Minne ett: Vi sitter hemma hos mig och jag ber på förhand om ursäkt om att jag kommer att vara egocentriskt ältande under kvällen och de säger att det är okej. Vi pratar om dagen; att jag mer och mer insett vad det var jag höll fast vid de sista tre månaderna och allt som var fel. Att det inte handlade om honom utan min rädsla för att vara ensam, rädslan som gjorde att jag stannade trots allting som skavde, trots alla gånger jag sa att jag borde bryta och göra slut. Att samma tjej som skrev inlägget om bekräftelsejakt var hon som samtidigt satt fast i en självutplånande, destruktiv relation bara för att få bekräftelse utan att hon riktigt kunde se det.
En relation där jag var så rädd för att vara ensam att jag tillslut stod ut med att mina kärleks-sms besvarades med resultatet i en Champions League-match. Stod ut med att få ett nekande svar på frågan om han inte kunde vara hemma med mig en fredagkväll och istället öppnade för honom när han kom hem till mig aspackad fem på morgonen efter att ha varit ute och festat med sitt ex. Tog alla elaka gliringar om att jag hatade barn. Dolde besvikelsen när han först på fyllan sa att han älskade mig, för att dagen därpå ta tillbaka det i panik och sedan aldrig sa det igen. Där jag skrev sms om att alltså du får bestämma när vi ska ses, det är upp till dig när du vill träffa mig fastän det inom mig skrek varför vill du inte vara med mig, varför är jag så lite värd för dig i ditt liv? Där jag nervöst försökte ta upp problemen i relationen; att han prioriterade mig lägst, att allting i vårt umgänge var på hans villkor och att jag var tyst och konstig för att skydda mig själv och fick svaret du förstorar bara upp problemen, det är ingen mening att prata om det. Där jag konstaterade att det var mig det var fel på, det var jag som var för neurotisk, för krävande, för planerande och han var softa killen och jag borde vara lite mer som honom, annars skulle han lämna mig. Där jag försökte säga att om vi nu hade ett förhållande kanske vi borde ses lite oftare och kanske kunde han hoppa över någon fotbollsmatch på TV:n för att vara med mig och till svar fick att bara för att jag var redo för att ha ett sitta ihop och flytta ihop-förhållande betydde inte det att han var det.
Jag säger att det värsta inte längre är saknaden efter honom och allt som ju ändå var fint med honom – alla bra stunder, hans vackra ord, kyssar och beröring, utan insikten om att jag ägnat de senaste månaderna åt att förlora all min styrka och halvt utplåna mig själv för hans skull.
Minne två: Mattias säger att han hört att jag har det lite tufft just nu och jag nickar. På sitt vanliga Mattias-sätt säger han att det enda sättet att komma över det är att ägna sig åt så mycket tillfälliga sexuella förbindelser som möjligt. Jag säger att jag vant mig vid att äta hemma och bara titta på menyn nu så jag fattar inte hur jag ska kunna öva upp min uteätar-aptit igen. Han spinner vidare på mina matmetaforer och säger någonting om att jag väl kan återanvända någon av de gamla menyerna. Jag förstår inte vad han menar, men låtsas som ingenting och ler.
Minne tre: Jag outar inför hela festen att kvällen för min del förmodligen kommer att sluta med att jag går hem och gråtrunkar framför Britney Spears Gimme more-video. Maja ler och säger att det där är en Elin som hon inte sett på fyra månader nu, vulgära Elin som pratar om brudar och dildos. Att det märks på mig redan nu att jag inte kommer att få så svårt att komma över honom. Jag tänker att jag saknat mig själv och att det är skönt att inte behöva reducera minst halva mig själv av rädsla för att bli illa omtyckt längre.
Minne fyra: Rasmus ser medlidande på mig och jag börjar trashtalka mannen, sådär som man gör när man börjar bearbeta människans mindre sidor. Inuti vet jag att jag är låg, hemsk och skämmig just nu men kan inte riktigt låta bli ändå.
Minne fem: Någon säger till mig att jag borde ta det lite lugnare, för både mitt vin, bålen och någon annans vin har jag druckit av. Jag häller upp snapsglas med Southern comfort till mig, exmannen och Mattias och brölar grabbar schkåla mä meeej. Får ett välmenande tips om att i alla fall dricka vatten också. Försöker hälla upp vatten men tappar glaset för att motoriken inte håller.
Minne sex: Allting snurrar så mycket och alla pratar om vart man ska gå ut och Southern Comfort vill vända magen ut och in och jag säger att jag vill gå till The oak, men det vill ingen annan och herregud vad svårt det är att kunna sitta just nu, så jag ska bara lägga mig lite på exmannens säng här och vila.
Minne sju: Någon ruskar hårt i mina ben och kallar mig fröken stöken och det måste vara exmannen för det är ju han som brukade kalla mig så. Jag försöker röra mig eller säga någonting men allting är dimmigt och jag vill bara sova och någon tar i min arm och jag tror att det är Rasmus röst som svävar långt där borta, ropar nu börjar jag bli allvarligt orolig för Elin, det går inte att få kontakt med henne.
