Några Kvällpasset-kommentarer

1.Angående bloggnamnet. Jag blir trött på min egen inkonsekvens. Tro ingenting annat. Fy fan vad jobbig jag är, att jag aldrig kan hålla en rak linje utan alltid ska ändra mig om allting.
I början bytte jag nog namn en gång i månaden. Sedan, vintern 2006, bestämde jag mig för att vara konsekvent. Eftersom adressen, i något infall, blivit saker under huden fick också bloggen heta Saker under huden. Bra, konsekvent, genomtänkt. Jag såg era bokmärken och såg Saker under huden, jag kallades för Saker under huden-Elin, alla visste vad bloggen Saker under huden var för något.
Sedan måste jag likt förbannat peta in underrubriken Always keepin’ it real. But why? Jag vet fortfarande inte. Något jävla hiphopinfall förmodligen. Saker under huden lät så himla Kentböligt, man ville ju gärna vara lite gangsta också. Så långt, allt gott. Saker under huden var fortfarande namnet.
Sedan släppte jag bloggboken i februari. Den fick namnet Always keepin’ it real. Detta var mer en nödvändighet eftersom det redan fanns en roman av Linda Skugge som hette Saker under huden, samma Skugge som var VD för företaget som jag tryckte boken genom dessutom.
Sedan får jag något infall. Tar bort Saker under huden-rubriken helt på bloggen. Låter den bara heta Always keepin’ it real. Också bara ett infall.
Det är nu det är förvirrat.
Jag tycker att förvirringen är lite rolig. Er förvirring det vill säga. I smyg betraktar jag fnittrande hur Jenny ändrat länken från Saker under huden till Always keepin’ it real. Jag ser hur en del helt enkelt gett upp och kallar den Saker under huden/Always keepin’ it real. Somliga har gett upp ännu mer och refererar till den som Elins blogg.
Jag tycker det är urkul.
Men jag tror att den heter Always keepin’ it real nu. Eller sa jag inte det i radio nu ikväll? Jag har fortfarande inte lyssnat på vad jag egentligen tjötade om. Det är ju total idioti att bara gå och byta namn på sin blogg sådär. För mig är det nog symboliskt. Namnet ändrades i samband med att jag blev icke-anonym, i samband med att jag var tvungen att ändra tonen på mitt bloggande, i samband med att jag delvis började skriva på ett annat sätt. Saker under huden har en mängd konnotationer som jag inte längre känns vid på samma sätt, den andas regniga nätter under 2006 då jag grinade ihjäl mig och bloggade för att överleva. Saker under huden-Elin låter som en jävligt förvirrad, ledsen brud som precis gjort slut med sin pojkvän och inte har en aning om vem hon är eller vad hon ska göra av sig själv.
Always keepin’ it real is the new shit. Man kan kalla bloggen för Saker under huden om man vill. Den lystrar till båda namnen. Ingenting är fel, ingenting är helt rätt. Men själv ska jag nog konsekvent försöka hålla mig till Always keepin’ it real nu. I alla fall i något år.
Om inte annat så för att om Saker under huden-Elin låter som en tråkig bölbrud, låter
påhänget ”keepin’ it real” hur jävla coolt som helst. Töntiga hiphopnamn på akademiska, intellektuella kvinnor i 25-årsåldern är också the new shit. From now on I go by the name of Elin ”keepin’ it real” Grelsson. Yes.

2. Det var ju ett jävla tjat om att ett fåtal personer, vid några onyktra tillfällen, refererat till mig som slampa utifrån min blogg. Uppenbarligen måste jag ha tagit illa vid mig eftersom det fortsätter att återkomma, både på bloggen och i radio. Eller?
Jag vet inte, jag tar nog lite illa vid mig varje gång människor går in med sina tolkningar av mig utifrån bloggen och tror att det är så. Det är ju inte konstigt, jag gräver ju lite min egen grav, men jag tycker att det är lite obehagligt när människor bildar olika uppfattningar om mig via bloggen. Jag antar att jag borde vänja mig. Jag vet ju själv att ingen känner mig via det som jag skrivit här. Slampa-exemplet var väl det som låg närmast i tid och det är nog därför som jag fortsätter tjata om det. Eller så tog jag upp det igen mest för att få säga ligga runt i radio. Hoppas inte mormor lyssnade.

