Och allt är som förut

Konstigt förresten att jag inte nämnt att jag ska se Kent på lördag. Ännu konstigare att jag inte hade en aning om att jag skulle se Kent på lördag förrän för några dagar sen då bruden som jag ska våldgästa i en veckas tid i Stockholm smsade att de spelar i Stockholm den 28:e och hon har biljett. Men det visste du säkert redan och du har säkert redan biljett, tillade hon.
Det hade jag inte, men nu har jag det.

Jag vet inte, det är väl på sin plats att vara mindre pepp inför sin tolfte Kentkonsert än vad man var inför sin andra. Jag var inte så himla pepp inför min elfte heller. Om man dessutom tycker att senaste skivan inte riktigt lever upp till några förväntningar och mer är en okej skiva än något slags livsavgörande elixir och sällan lyssnar på Kent överhuvudtaget längre är det inte så konstigt att den där tonårspeppen uteblir.
Å andra sidan vet jag ju hur det kändes och hur jag lät under och efter konserten i mars.
Å andra sidan vet jag ju hur jag betedde mig på Valborg. När jag, V. och H. förfestade på golvet framför min gamla bergsprängare med Hagnesta Hill i. Med människor som också är Kentfans blir jag rånördig och emotionell. Det var långa samtal om alltifrån huruvida Kents förstasinglar alltid håller dålig kvalle till min eviga utläggning om hur Beskyddaren från Hagnesta Hill och Klåparen från Du och jag döden är två delar av samma historia och hur de textmässigt kan ses som en sorglig utvecklingsroman. Mest bara satt vi och åhhade oss till ljudet av Kevlarsjäl och redan nämnda Beskyddaren.
Sedan gick jag ut och träffade på Navid, som jag sett som min Kentpartner in crime. Först på Valborg avslöjade han att han i själva verket var ett simpelt Hagnesta Hill-fan.
- En gång i tiden hatade man ju Hagnesta Hill-fansen och tyckte de var oäkta och kommersiella, men sen hatade man ju Vapen och Ammunition-fansen ännu mer, sa jag som varit nere med Kent sedan Verkligen-skivan.
- Eh, jag är också Hagnesta Hill-fan, sa Navid och jag kan ha sagt något om att jag aldrig skulle kunna se honom på samma sätt igen.
En stund senare höll jag en lång och tjötig Kentmonolog för Pat, trots att jag visste att han hatade Kent. I något slags försök att säga någonting förmenande till den övervintrade, tonårshysteriska bruden försökte han sig på med ett;
- Fast Vapen och Ammunition tycker jag i och för sig är en rätt okej skiva.
Vilket alltså är haram-meningen nummer ett och som fick mig att skrika ett högt nej! rakt ut.

Jag ska se Kent på lördag och det kommer med största sannolikhet att bli precis som vanligt.
De kommer harva på med publikfriande hits och jag kommer elitistiskt sucka över publikfrieriet. Jag kommer att hata varenda djävel i publiken för att de är mindre äkta än vad jag är. Sedan kommer de spela någon av de där låtarna. Kevlarsjäl, Rödljus eller Pojken med hålet i handen till exempel. De där som känns på riktigt. Så kommer jag stå där och fulgrina i smyg, tänka att Jocke Berg är den enda man som någonsin förstått mig och kommer att förstå mig och tillslut kommer hela Zinken att lyfta när en enad publik sjunger att älskling, vi ska alla en gång dö. Då kommer det vara så överjordiskt vackert. Då kommer jag som vanligt att bara brista.