Hur vakna upp när vi är som bäst medborgare när vi blundar?

Efter tips från Rasmus Malm i dagens GP Kultur läser jag om The waking up syndrome: om de olika stadier som människor sägs gå igenom när det gäller miljöuppvaknandet. Jag tänker att det gäller för alla samhällsfrågor, även om klimatfrågan är den som engagerar människor på ett annat sätt än vad politiska frågor brukar göra.
Det där dystopiska stadiet jag infinner mig i idag måste man gå igenom, tydligen. Sedan vänjer man sig. Det förändrade samhället blir en del av ens vardag. Det där hotet som ligger över en, oavsett om det handlar om klimatförändringar, en ökad högerextremism, marknadsdogmatism, en borgerlig regering eller övervakningssamhälle, är någonting som sedan realiseras i ens vardag. Alla hotbilderna finns där, men vi vänjer oss med att leva med det.

FRA känns som en realisering av en samhällsbild som förändras så snabbt att jag, trots mina 25 år och ett tiotal år av politiskt engagemang, hinner bli nostalgisk. Det känns som om det var nyss som jag förstamajtalade om det föreslagna Schengen-avtalet som skulle stänga gränserna till Europa och öka bevakningen av utom-Europeér. Det känns som igår som jag skrev krönikor och debattartiklar om hur det omtalade terrorhotet inte var ett lika reellt hot mot demokratin som högerextrema krafter. Det känns till och med nästan som för en stund sedan som jag satt i Ung Vänsters lokaler framför en gammal TV-apparat och såg två plan flyga in i Twin Towers (de mest hårdnackade commiekidsen jublade åt att The bad guy äntligen fick spö, jag var definitivt inte en av dem) och insåg att samhällsklimatet skulle förändras, det skulle bli kyligare och hårdare. Nur är allt det där historia, normaliserat in i en vardag där vi bevakas alltmer.

Det gör vi ju. FRA kommer att gå igenom. De flesta kommer inte ens vara medvetna om vad som hänt. Vi är inte medvetna om hur vi är bevakade, normaliserade, diagnostiserade och bokförda. Det sker hela tiden, i små steg. Man kan inte tänka på det, man lär sig att leva med det.
FRA är bara en del av en stor samhällsbild där människan styrs, där villkoren blir allt trängre och gränserna alltfler. Vi genomgår normaliseringsprocesser hela tiden där vi okejar nya villkor för vilka friheter vi har som individer och vilken makt vi har som grupper. Små, små förändringar i våra kontrakt mellan individ och samhälle. Människans förmåga till anpassning är inte alltid av godo.
Bevakade är vi konstant. Vi kategoriseras hela tiden, våra hjärnor mäts och jämförs. Vi kryssar i våra rutor om vi är kvinna eller man, invandrare eller svensk, hetero eller homo. Vi utsätts för sanktioner på våra individuella behov och krävs på anpassning så fort vi frångår en norm kring hur vi ska leva, hur man ska vara, vad som är normalt. Diagnostiseras och tillsätts åtgärder eller lämnas bara därhän. Bevakas av stämpelklockor, arbetsförmedlingen, blivande arbetsgivare, Försäkringskassan och alla andra samhällsinstanser som måste försäkra sig om att vi är de medborgare som samhället kräver.
Samhället finns med som en hotbild, en övervakande organism som inte finns till för medborgaren. Medborgaren jobbar för samhället, samhället jobbar för marknaden som i sin tur är en lika fristående organism. Mellan medborgaren och samhället finns ett avpolitiserat hål av alienering och decentraliserad makt.

Vi måste anpassa oss.
I Bolognaprocessens dokument finns uttalade mål om vad högre utbildning ska ha för syfte för att anses som lycksam. Den ska i första hand producera anställningsbara studenter.
Inte fritt eller kritiskt tänkande studenter. Inte belästa studenter med nya paradigm och infallsvinklar. Numera ska vi vara anställningsbara.
Den anställningsbara medborgaren är den önskvärda. Den anställningsbara medborgaren är den anpassningsbara. Vi måste vara flexibla för marknaden.

Det där glastaket av normer, maktsystem och inskränkningar i den lilla människans frihet som vi en gång skulle krossa sjunker bara allt lägre ner mot våra kroppar. Det har aldrig känts så lågt som nu. FRA är bara en naturlig del i skeendet, vi kommer att anpassa oss, det är så vi måste göra. Du är redan bevakad. Le, blunda och var anställningsbar så ordnar sig allt ändå.