3. Vet ni hur kul det är att prata radio? Urkul är det. När man väl släppt den första minutens panik och nervositet är det så roligt att man aldrig vill sluta prata. Det ville jag ju heller aldrig. Jag är glad att det var radio så att min blick från helvetet som jag gav Navid när han tackade för min medverkan och jag insåg att intervjun var slut inte syntes.

Varenda jävel kommer höra dig

Imorgon är jag gäst i Kvällspasset i P3. Det är dagbokstema och jag ska prata om självutlämnande bloggande och att ge ut sitt liv på bloggbok. Någonting sånt.

Idag ska jag hänga på IKEA med mina föräldrar och vara bakfull. Det blir nog också...kul?

Din poesi är hämtad från hemliga platser

Ångesten är en ockupationsmakt som hindrar mig från att leva i mitt land. Det har den ingen rätt till. Varje gång den återvänder måste jag upplysa den om att det faktiskt inte är jag som ska dra åt helvete, utan den.

ur Allvarligt talat med Kristina Lugn.

Hej Kristina Lugn
Jag har en förfrågan. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli min universella moster.
Det är min starkaste övertygelse om att släktskap begränsas om man gör det till en fråga om genetik och biologi. Jag tror att släktskap kan handla om så mycket mer än så.
Du som pratar och skriver så mycket om det där som jag också pratar och skriver så mycket om; det där om att människan är fri och aldrig instängd i sig själv, att våga bryta gränser och skapa vem man vill vara. Tror inte du också att vi begränsar vårt släktskap om vi menar att det måste vara uppbyggt av genetiska band?
Jag vill adoptera dig som min universella moster. Jag kan inte göra det i en reell, laglig mening. Staten har redan bestämt vem som får kallas släkting och inte. Barn kan man få adoptera i somliga fall, fastän det är svårt, men barn varken vill eller behöver jag. Det är en moster som jag behöver. Jag tänker att jag skiter i vad staten säger om vem som får kallas moster och inte och hur man får adoptera eller skaffa sig släktingar. Jag vill ha dig som min universella moster.

Titeln universell moster är inte så betungande som det kanske låter.
Du behöver till exempel aldrig baka några bullar eller bjuda på hemlagad husmanskost. Kärlek i form av hemlagad mat och sju sorters kakor har jag fått så mycket av att jag numera låter mormors medskickade bullar ligga i frysen så länge att jag hinner köpa flera paket av Pågens kanelgifflar innan jag ens kommer mig för att röra mormors bullar.
Du behöver heller inte ge mig några presenter, skicka några pengar eller ens komma ihåg min födelsedag. Kärlek i form av presenter och uppvaktningar har jag fått i överflöd och får fortfarande. Känn inte att du behöver köpa det där fula halssmycket i äkta silver på Guldfynd till mig, oroa dig inte för ifall du kommer att glömma min födelsedag och lägg inte onödig tid på att skicka ett födelsedagskort med målade blommor på med en ursäkt och tvåhundra kronor när du likt förbannat glömde den.
Jag behöver inga råd och ingen vägledning, känn aldrig att du behöver tala om för mig vad jag borde göra eller hålla mig ifrån. Råd och vägledning har jag väldigt svårt att ta, jag lyssnar ändå inte till någon annan än mig själv och får någonting liknande epilepsianfall av hyperallergi om någon försöker tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag bör leva mitt liv. Jag tycker illa om livscoacher och psykologer som berättat för mig varför jag är som jag är har jag redan haft nog av i mitt liv.

Med titeln universell moster avser jag egentligen bara att du fungerar som en förebild för mig. En källa av visdom, inspiration och kloka tankar som jag hämtar kraft ur. Den innebär också att jag känner ett mentalt släktskap med dig, vilket naturligtvis är befängt när vi inte känner varandra. Men jag känner dig genom dina ord och dina ord är mina ord, ibland behöver jag höra dem från någon annan för att kunna känna dem själv.
När jag lyssnat mig igenom alla avsnitt av Allvarligt talat i min mp3-spelare på jobbet idag har jag ett litet anteckningsblock bredvid mig som är fullklottrad av alla dina tankar. Jag har även hunnit springa på toaletten två gånger, för det blir så obekvämt om man helt plötsligt börjar gråta inför sina kollegor. Med dig som universell moster kommer jag aldrig att glömma att människan är så mycket större än sin förtvivlan, mänsklighet är en egenskap som måste utövas, att det är farligt att älska men ännu farligare att omfamna sin ensamhet eller att de viktigaste hushållsredskapen är känslostyrka och tankekraft.
Alla de där nötta orden, omstöpta i dina former, lyssnar jag till när de kommer från dig. Jag tror att det är en sådan uppgift en universell moster möjligen kan ha. Att bli lyssnad till.

