Bögsonen Sasha och andra avvikande barn

Hej och tack ni som igår tipsade mig om Metroartikeln angående svårigheterna att få adoptera och hitta adoptivbarn. Jag tror vi gör såhär nu va: Min framtid är minst fem år bort. Till dess vill jag inte prata om den. Jag är inte så värst intresserad av den, helt enkelt. Jag kanske slutar i en radhusvilla i Lerum med fem biologiska barn, jag kanske får en liten ninjaflicka från Kina, jag kanske bor i innerstan med två ettriga terriers. Jag vet inte och jag vill heller inte veta. Just nu är livet snus, alkohol, kass ekonomi, frihet hela dagarna, obestämda planer och p-pillerliggande med en man jag känt i mindre än ett halvår. Jag älskar livet just så och jag tänker fortsätta leva i nuet tills framtiden hinner ikapp.

Men ska jag skriva något avslutande om barn ska jag skriva följande om scenen jag vittnade på H&M i slutet av förra veckan:

Mamman i provrummet och lilla pojken, kanske sex år, på en stol utanför.

- Vad tror du om den här då Simon?
- Den var jättefin!
- Tycker du det? Du tycker inte att det ser tråkigt ut med svart då?
- Nää, det tycker jag verkligen inte! Du passar jättebra i svart, mamma!
- Gör jag det?
- Ja det gör du verkligen.
- Ska jag köpa den då?
- Ja det tycker jag, för du är så fin mamma.

Fatta att så fort jag snuddar vid den här scenen i närminnesbalken sprängs hjärtat av ömhet.
Ingenting rör mitt hjärta så mycket som lillgamla barn. Minns fortfarande scenen på ett nattåg för ett par år sedan, med en pojke i samma ålder och hans mamma.

-Du måste sova nu, vännen.
-Ja, men mamma. Vet du om tåget passerar Eskilstuna?
- Nej, jag vet inte det gubben.
- Kan du inte titta efter det då, för jag skulle verkligen vilja se Eskilstuna innan jag somnar.
- Ja okej då, men om inte måste du sova nu.
- Ja okej.
Jag nekar på mammans fråga om tåget passerar Eskilstuna och hon ser medlidande på sin son.
- Tyvärr vännen, tåget verkar inte passera Eskilstuna.
- Nähä okej. Det måste jag säga att det är VÄLDIGT synd. Eskilstuna som verkar så trevligt.
- Ja, vi får se Eskilstuna en annan gång. God natt nu gubben.
- Okej, god natt.

Åh alla små lillgamla barn med deras lågmälda resonemang, vuxna låneord och konstighet, vad jag älskar dem. Precis som jag älskar glasögonbarn, bokmalsbarn, alldeles för blyga barn och andra barn som sticker ut.
Naturligtvis handlar det väl någonstans om att omfamna sitt eget inre konstiga barn. Det är ingen slump att jag och Den mörkhåriga, vi som skulle skaffa avvikande kids ihop, båda var töntbarn som tävlade i schack, hatade att leka och vid åtta års ålder deklarerade att jag måste faktiskt vara ifred för att finna mig själv nu. Jag har själv varit konstiga, lillgamla barnet och kanske är det därför som jag vill omfamna varje sånt litet barn och få dem att förstå att de är bäst i hela världen och så kommer de fortsätta vara, även fast de kanske kommer tvivla på det alldeles i synnerhet under skolåren.
Mitt och Den mörkhårigas framtida drömbarn var en balettdansande bögson med könsneutralt namn (balettdansande för att jag var morsan som tog ut mina egna krossade barndomsdrömmar i mitt barn). Vi fnissflirtade igenom oss en hel vår av diskussioner kring hans balettskoletid som skulle starta redan vid tre års ålder, när han tog hem första pojkvännen till oss och hur vi tjugofem år efter hans födelse skulle sitta på första parkett vid Operans uppsättning av Svansjön där han spelade huvudrollen och vara de stoltaste mödrarna i världen. Naturligtvis var allting fånerier, med en liten gnutta allvar i.
- Ni kan ju inte bestämma att han ska bli bög, sa alla.
- Vadå?, sa jag, alla andra föräldrar bestämmer sig ju för att deras barn är hetero tillsammans med resten av samhället, varför inte göra tvärtom?

Och allting började med ett samtal om vår längtan efter att få avvikande barn och samtidigt kanske det omoraliska i denna längtan. Man vill ha bokmalen, töntbarnet, bögbarnet, barnen som är fula ankungar som i vuxen ålder blir framgångsrika svanar, ni vet. Men man vet också att ungen kommer få det tufft då och framförallt ett helvete på högstadiet. Hur förbereder man sitt töntbarn på högstadiet?
- Lilla vän, du kommer nu uppleva de tre värsta åren i ditt liv.
Alternativet är att få ett barn som passar fantastiskt bra in. Som blir girlie eller jättegrabbig, hatar böcker och följer strömmen. Som trivs fantastiskt bra på högstadiet och är populärast i klassen. Och hur går det egentligen för såna barn sen? Och hur närmar man sig ett barn som inte alls överensstämmer med ens egna ideal? Man får en porrsurfande, böghatande son eller en stringtrosetjej som hänger med nassekillar och dricker hembränt.
- Tänk om ens son kommer hem en dag och säger att han vill börja spela ishockey, sa den mörkhåriga och det var där och då vi bestämde oss för att vi måste skaffa en balettbögson eller ingenting alls, för herregud, det börjar med ishockey och sen vet man inte var det kan sluta.