Och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Man tror att man blir äldre och klokare. Man tänker att man lärt sig tyda varningstecknen i tid, för jodå det här har jag ju egentligen sett och känt, vetat att det skulle hända. Man tänker att det här hjärtat har ju tagit så sjukt mycket stryk redan det senaste året, så det har växt sig starkare än såhär. Man tänker att den här gången kunde det väl få vara, om inte permanent lycka, så lite längre än såhär i alla fall med tanken på allt hjärtat redan gått igenom. Man tänker att man ju är en kompromisslös tjej som inte ger och ger kärlek och energi utan att ens få hälften tillbaka, så skulle man aldrig göra i en relation.
Man tänker att man inte hamnar där igen. Med sömnlösa gråtnatten i november, med ciggpaketet i fönstret och The Game i stereon. Man tror att man har växt sig starkare än såhär och man tror att den här människan hann inte så långt in, kändes väl inte så mycket, så seriöst var det väl inte, så get over it.
Men allt det där är naturligtvis helt befängt.

För man somnar och man vaknar igen och det hinner gå flera sekunder innan man inser att det bara finns ett täcke i sängen numera, igen, och den där sängen som man tänkte att det aldrig skulle liggas i igen och sedan lågs i igen är återigen tom. Sedan tittar man mot höger och på pallen bredvid sängen ligger bara en snusdosa, inte två, men av samma sort som han snusade för jag bytte och började snusa samma. Sedan går man upp och man kokar morgonkaffe och man inser att det ju är kaffebryggaren man fick i den första och enda någonsin födelsedagspresent som man fick av honom och kaffefiltren i skåpet är från honom med och sedan hittar man en liten pappersbit toalettpapper i sängen och inser att det är från sista man låg med varandra och att det är allt som finns kvar av honom nu. Man hittar Kom änglar i låtlistan, sådär som han sa bara för några veckor sedan Kom änglar är du för mig, finaste och man var varm inombords för någonstans har man väl alltid velat vara flickan i en LarsWinnerbäck-låt. Man slår på TV:n och det är reklam med Per Gessle, just den låten som var på Sommarkrysset den första kvällen man sov hos honom, då det började bli allvar. Överallt saker som sticks och känns och tårarna alltid nära.

Vet du vad det värsta är, baby? Det är att du kom så nära.
För jag vet att du hade rätt när du sa att jag byggt murar omkring mig som var svåra att rasera, när du sa att jag var ett universum som inte gick att hitta i. Det brukar de säga om mig, jag vet det. Jag har dem för att skydda mig själv och vad jag egentligen känner, både från mig själv och från förnedringen att ge för mycket av mig själv utan att få något tillbaka.
Du sa att jag hade murar och det var sant. Varje gång jag startade gräl, sa emot, tjurade och spelade svår. Varje gång jag var obstinat och överdrev mina åsikter som inte var som dina bara för att stå i opposition mot dig. Varje gång jag tvekade och ville fly. Det var murarna.
Men du stod emot, där jag stod i mitt fort med alla mina bomber och kanoner. Ibland sa du bara de rätta sakerna. Som att jag var Kom änglar för dig. Eller att jag var vackrast naken, svettig och med prilla. Eller bara sättet du lyssnade på mig, lät mig tala till punkt och fick mig att må bra och känna mig viktig och stark. Sättet du fick mig att känna mig härrlig och inte alls på ett bekräftande sätt utan verkligen jag. Jäklar, vad murarnas motståndskraft började stagnera. Och samtidigt, alla gånger det blev fel och jag var besviken och de växte lite igen.

Baby, du stod alldeles vid porten. Du var så nära att rasera och jag är så ledsen att du inte tog chansen. För du vet, bakom murarna finns det ett fantastiskt universum som är mitt och som är jag. Där finns en underbar flickvän.
Du hann knacka på porten, baby. Sedan vände du och gick.

Jag blev aldrig den fantastiska flickvännen. Jag blev bara hon med raserade murar som håller en pappersbit med gammal sperma i handen och gråter över en Per Gessle-hit på TV och tro mig, det var sannerligen inte henne jag ville bli.
Och jag är uttömd av all kärleksenergi som jag lagt på fel människor – hur länge nu? Minst ett år i alla fall. Alla som jag har gett och gett till utan att få lika mycket tillbaka. Murarna kommer att växa sig högre än någonsin och om det någonsin i någon avlägsen framtid finns en människa som kommer att känna sig villig att motstå motståndskraften i mitt fort kommer den behöva jobba hårt av bara helvete.