Jag har redan adopterad en universell faster. Hon heter Bodil Malmsten. Nu vill jag ha en moster på mitt släktträd. Tills dess att du besvarat min förfrågan fortsätter jag att kasta mentala molotovcocktails mot den ockupationsmakt som idag anföll igen. I stereon hör jag din röst;
- Det enda jag säkert vet om ångest är att den alltid går över
och jag lyssnar.

Fotnot: För teoretiska hänvisningar gällande begreppet universellt släktskap har jag idag, p.g.a. ockupationsmaktens inflytande över det teoretiska tänkandet, inga källor att komma med eller ork att leta upp dem. Någon får gärna bidra om ni vet.

Jag hatar folk, men jag kan inte sluta älska människan

1. Jag sitter extremt mycket vid maskinen. Jag och maskinen har utvecklat någon slags hat/kärleksrelation till varandra. Jag börjar känna mig personligt engagerad i maskinen och trivs lite med den där monotona känslan av att bara mata in papper, trycka på några knappar och inte behöva tänka överhuvudtaget. Andra arbetsuppgifter kräver ändå ett visst mått av engagemang, ett engagemang som jag denna sommaren saknar mer än någonsin (och jag hade aldrig särskilt mycket till att börja med). Vid maskinen behöver jag inte prata med någon. Jag kan inte heller göra någonting annat än att sitta där. Samtidigt som jag utför just den uppgift jag blivit tilldelad. Det är en befrielse från prestationsmänniskan och något lite meditativt över det. Också den där gamla arbetarstoltheten, såklart. Jag har nästan lite svårt att släppa maskinen. Undrar hur den har det när någon av mina kollegor sitter vid den. Undrar hur den mår när papper trasslar in sig och den protestpiper. Älskar känslan av att städa den, att stryka den gamla trasan över känsliga sensorer och speglar, det tunna lagret pappersdamm som täckt dess ytor och låta den bli ren igen.
Det finns en kvinna utanför Sundsvall som blivit ihop med Berlinmuren. Hon har varit kär i Berlinmuren sedan hon var tretton år, har nio miniatyrkopior av Berlinmuren hemma och lever ensam med dem. Hon har bl.a. varit med i något av Filip&Fredriks program om sin Berlinmurskärlek. När hon blev intervjuad i någon av kvällstidningarna för ett tag sen och reporten frågade vad det bästa med att vara ihop med Berlinmuren var, svarade hon:
- Det är att man slipper alla konflikter.
Jag vet inte, det är nog att bli lite för neurotisk i onödan, men jag känner att min och maskinens relation är på väg lite åt samma håll.

2. Jag lyssnade i förmiddags på en radiodokumentär om Kiruna och stadsflytten. Det måste vara den mest romantiska mumman någonsin för poetskallen. Det är Norrlandsromantik, arbetarromantik, naturlyrik...you name it. Bara faktumet att marken spricker och man måste flytta en stad. Det är magiskt. Det går att göra så mycket av det. Med den ploten borde man kunnat göra en riktigt fantastisk dokumentär. Men den var oengagerad och tråkig.
En plats som den här, en dokumentär om tre män på den värmländska glesbygden, engagerade mycket mer när jag såg den för några veckor sedan. Finns på SVT:s hemsida och kommer vara det bästa ni sett på år och dar. Absolut ingen hållbar plot eller någonting gratis, ändå ren magi.

3. Jag lyssnar naturligtvis också på Ring P1. Idag bland annat på Greta i Jönköping som ville varna alla gamla för att det numera, på det där Internet, finns en sida som heter ännrino.
På ännrino kan vilka skumma typer som helst se var du bor, vad du har för telefonnummer och när du har namnsdag. Särskilt oroad var Greta över faktumet att hennes namnsdag fanns med i informationen.
- Ja och vem som helst kan se på vilken dag jag har namnsdag!, skrek hon och darrade lite på rösten.
Jag hoppas, för Gretas sinnesros skull, att hon aldrig upptäcker fenomenet almanacka.