Efter tips från Rasmus Malm i dagens GP Kultur läser jag om The waking up syndrome: om de olika stadier som människor sägs gå igenom när det gäller miljöuppvaknandet. Jag tänker att det gäller för alla samhällsfrågor, även om klimatfrågan är den som engagerar människor på ett annat sätt än vad politiska frågor brukar göra.
Det där dystopiska stadiet jag infinner mig i idag måste man gå igenom, tydligen. Sedan vänjer man sig. Det förändrade samhället blir en del av ens vardag. Det där hotet som ligger över en, oavsett om det handlar om klimatförändringar, en ökad högerextremism, marknadsdogmatism, en borgerlig regering eller övervakningssamhälle, är någonting som sedan realiseras i ens vardag. Alla hotbilderna finns där, men vi vänjer oss med att leva med det.
FRA känns som en realisering av en samhällsbild som förändras så snabbt att jag, trots mina 25 år och ett tiotal år av politiskt engagemang, hinner bli nostalgisk. Det känns som om det var nyss som jag förstamajtalade om det föreslagna Schengen-avtalet som skulle stänga gränserna till Europa och öka bevakningen av utom-Europeér. Det känns som igår som jag skrev krönikor och debattartiklar om hur det omtalade terrorhotet inte var ett lika reellt hot mot demokratin som högerextrema krafter. Det känns till och med nästan som för en stund sedan som jag satt i Ung Vänsters lokaler framför en gammal TV-apparat och såg två plan flyga in i Twin Towers (de mest hårdnackade commiekidsen jublade åt att The bad guy äntligen fick spö, jag var definitivt inte en av dem) och insåg att samhällsklimatet skulle förändras, det skulle bli kyligare och hårdare. Nur är allt det där historia, normaliserat in i en vardag där vi bevakas alltmer.
Det gör vi ju. FRA kommer att gå igenom. De flesta kommer inte ens vara medvetna om vad som hänt. Vi är inte medvetna om hur vi är bevakade, normaliserade, diagnostiserade och bokförda. Det sker hela tiden, i små steg. Man kan inte tänka på det, man lär sig att leva med det.
FRA är bara en del av en stor samhällsbild där människan styrs, där villkoren blir allt trängre och gränserna alltfler. Vi genomgår normaliseringsprocesser hela tiden där vi okejar nya villkor för vilka friheter vi har som individer och vilken makt vi har som grupper. Små, små förändringar i våra kontrakt mellan individ och samhälle. Människans förmåga till anpassning är inte alltid av godo.
Bevakade är vi konstant. Vi kategoriseras hela tiden, våra hjärnor mäts och jämförs. Vi kryssar i våra rutor om vi är kvinna eller man, invandrare eller svensk, hetero eller homo. Vi utsätts för sanktioner på våra individuella behov och krävs på anpassning så fort vi frångår en norm kring hur vi ska leva, hur man ska vara, vad som är normalt. Diagnostiseras och tillsätts åtgärder eller lämnas bara därhän. Bevakas av stämpelklockor, arbetsförmedlingen, blivande arbetsgivare, Försäkringskassan och alla andra samhällsinstanser som måste försäkra sig om att vi är de medborgare som samhället kräver.
Samhället finns med som en hotbild, en övervakande organism som inte finns till för medborgaren. Medborgaren jobbar för samhället, samhället jobbar för marknaden som i sin tur är en lika fristående organism. Mellan medborgaren och samhället finns ett avpolitiserat hål av alienering och decentraliserad makt.
Vi måste anpassa oss.
I Bolognaprocessens dokument finns uttalade mål om vad högre utbildning ska ha för syfte för att anses som lycksam. Den ska i första hand producera anställningsbara studenter.
Inte fritt eller kritiskt tänkande studenter. Inte belästa studenter med nya paradigm och infallsvinklar. Numera ska vi vara anställningsbara.
Den anställningsbara medborgaren är den önskvärda. Den anställningsbara medborgaren är den anpassningsbara. Vi måste vara flexibla för marknaden.
Det där glastaket av normer, maktsystem och inskränkningar i den lilla människans frihet som vi en gång skulle krossa sjunker bara allt lägre ner mot våra kroppar. Det har aldrig känts så lågt som nu. FRA är bara en naturlig del i skeendet, vi kommer att anpassa oss, det är så vi måste göra. Du är redan bevakad. Le, blunda och var anställningsbar så ordnar sig allt ändå.
Ta din tid
5 timmar sedan
7 kommentarer:
dystopin växer i mitt sinne också. anställningsbar är det läskigaste ordet någonsin.
Så jävla bra.
