Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.
Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.
Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.
Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.
Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det händer ju nästan jämt - varje gång jag tänkt på något lite extre mycket så kommer jag in här och så har du bloggat om det. De senaste dagarna har jag tänkt så mycket på det du beskriver om att inte passa in någonstans, riktigt. När jag hänger med hipstersarna är jag för ohipp, när jag hänger med vänster/veganfolket är jag för fin och prydlig, när jag hänger med intellektuella klicken är jag för obevandrad i litteraturens värld, etc. etc. Det tråkiga är att jag inte bara kan acceptera att okej, jag kommer aldrig att hundraprocentigt tillhöra en grupp, ett sätt att leva, jag kommer aldrig att passa in fullständigt i ett visst gäng. Jag är som en lök, massa lager som man kan skala av och skala av, men ingen riktig kärna. Det är ofta väldigt jobbigt att känna sig som en liten insekt som fladdrar runt och aldrig hittar en blomma att sitta stilla tillräckligt länge på, men jag brukar försöka att fokusera på den positiva sidan av det. Att man aldrig slutar söka och aldrig upphör att vilja förändras gör att man aldrig heller fastnar och stagnerar.
Anna, jag gillar lökanalogin. Och jag tror det är ett misstag att tro att det finns en kärna. Vi är liksom löken, bara en massa lager, det ena är kanske närmare mitten än det andra, men sanningen ligger ändå i lagren. Tror jag.
Manu
Jag tycker, hur som haver, att du uttrycker dig alldeles jättevackert i brist på bättre ord. Den dagen jag uttrycker mig lika fint och poetiskt men ändå så pass nära och hårt, den dagen ska jag börja fundera ut mitt självmord. Det kan låta bisarrt och galet, men det är ett av de väldigt få målen jag har i mitt liv. Och jag vill sluta på topp. Nu vill jag ju inte säga att du bör begå självmord, men det förstod du säkert, då jag vet att du inte är korkad, utan jag ville bara säga att du är så jävla bra p att skriva så att jag blir helt skakig.
Ja, det var nog bara det.
anna och manu: jag håller med er båda. metaforen med löken är jättebra. skit i att leta efter kärnan, det är lagren som är the shit (i brist på bättre ord). egentligen älskar jag ju alla mina lager och älskar att jag är nästan av allting och vill inte tillhöra grupper. men somliga dagar vore det så skönt.
goodgrove: haha, lätt en av de bästa kommentarerna på länge. gulle
Även om det var en dröm så har jag dåligt samvete för hur illa jag betedde mig. Jag och jag, förresten. jag skäms å hela min reklambekantskapskrets vägnar.
Jag känner mig tvungen att berätta för alla dina bloggläsare att vi är snälla och roliga och har väldigt högt i tak vad gäller både klädstil och droger och anti-dito av båda sorterna.
Och att jag inte har gillat rave sedan jag och gymnasiepojkvännen fantiserade om att plocka hem stroboskopbrudar till vårt arvikatält ihop den första helgen vi var tillsammans.
jag vet det och mitt undermedvetna också egentligen. gulle.
Ha ha, jag hade på grund av semester tokmissat det här inlägget.
Men jag måste ju bara säga att det självklart är sant, jag har enbart på mig neongröna ravebyxor och det finns få saker jag tycker är hottare än färgade pärlor i håret.
Skicka en kommentar