag byggt murar omkring mig som var svåra att rasera, när du sa att jag var ett universum som inte gick att hitta i. Det brukar de säga om mig, jag vet det. Jag har dem för att skydda mig själv och vad jag egentligen känner, både från mig själv och från förnedringen att ge för mycket av mig själv utan att få något tillbaka.
Du sa att jag hade murar och det var sant. Varje gång jag startade gräl, sa emot, tjurade och spelade svår. Varje gång jag var obstinat och överdrev mina åsikter som inte var som dina bara för att stå i opposition mot dig. Varje gång jag tvekade och ville fly. Det var murarna.
Men du stod emot, där jag stod i mitt fort med alla mina bomber och kanoner. Ibland sa du bara de rätta sakerna. Som att jag var Kom änglar för dig. Eller att jag var vackrast naken, svettig och med prilla. Eller bara sättet du lyssnade på mig, lät mig tala till punkt och fick mig att må bra och känna mig viktig och stark. Sättet du fick mig att känna mig härrlig och inte alls på ett bekräftande sätt utan verkligen jag. Jäklar, vad murarnas motståndskraft började stagnera. Och samtidigt, alla gånger det blev fel och jag var besviken och de växte lite igen.
Baby, du stod alldeles vid porten. Du var så nära att rasera och jag är så ledsen att du inte tog chansen. För du vet, bakom murarna finns det ett fantastiskt universum som är mitt och som är jag. Där finns en underbar flickvän.
Du hann knacka på porten, baby. Sedan vände du och gick.
Jag blev aldrig den fantastiska flickvännen. Jag blev bara hon med raserade murar som håller en pappersbit med gammal sperma i handen och gråter över en Per Gessle-hit på TV och tro mig, det var sannerligen inte henne jag ville bli.
Och jag är uttömd av all kärleksenergi som jag lagt på fel människor – hur länge nu? Minst ett år i alla fall. Alla som jag har gett och gett till utan att få lika mycket tillbaka. Murarna kommer att växa sig högre än någonsin och om det någonsin i någon avlägsen framtid finns en människa som kommer att känna sig villig att motstå motståndskraften i mitt fort kommer den behöva jobba hårt av bara helvete.
Hallongrottan
1 dag sedan
9 kommentarer:
Det är verkligen jävligt när man är fast vid nån som inte vill. På drygt en månad har jag kommit en bit på väg men det är långt kvar.
Jag vet inte om du och jag hade kunnat göra så mycket annorlunda. Man måste få ha hoppet om att det ska gå bra, att det ska bli bättre.
Vi gjorde så gott vi kunde, men med just de här två räckte det inte. Vi måste hitta några som inte gör oss till självutplånare.
Stor kram Elin, hälsa Hagabion-tjejerna från mig. Hoppas ni träffas mycket nu.
åh, elin, du skriver så JÄVLA bra och jag vet att det inte finns nånting som hjälper när man är där du är men vad fan, jag kan ju åtminstone säga att du skriver så in i helvetes jävla skitbra.
och det här är varför jag inte ens orkar försöka män längre.
margherita: ja det tunga är väl att jag faller för just dom som gör mig till självutplånare. och att jag någonstans inte själv var säker på att jag ville ha en relation men att det var bättre än inget. det är ett läskigt tänk.
ja hagabion-tjejerna är min styrka och jag är glad att jag har dem iaf.
ania: tack tack tack och ja, jag vet att du vet vad jag menar i detta inlägg. det kommer nog dröja länge innan jag orkar något seriöst med en man (eller kvinna) igen också. kravlöst sex återigen this way please.
elin. jag har läst din blogg anonymt jag vet inte hur länge & ännu en gång beskriver du allt det där jag känt så många gånger så jävla klockrent. jag har varit där du är så många gånger & tänker att, det kan väl inte vara vårat fel? hur kan det vara fel att älska? vi är nog på något vis ändå starkare än dom män som lämnar oss ensamma i sängen, för vi försöker, kastar oss in i kärleken, trots allt vi varit med om tidigare. men dom klarar nog inte av det som är lite svårt & orkar nog inte med det som inte är leendet på våra läppar eller frukosten på sängen. jag vet inte om jag är naiv eller så, men nån dag kommer den där mannen som vill vara med oss också när vi har mascaratårar i hela ansiktet eller trasigt porslin på köksgolvet. keep your head up, sålänge.
ano: åh gud så otroligt bra skrivet. tack tack tack. jag hoppas så innerligt att du har rätt i att den där människan en dag kommer.
Jag är också rädd för de där murarna som jag bygger upp efter varje gång det gått åt helvete. Snart kommer de vara så höga att de inte ser mig bakom dem, och precis som för dig lämnar de mig just när dörren öppnats. Så att de hinner sippra in bakom murarna, och göra hjärtat svart när de går. Murarna är bra i självbevarelse, men jag tycker inte om dem, för de som tar sig bakom kan inte komma ut igen.
sara:"för de som tar sig bakom kan inte komma ut igen."
nej precis. det är ju just det som är så sjukt svårt.
det här är så klockrent så det finns inte elin. och hur tragikomiskt det kan vara att finna stöd hos dig, eftersom jag är i samma sits efter 3 år och 10 månaders relation men han som fick mig att rasera alla murar. tack för att du skriver om det och tack för att du gör det så bra. det betyder så mycket mer än vad jag kan beskriva. det finns inga ord, de har brunnit upp och försvunnit.
camila: här finns det alldeles för mycket ord som måste ut. jag vet att jag borde vara tyst, men att bearbeta offentligt på internet är tydligen det enda sättet som jag kan göra det på. tack kram.
Skicka en kommentar