Språket sett ur västerländska ögon

Jag tycker att sånt här är lite fantastiskt. Oupptäckta folk och stammar som levt helt skyddade. Som lingvist blir ju en första tanke dessutom;
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.

Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.

Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.