Minne åtta: Alla lampor tända och alla har gått, fönstret öppet, jag fryser. Försöker sitta upprätt, gråter, håller en kopp med vatten, kan inte röra mig, vet inte hur jag ska kunna dricka. Exmannen irriterad, men låtsas som att han inte är det. Han suckar något om att det ju är helt fel vecka för min vän jag kallar frugan att vara borta. Jag sluddrar att han kan gå, gå med de andra ut eller jag ska gå och jag försöker gå men benen rör sig inte och jag vill bara sova och exmannen håller hårt i mig och säger att självklart tänker han inte gå.
Minne nio: Exmannen leder mig till köket. Har ställt fram te och macka och jag sluddrar jag måste kräkas och spyr.
Minne tio: I hallen och försöker få på mig kläder. Gråten tar aldrig slut utan blir bara värre och det är så svårt att stå upprätt när jag bara vill falla ihop i en hög hela tiden. Säger alla de där djupaste, svarta sakerna som jag aldrig skulle visa att jag kände eller tänkte inför honom igen och jag blir rädd för mig själv och han blir också rädd. Jag ger upp försöken att få på mig jackan och han håller om mig hårt, säger att jag måste börja bekräfta mig själv innan jag söker bekräftelsen hos andra.
Minne elva: Han spelar Bruce Springsteen för det är min trygghet, det vet han. It´s gonna be a long walk home sjunger The Boss och jag gråter för att han har så rätt i det.
Minne tolv: I exmannens säng under mitt gamla täcke. Huvudet vilar på ett örngott med trycket jag älskar dig som han fick av mig i spontanpresent någon gång. Jag tänker att det en gång fanns en människa i mig som vågade älska så mycket. Gråter mig själv till sömns och lyssnar på exmannens sovljud. Förvånas över att han är så tyst när han sover. Förvånas över att jag inte minns hur han låter när han sover.
Minne tretton: Vaknar upp och solen skiner och jag tänker jävla skitsol, jag hatar dig. Exmannen stryker över mitt ben och säger att det är dags att kliva upp och äta gröt. Jag sätter mig upp och drar på mig kläderna under täcket. Känslan inuti säger bara en enda sak:
It’s gonna be a long walk home.
Tack för oss!
9 timmar sedan
5 kommentarer:
Ojoj, jag hade verkligen inte fattat att det var så illa. Precis som jag själv dolde en hel del skit i mitt förhållande. Man gör ju det.
Men vi är verkligen better off utan de. Egocentriska löss med noll empati. De är ju inte de man vill spendera sitt liv med.
margherita: ja lika mycket som jag försökt hålla ihop relationen har jag försökt täcka över alla de dåliga sakerna. mest för att jag inte ville att folk skulle veta hur denna independent woman egentligen satt fast i en skitrelationen där hon tömdes på energi. vad säger det om mig liksom?
nej det är verkligen inte dem man vill spendera sitt liv med.
Ja, det kommer att bli en lång väg. Och det är jobbigt som fan. Och det spelar ingen roll hur mycket man försöker övertala sig själv att han inte var bra, eller att vi inte var bra. För saknaden gör så jävla ont. Det som höll mig uppe var att jag inte tänkte låta det jävla svinet förstöra för mig, vägrade låta honom bygga på murarna runt hjärtat, vägrade bli bitter. För så stor plats tänkte jag inte ge honom i mitt liv. Och jag önskar att du ska kunna se hur bra du är, låt inte honom förstöra eventuella framtida relationer, ge honom inte det. Och bekräftelse är precis som alla andra beroenden, klarar du dig utan att jaga det tillräckligt länge, kommer du inte längre att behöva det.
och vet du vad jag tänker elin. hur jävla farlig kärleken är för att man ska förlora sig själv. det är inte så kärlek ska vara. inte självutplånande och tömd på energi. kärlek ska göra en tydligare, viktigare, mer levande. fylld av energi.
och jag tänker hur snabbt en bild kan förändras av denna Mannen, fastän att vi fortfarande skådar honom genom samma ögon; dina.
jag måste måste bara ge dig en sådan där varm lång kram som jag hoppas att jag får ge dig på riktigt någon gång. det är knäppt, att jag aldrig träffat dig, mer än sett dig genom bussfönstret en gång, att mina tankar kan vara så mycket hos dig.
kraaaam.
ano: du har så otroligt mycket rätt. murarna som växt; jag gör ju fel när jag tillåter dem att göra det. för varje människa som sårar mig på ett eller annat sätt så växer dem fastän det är att ge dessa människor alldeles för mycket makt och det är helt fel. och du har rätt i bekräftelseberoendet också och det är väl som med andra beroenden: medvetenheten om beroendet är första steget för att komma ur det.
panso: ja jag tänkte också på det där med perspektivet. här har ni sett mannen som min välgörare, han som bara fått mig att må bra. och nu outar jag det som känts de senaste månaderna, men som jag valt att mörklägga. jag hoppas att man kan lägga ihop de vackra bilderna av honom med detta perspektivet för problemet var ju att han och vår relation inte BARA dränerade mig på energi. han fick mig att känna mig viktig, levande, inspirerad och kreativ. han fick mig att tänka i nya banor, bli mer positiv och mindre rädd. allt det goda gjorde det svårare att se det onda och det var väl det som fick mig att stanna. och jag hoppas att vi någon gång möts på riktigt och ger varandra den där långa kramen.
Skicka en kommentar