It's bigger than hiphop.

Måndagar är nystartsdagar inte sammanfattningsdagar, men den här måndagen blir en slags reversed söndag då jag och syster vaknar vid halv ett med samma sorts betonghuvuden. Äter bakfyllefrukost på Kardemumma där jag och exmannen rodnar och ler menande på samma sätt över servitrisen med de smala, bleka armarna och mörklockiga håret. Ska man ta det som ett tecken på självförtroende när man har samma tjejsmak som någon som man varit tillsammans med?

Måndagar är inga sammanfattningsdagar, men vid fyra har jag fortfarande inte åstadkommit mer än det här blogginlägget och några diskussioner samt ett pecanwienerbröd. Jag ligger väldigt femton sidor back i skrivprojektet enligt min egendiktatoriska agenda. Lever över mina tillgångar som skulle räcka i en evighet, men försvinner iväg på vad? Intryck och uttryck, novemberunnande. Kanske behövs det mer än en backup på sparkontot, enligt mitt eget mantra om att jag lika gärna kan bli överkörd av en spårvagn imorgon.

Intryck och uttryck; helgens intensitet i Svenska akademien-konserten, kravlöst lördagshäng, nattljuset mellan mannens persienner i vardagsrummet där vi ligger under ett täcke i hans alldeles för trånga soffa. Tanken var att jag skulle ligga där och hyperventilera, han gjorde mig sällskap och förändrade andetagen eller kanske bara deras innebörd.

Novembersol över hösttrötta fiskmåsar vid Röda sten och pappan som säger åt flickan att fyra brädor, räkna fyra brädor från dig själv och där havet börjar och närmare får du inte gå precis som den lilla pojken som sparkar mot vågorna så att stöveln flyger av och landar i vattnet strax innan han börjar storgråta. Vindstilla och söndagslunk. Det här är smaken av örtte i ett krusat hav och vi möter Janne Josefsson med fru och barn vid Nya varvet sådär så att syster konstaterar att hon är i storstan när man möter kändisar på promenad och jag som tänker att det just är en sådan dag då till och med Janne Josefsson lägger ner sina vapen och livsnjuter.

Konstbiennal och jag imponeras kanske ännu mer av Röda sten-delen än den på Konstmuseét. Catti Brandelius grej känns lite fattigt och Miss Universum slår fortfarande allt annat men hennes intentioner är så fantastiska och gestaltar precis det jag pratar om. Man kan vara precis vem man vill. Gangstarappare eller Evert Taube. Miss universum eller statsminister. Du bestämmer själv vem du ska vara så lek med ditt jag istället för att binda dig. Johanna Rytel, min universella konstnärssyster, som alltid får mig att självreflektera, inspireras, fnissa, rodna, uppröras och sträcka upp händerna. Tankar om sexism och rasism, vita kvinnor och svarta män, hela maskineriet sätts igång i hennes och de andras konst och jag sprängs av inspiration.

Jag och syster i politiska diskussioner, back to basic-nivå. Det låter så töntigt, men är det inte konstigt att det fortfarande finns så många fattiga människor i den här världen. Förändring från maktkorridoren, det individuella karriärprojektet inbakat i intentionen att förändra världen eller förändring underifrån tillsammans med lyckan i det lilla. Två vägar, samma bultande hjärtan för världens orättvisor och mötas någonstans i mitten.

Vinfylla framför Wimbledon där vi blir lika upprörda över att Kirsten Dunst väljer fula mannen och barnet framför tenniskarriären innan vi trängs bland svettiga kroppar på Pustervik. Jag i fönstret, dansande till DJ Premier därframme på scenen och räknar 95% män i lokalen. Som gammal indiepopare är man van att vara i dominans som tjej, helt plötsligt är jag och syster två av sex tjejer i ett helfullt Pustervik där de andra brudarna är hiphopsnubbsflickvänner och jag blir lite sorgsen över alla tjejer som missar chansen att stå och skrika It´s bigger than hiphop och nodda skallen av sig till Wu-tang.

Det här är ingen nystartsdag. Jag sammanfattar bara helgens intryck. Tar avsked av min syster på stationen och lämnas med hjärnspöken, skrivkramp och den sortens ensamhet som bara existerar mellan väggar som varit fyllda av sällskap i nästan en vecka.

För övrigt: Jag prioriterar skrivprojektet. Det är min enda drivkraft just nu. Det och vinfyllan, hiphopbeatsen, fikaslöandet. Men inte bloggen. Kreativiteten och skrivandet läggs på det där jag faktiskt lånar pengar av CSN för, just nu. Råmanus klart sista november, annars ska jag straffa mig själv hårt (man kan tänka sig en belöning som morot istället, men jag är mer för det där med straff än belöningar). Jag kommer att blogga tråkigt. Jag kommer kanske inte att skriva alls. Men det kommer att bli en sjuhelvetes roman, jag lovar.