Jag gillar inte heller FRA-övervakningen, men kopplingen till Bolognaprocessen måste jag säga känns fruktansvärt sökt.
Det intryck jag har fått av åtminstone de institutioner jag studerat vid är att anställningsbarhet hos en student FÖRUTSÄTTER förmåga till fritt och kritiskt tänkande hos densamma. Detta lär väl knappast ha förändrats av Bolognaprocessen så att institutionerna nu helt plötsligt börjar intressera sig för att massanställa de mest ängsliga härmaporna och ja-sägarna.
henrik: naturligtvis är det en väldigt långsökt koppling, precis som den mellan FRA och att fylla i blanketter till försäkringskassan om huruvida du är man eller kvinna, arbetsför eller inte. det är the big picture jag är ute efter och hur vi pressas in i mallar som människor och redan kontrolleras av staten på så vis. det finns en norm för hur den goda medborgaren ska vara.
ang. bologna tvivlar jag inte en sekund på att studenter måste vara fritt och kritiskt tänkande och att det är ngt som fortsättningsvis uppmuntras av inst., trots processen. det har jag själv mängder av empiriska bevis för. det som skrämmer mig är ju det som står i dokumentet.
precis som sofia skriver är "anställningsbar" ett väldigt läskigt ord. är det det vi vill ha ut av en människa? bologna ÄR mer marknadsinriktad och har ett mer marknadsinriktat språk än något annat dokument om universitet och studier som jag läst. det sker en liten twist i paradigmet, precis som de där små skeenderna sker överallt. vi vänjer oss vid det, som sagt. det var det som jag var ute efter.
Jag tycker inte "anställningsbar" är ett läskigt ord. Jag vill gärna vara anställningsbar i min yrkesroll - men tack och lov är min yrkesroll inte den enda delen av min person, och följaktligen är anställningsbar inte det enda jag vill vara.
Jag tycker inte heller det är konstigt eller dåligt att Bolognaprocessen syftar till att producera fler anställningsbara studenter. Universiteten har ju ett antal olika funktioner (en som är ganska viktig i Sverige är väl den folkbildande, i och med tanken att alla - åtminstone i princip -ska ha tillgång till högre utbildning), och alla de funktionerna kräver ju att nivån på de som antas till forskarutbildningen är så hög som möjligt - eftersom det är de som sedan ska forska, administrera och utbilda. Jag kan inte se hur denna ambition i sig behöver leda till att folkbildningsfunktionen och andra uppgifter universiteten har kommer negligeras. Kort sagt: Bolognaprocessen handlar så vitt jag förstått inte om "vad vi vill ha ut av en människa", inte ens om vad vi vill ha ut av en människa på universitetet - det senare bestäms väl snarare av vad vi gör utanför processen (hur vi väljer att finansiera forskning och utbildning, vilka ämnen som prioriteras, hur studiemedelssystem och dylikt ser ut, osv. osv.).
Det verkar vara många som känner obehag inför Bolognaprocessen av ungefär samma skäl som du verkar göra. Att fundera på retoriken och formuleringarna så att språket delvis blir mindre "marknadsinriktat" kunde säkert vara en vettig sak om man vill få den här reformen bättre förankrad bland folk, men det essentiella för mig som student och medborgare är trots allt vad förändringarna de facto innebär och åstadkommer. Där har åtminstone inte jag ännu upptäckt något som rättfärdigar den häftiga retorik och motvilja som många verkar känna - men om det finns orimliga marknadsanpassningar i de konkreta reformerna som jag missat vore jag förstås väldigt tacksam (om än besviken!) över att få höra om dem.
Bolognaprocessen är ett lite annorlunda sätt att kunna kvantifiera kvalitet eftersom man vill kunna främja utbyte och transaktioner (av studenter).
Mina känslor inför universitetet generellt nuförtiden, om kritiskt tänkade inom uni eller i samhället är så fasligt negativa att det nog är bäst om jag bara gömmer mig i mitt hörn och hoppas att det är så fel.
Det känns som om likriktningen och omöjligheten att vara "sant" kritisk och ifrågasätta har försvunint. Kvar finns ett fåtal skrikhalsar som övedriver, som för att visa att så här jobbigt blir det om man ifrågasätter så det är lika bra att vi bara stillatigande accepterar och inser att det är "säkrare om vi blir övervakade och att alla tycker samma".
Visst kan det vara säkrare - men till vilket pris?
henric: men bara faktumet att ett universitetsdokument har ett marknadsanpassat språk är skrämmande. myten om den fria forskningen håller väl på att krackelera men att forskningen och marknaden är så tighta idag är ett jätteproblem.
chall: jag håller med dig.
Skicka en kommentar