Subtiliteter

Den värsta sortens ofrivillig beröring är av den subtila sorten. När jag blir nypt i rumpan, fasthållen eller liknande är det enkelt att säga back off, vad håller du på med; antingen i ord eller i handling och kroppsspråk.
Men sedan finns det den där subtila beröringen. En hand som snuddar vid ditt lår på sätet bredvid, någon som står alldeles för nära med ett pekfinger nära din midja på en överfull spårvagn, en hand som stryker över din rygg när någon försöker tränga sig förbi i en trång krogmiljö eller någon som dansar bredvid och råkar komma åt dig med handen.
Den där sorten där man inte vet. Är det med mening eller inte? Är det hoppsan bara råkade-beröring, flirtande som är lätt att neka eller är det tafsande, en kränkning. Den subtila beröringen är den svåraste att veta hur man ska hantera, den som på ett sätt integritetskränker mest. Man lämnas med en obehagskänsla, men vet inte om man har befogenhet för den. För människor vistas på trånga ställen, kroppar stöter i varandra, man snuddar okända människor dagligen. Ändå är det något i just den beröringen som känns fel.

Jag var på konsert igår. Jag vill bara dansa med syster och ha skitskoj och det hade vi, om än vi var trötta och Svenska Akademien levererade inte lika mycket som vanligt eller så var det bara jag som var på dåligt humör. Skitsamma. Bredvid mig står Grabbarna grus-killarna (naturligtvis) och jag upphör aldrig att förundras över hur de lyckas befinna sig på varenda konsert. Från Belle and Sebastian till Svenska akademien. De är alltid där och fyllebrölar och tränger sig. En stund in i konserten känner jag en hand om min midja.
– Fan vad sexig du är när du dansar, viskar en av grabbarna grus.
– Tack du, säger jag, möter inte hans blick och tar resolut bort hans hand från mig innan jag flyttar mig lite längre bort. För det är ju så man gör när man känner sig utsatt. Det är jag som flyttar på mig, inte han.
En stund senare, återigen en arm på min rygg.
– Men du tjejen, hallå.
– Du jag är inte intresserad säger jag och knuffar bort hans arm. Flyttar mig några centimeter bort till.
Några låtar senare också känner jag det. En snuddning vid min rumpa. Helt klart en hand som råkar röra precis där, bara lite, men ändå så obehagligt och att han inte fattade mitt nej. En kort sekunds avvägande över subtiliteten. Man får inte protestera när beröringen är så kort och så snuddande, man får inte bli arg. Samtidigt en uppdämd ilska över alla gånger jag varit ute och känt mig kränkt och obehaglig till mods av alla ofrivilliga beröringar. Nä nu jävlar.
- Vad fan håller du på med?, skriker jag och överröstar självaste General knas, vänder mig om med den sortens svarta blick som jag får när allting bara är ilska och som ingen människa vill ha fäst på sig.
Så fort jag vänt mig om inser jag mitt misstag. Ögonen jag möter är inte grabbarna grus-killens, det är en helt annan snubbe som bara stod och dansade med sina vänner, råkade svänga med armen. I hans totalförskräckta blick förstår jag att min ilska var obefogad. Jag ler avväpnande och vänder mig återigen om. Han knackar på min axel.
- Alltså du. Du får verkligen inte tro att jag tafsade på dig, jag dansade och du vet, jag bara råkade svänga armen också hamnade handen där och shit, det var verkligen verkligen inte meningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Det är lugnt, ler jag, jag överreagerade, trodde du var någon annan.
- Jamen, alltså jag förstår att du blev sådär skitarg om det varit så att jag verkligen tafsade, men du får inte tro att det var så.
- Det tror jag inte längre, svarar jag.
Någon minut senare knackar han på min axel igen.
- Du, jag och mina kompisar ställer oss en bit bort nu istället. Det märks på dig att du fortfarande är besvärad. Jag vill inte att du ska känna dig illa till mods för att jag råkade ta på dig och så. Så vi ställer oss här borta istället, hoppas du får en trevlig kväll ändå.
Och jag bara ler. Av tacksamhet och förvåning över vilka fantastiska snubbar det finns. Men han var tvungen att flytta på sig för att jag var tvungen att flytta på mig för att en annan människa inte kunde ta ett uppenbart nej. Det där med subtiliteter och beröring blir bara svårare. Den här gången blev det jättefel och det har definitivt inte blivit lättare för mig att säga ifrån i framtiden.